Helle Thorning-Schmidt: Danmark kommer inte att bidra till en solidarisk fördelning av flyktingar i Europa

Statsminister Helle Thorning-Schmidt (s) intervjuas i tidningen Politiken inför EUs toppmöte i Bryssel i dag. Mötet och intervjun handlar om den mycket akuta frågan om de afrikanska båtflyktingar som försöker ta sig över till Europa, och rubriken ovan är en översättning av rubriken i Politiken över tidningens intervju med Thorning.

Danmark ställer upp på EUs tiopunktsprogram men vill för egen del inte ställa upp på en mer solidarisk fördelning av asylberättigade flyktingar – Danmark är inte och kommer inte att vara en partner i en gemensam asylpolitik.

Det Danmark specifikt vill är att bidra till gränskontrollen i Medelhavet, dock inte primärt på så sätt att man plockar upp flyktingar ur de båtar de färdas i. En annan punkt som Thorning prioriterar, fast inte genom danska insatser, är åtgärder mot människosmugglare. Hon uppehåller sig också vid identifiering – alla ska lämna fingeravtryck – med motiveringen att de som inte har asylskäl ska kunna sändas hem.

Det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre delar i de här frågorna i allt väsentligt statsministerns synpunkter.

Nu flyttas Aalborg till Norge

Må vara att Aalborg Akvavit numera är i svensk ägo – det är svenska Ratos som i huvudsak äger den från början norska Arcus-gruppen, som, efter ett först svenskt (Vin & Sprit), sedan ett franskt (Pernod Ricard) ägarmellanspel, har tagit över kronjuvelen bland danska snapsar.

Men nu förs Aalborg Akvavit även tillverkningsmässigt över till Norge. 83 års tillverkning i Danmark av Aalborg – givetvis i Aalborg – är därmed slut. Samma öde röner bittern Gammel Dansk, som har funnits sen 1964.

Arcus, förr i världen ett statligt företag, har många bra produkter, så det är inte det. Men det här att flytta tillverkningen av de här dryckerna, nationella kronjuveler på sitt område, utomlands är faktiskt kriminellt.

Jag hoppas Ratos går i drickat!

Fisksoppa till lunch och lite om min kärlek till fisk

Min pappa var, som många kustbor i Estland, småbrukare och fiskare, och mamma, som kom från ganska fattiga hemförhållanden, lärde sig tidigt att laga mat av det jord och hav gav.

Mig gick det ingen nöd på – jag åt av den mat som stod på bordet, och jag förstår än i dag inte riktigt barn som ratar fisk (utom då möjligen fiskpinnar). Fast jag har faktiskt upplevt en period på gränsen till svält. Det var när vi, 1944 under flykten i Finland under en period var placerade i flyktingläger i Riihimäki. Under lång tid efteråt kunde jag inte förmå mig att äta havregrynsgröt. Därmed inget ont sagt om finnarna. De låg i krig och hade ont om resurser och mat. Dock såg jag och min yngre bror ut som små benrangel, när vi lite senare förflyttade oss norrut till ett ställe utanför Merikarvia, där pappa, som hade både båt och nät med, åter kunde försörja oss genom att fiska.

Hösten 1944 kom vi till Sverige, och efter lägervistelse i Härnösand hamnade vi åter i Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land. Vi fick hyra nedervåningen av ett litet hus i Juniskär, och i början fiskade pappa åter, dock i Löran (där vi hade kommit i land) och på Brämön. Också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin, levde mycket på fiske, särskilt under perioder av arbetslöshet.

Kjell hade potatisland och jordkällare, och den senare fick också vi nyttja för att förvara den potatis mamma fick av bönder i en näraliggande bondby, Juni, som lön för att ha deltagit i potatisupptagningen. (Behöver jag nämna att vi nästan ända sedan vi köpte vårt sommarhus i Öregrund 1969 också har haft potatisland? Dessutom odlar Birgitta grönsaker och har en stor kryddgård med alla örtkryddor som går att odla där.)

När pappa senare övergick till att arbeta i fabrik, fortsatte han ändå med att fritidsfiska, till exempel dra not.

