Zits i albumform

Jeremy Scotts (manus) och Jim Borgmans (bild) ”Zits” är en träffsäker och mycket läst serie om amerikanskt tonårsliv. Jeremy är 16 år, och man får i den här serien dels möta hans skolkompisar Hector och Pierce samt Sara, som dessutom är hans flickvän, dels hans föräldrar, Connie och Walt. Serien har funnits sen 1997 och har snabbt blivit mycket spridd genom både dagspress och magasin.

”Zits” har förekommit i en serietidning med samma namn där huvudserien hade sällskap av andra humorserier, men för något år sen togs utgivningsrätten till den här serien, även i Sverige, över av danska Mooz förlag, som började ge ut ”Zits” i albumform, där man publicerar Zits-serier med särskilt tema i varje nummer, i det senaste (nummer 6 2015) skolan. Den här varianten av ”Zits” ser alltså ut som och har format som seriealbum.

Eftersom ett nummer kostar 59:90, är det här kanske inte något som tonåringar lättvindigt lägger ut sina pengar på.

Det här numret innehåller också något som vi serienördar, åtminstone i princip, uppskattar: ”Zits” tecknades i början i svart-vitt, och tidningen med samma namn bjuder oss nu på den första månadens strips, från 7 juli 1997 och framåt. Det man förstås slås av är att inga av de agerande seriefigurerna då ännu har fått den form de har i dag.

Min invändning gäller att texten i pratbubblorna i förfärligt många fall är språkliga missfoster, som inte kan vara skapade av någon som behärskar svenska: ”gitarlektion varja lördag morgon”, ”öppen og tankeväckande”; ”studentkårebs ordförannde”, ”mine jeans”, svar på frågan vad Jeremy har uträttat i skolan: ”sakar”, ”mine reglar” och så vidare.

Skärpning!

Inte någon av den svenska filmkonstens höjdpunkter

”Odygdens belöning” (1937) i regi av Gideon Wahlberg och John Lindlöf samt manus av Gunnar Widegren och samme Gideon Wahlberg hör verkligen inte till den svenska filmkonstens höjdpunkter. Wahlberg var på sin tid flitigt verksam inom både film och teater. Mest känd för nutida publik är han väl för sin TV-version av ”Söderkåkar”.

Att ”Odygdens belöning” känns så avig som film kan ju möjligen ha att göra med att den har en teaterförlaga, Jean de Létraz’ ”Bichon”, men handlingen kunde ju ha lagts till rätta vid filmatiseringen, så att den åtminstone hade blivit begriplig för filmpubliken. Filmens cykelfabrikant, Åke Wallensjö (Thor Modén), är i och för sig både kolerisk och nyckfull, inte bara i fråga om kärleken mellan hans kontorschef Gunnar Ristell (Nils Ericsson) och hans dotter Maj (Sally Palmblad), men filmen blir i långa stycken helt obegriplig, när det inträder en liten baby i handlingen – och ännu märkligare om man ser till hur babyn behandlas.

Jag har för övrigt läst Svenska Filminstitutets beskrivning av filmens handling men inte i alla stycken blivit klokare för det.

Ett sidospår: I filmen förekommer också en taxeringsrevision med Elof Ahrle som en av taxeringsintendenterna. DNs filmskribent Carl Björkman ansåg herrarna från taxeringsnämnden vara ”de enda anständiga manliga personligheterna i pjäsen. Allvarsamt talat: här går vi på alla fronter fram för att söka skapa en lojal medborgaranda, inte minst i fråga om deklarationsmoralen. Är det verkligen nödvändigt att filmen också där ska behöva håna anständigheten och glorifiera det packaktiga och gemena?”