För mig har lax aldrig varit lyxmat – pappa fiskade själv havslax, så vi hade det regelbundet på bordet. Här om dan berättade jag om att vi vid en middag för vänner serverade gravad sik – Birgitta lärde sig hur man gör av min estniska mamma, som också lärde henne att lägga in stekt strömming i ättikslag. Också det senare och även vanlig stekt strömming med potatis hör till mina älsklingsrätter. Men också rökt fisk, sik, abborre (en delikatess!) och ål, hör till det jag mer än gärna äter.

När vi först kom till Öregrund, fanns det i hamnen en liten fiskaffär, driven av en estlandssvensk, Walter Erkas, flykting liksom min familj. Där handlade vi färsk fisk regelbundet.

Numera har Coop Konsum som tur är en fiskdisk med lokalt fiskad fisk från det lokala fiskföretaget Stora Risten. Så på vårt Konsum köper vi till exempel rökta laxfenor och färska torskfiléer. Jag använder de senare bland annat till att på estniskt vis anrätta dem som wienerschnitzel fast alltså gjord på torsk.

Vi får då och då också hembesök av en kille som själv fångar fisk och sen bereder och röker den för försäljning. Också han säljer torskfiléer men även till exempel rökt och färsk sik. Det var sik, köpt av honom, som Birgitta gravade till vår söndagsmiddag för vänner helt nyligen.

Allt detta för att jag i dag till lunch serverade en fisksoppa, gjord på torsk. Jag tog fram den ur frysen och värmde den i soppgrytan – när jag kokar soppor från grunden, gör jag alltid en hel soppgryta.

Fisksoppor kan göras på många olika sätt – här gäller principen man tager vad man haver. Men i mitt grundrecept ingår torsk, skuren i små bitar, halva skivor av potatis, purjolök (ringar, bladbitar) och finklippt dill. Jag gör spadet mustigare med hjälp av fiskbuljongtärningar, och behövs det, förstärker jag sältan med lite seltin. Och så kryddar jag med vitpeppar.

När soppan var rykande varm, gick jag ut och kallade på Birgitta, som hade gått ut tidigt för att elda årets brasa med under året hopsamlade grenar och kvistar plus en del nedfallna löv och barr. Det här är tillåtet fram till slutet av april. Och jag kan försäkra att hon är försiktig: Hon eldar upp lite i taget i en stor grop i berget med en vattensamling som avgränsning – dessutom har hon dragit fram vår långa trädgårdsslang till brasan.

Eurovisionsschlagern drar i gång

Jag älskar ju inte bara OD – för att återknyta till en aktuell debatt – och klassisk och annan seriös konsertmusik – se mina noteringar om konserterna i Musikens hus – utan också schlager. Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset.

Jag har som tidigare år följt den svenska uttagningen av Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest.

I kväll började serien av presentationsprogram i TV av de låtar som har vunnit de nationella uttagningsomgångarna. Mycket är förstås musikaliskt skräp, men några av de låtar som var med i dagens program hade i alla fall något extra, fast det där lilla extra var i de enskilda fallen av ganska olika karaktär.

Mitt forna hemland Estland fick högt betyg av den svenska jury som i studion bedömde låtarna och deras slagkraft, och, jo, den här låten höjde sig över mängden.

Själv gillade jag också Finlands bidrag, som utmanar genom att bryta konformismen.

Men sen kom kvällens stora överraskning, Australien. Se där, en tänkbar vinnarlåt.

Nu ligger ju Australien inte i Europa – men det gör ju inte Israel heller. Så kanske hamnar nästa eurovisionsschlagerfinal på andra sidan jordklotet, down under.

Danmark: Socialdemokratiet stort, till synes på de allierade partiernas bekostnad

Här kommer senaste nytt om de danska opinionsmätningarna. Vi utgår som vanligt från resultatet i folketingsvalet 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Socialdemokratiet har växt till sin storlek i, till och med över sin storlek i förra valet. Samtidigt har stödet till dess allierade i och utanför regeringen minskat, men det här kan ju vara resultatet av en rörelse i flera led.

Jag har för egen del antagit att partiets uppgång under senaste tiden har berott på uppstramningen av invandrings-, framför allt familjeåterföreningspolitiken. Men enligt en färsk undersökning ser de flesta danskar inte att det har skett någon sådan uppstramning.

Hur som helst, här kommer de senaste opinionsundersökningarna:

Ritzau Index fördelar för närvarande partisympatierna så här:
Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,6 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Venstre 23,3 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,7 procent

Ritzau redovisar också de underliggande gallupundersökningar, som är sammanvägda i indexet. Den senaste är den här.

Voxmeter 19 april:
Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 6,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Venstre 24,2 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 5,7 procent

Tidningen Berlingske gör en egen sammanvägning av olika gallupar, Berlingske Barometer, inte identisk med Ritzau Index. Den ser för närvarande ut så här:

Socialdemokratiet 24,4 procent
Radikale Venstre 6,4 procent
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 22,7 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Finland: Väljarna snuvade gallupinstituten

Valresultaten i det finländska riksdagsvalet blev, möjligen med undantag för några mätningar/prognoser gjorda strax före målsnöret, inte de som hade förutspåtts i en lång grad gallupmätningar.

I och för sig segrade som väntat förra valets stora förlorare Suomen Keskusta (Centerpartiet), som 2011 bara fick 15,6 procent av rösterna och 35 mandat, med nu 21,2 procent, vilket gav 49 mandat. Men i en lång rad opinionsundersökningar har partiet legat flera procentenheter högre.

Som största parti blir nu Centern eller rättare sagt dess partiledare Juha Sipilä regeringsbildare, och han utesluter inte i förväg något av de stora partierna som regeringspartner, således inte heller det populistiska Sannfinländarna. Sipilä, som är civilekonom och företagsledare, företräder mot bakgrund av Finlands långvariga ekonomiska svårigheter en stram linje vad gäller statsutgifterna, egentligen en stramare linje än småfolksdelen av Centerns landsbygdsväljare önskar sig.

Det här skulle kunna utgöra grunden för en koalition med högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet), som i det här valet fick 18,2 procent av rösterna och 37 mandat. Men även om Samlingspartiet gjorde ett lite bättre val än väntat, åkte det ju på en rejäl smäll: I valet 2011 blev det största parti med 20,38 procent av rösterna och 44 mandat. Så det återstår att se, hur säkert partiledaren Alexander Stubb sitter i sadeln.

Varken Centern eller Samlingspartiet eller Socialdemokraterna utesluter i dag en regering, där också det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) ingår, och dess ledare, Timo Soini, förefaller vara pigg på att bli till exempel utrikesminister eller finans- eller inrikesminister. Sannfinländarna bär upp starkt invandrarkritiska stämningar – några av dess företrädare, enligt uppgift nu ännu fler i den nyvalda riksdagen, har gjort anmärkningsvärda uttalanden på det här området. (”Hallo-ahofalangen rycker framåt” lyder en rubrik i Hufvudstadsbladet.) Partiet är också starkt kritiskt till EU och till EUs aktuella stöd till Grekland. I socialpolitiska frågor värnar partiet småfolkets intressen, vilket säkert har bidragit till att partiet också i de här valet har tagit väljare från regeringspartiet Socialdemokraterna. I valet 2011 fick Sannfinländarna 19,05 procent av rösterna och 39 mandat, men partiet har sedan i opinionsmätningarna gradvis dalat – för att nu, 2015, plötsligt göra ett lyft igen och med 17,6 procent och 38 mandat i mandat räknat bli större än Samlingspartiet.

Valets stora förlorare är utan tvekan Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), förr ibland största, ibland näst största parti. Det här partiet, som i valet 2011 blev näst största parti med 19,19 procent av rösterna och 42 mandat, landade i det här valet på 16,5 procent och 34 mandat. Partiledarbytet vände alltså inte trenden, så inte heller den nye partiledarens, Antti Rinnes, strävanden på finansministerposten. Än så länge har det inte rests krav på hans avgång, men jag undrar om inte de finländska Socialdemokraterna (i likhet med Centern under förra valperioden) skulle må bra av att sitta i opposition under den kommande valperioden – ett uttalande från Rinne på valnatten kan också tolkas i den riktningen.

En sak som skiljer SDP från mängden av finländska partier och som kanske kan bidra till partiets återkomst är det faktum att 21 av partiets nyvalda 34 riksdagsledamöter är kvinnor. Av Centerns nyvalda ledamöter är 70 procent män och bara 14 av 49 invalda kvinnor. Totalt är 41,5 procent av riksdagsledamöterna kvinnor.

Finland har ju en tradition av blocköverskridande regeringar, men får nu landet en regering utan deltagande av Socialdemokraterna, är det knappast troligt att Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) ställer upp som något slags vänsterlegitimation. Vänsterförbundet fick 7,1 procent av rösterna och 12 mandat mot 18,13 procent och 14 mandat i förra valet. Strategin att lämna den förra regeringen har alltså inte gett önskat resultat. Jag har sett någon ledande företrädare för partiet förklara det här med att allt fler av partiets traditionella väljare (många av dem gamla kommunister) dör, men inget parti kan ju i längden överleva, långt mindre växa, om det inte får tillskott av nya och yngre väljare.

Bättre gick det för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), Miljöpartiets motsvarighet i Finland. Det här partiet lämnade även det den förra regeringen, i deras fall på grund av beslutet om utbyggd kärnkraft. I förra valet fick De Gröna 7,35 procent av rösterna och 10 mandat, men nu ger dess 8,5 procent av rösterna 15 mandat. Jag har sett åtminstone någon spekulation om att partiet nu åter skulle kunna tänkas inträda i regeringen.

Plats i den får nästan alltid det allmänborgerliga Svenska Folkpartiet. Svenska Folkpartiet gjorde, med 4,9 procent och 9 mandat, ett bättre val än opinionsmätningarna hade pekat mot, i sak dock ungefär detsamma som 2011, 4,28 procent och också 9 mandat.

Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) minskade däremot som väntat: fick nu 3,5 procent och 5 mandat mot 4,03 procent och 6 mandat 2011. Deras deltagande även i den kommande regeringen är avhängigt av hur denna i övrigt är sammansatt.

En himmelskt god middag

Jag har tidigare berättat om Sonja Lyttkens’ begravning, som förrättades av Kerstin Berglund, som vi också kände en smula dess förinnan. Kerstin, som alltså är präst, hör alltså inte hemma i vår vänkrets; ej heller är hon någon politisk meningsfrände. Men när vi sedan hamnade vid samma matbord, frågade hon oss, om vi någon gång skulle ha lust att komma och äta middag hos henne, och vi tackade ja.

Det här fullföljdes med en trevlig och god middag hemma hos henne på Luthagen, en middag dit hon också hade bjudit ett antal politiska meningsfränder till oss: Hans och Karin Alsén – Hans är före detta typograf, kommunalråd, medarbetare till Olof Palme och landshövding, också före detta chef för KF – och så Sten Rylander (som har en bakgrund som UD-man och diplomat i Afrika) och hans hustru Berit samt Per Silenstam (bland annat överdirektör i AMS, i unga år liksom jag aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus) – Pers fru, som också heter Berit, hade blivit förkyld och var därför tvungen att avstå från den här middagen.

Den ändade i att Birgitta i sitt tacktal gärna ville se en fortsättning och därför inbjöd samma gäng att någon gång fram över äta middag hos oss.

I går var det dags. De här personerna, den här gången utan Karin Alsén som var bortrest men med Berit Silenstam, kom hem till oss för söndagsmiddag.

Vi startade i vårt vardagsrum med var sitt glas vitt vin, alkoholfritt för mig och Birgitta plus någon till som skulle köra bil. De flesta drack det av mig inköpta alsacevinet Pinot Gris.

Det serverades också till förrätten, gravad sik med gravlaxsås och kokt potatis. Birgitta, som stod för hela matlagningen i går, lärde sig grava sik av min pappa, som var kustbonde och fiskare i Estland och sedan under flykten och de första åren i Sverige försörjde oss som fiskare.

Till huvudrätten, en indisk kycklingrätt, hade jag köpt Baron De Ley, ett rött vin, bra utan att vara våldsamt dyrt.

Men Birgittas kycklingbröstfiléer var något alldeles speciellt. Hon hade marinerat dem en halv dag i mild yoghurt, vitlök, spiskummin, koriander och nejlikor, och efter att ha torkat av dem penslade hon dem med olja och grillade dem i en kvart.

Till det här serverade hon en kokt men kyld röra av katrinplommon kryddade med nejlikor och kanel, en röra gjord på mild yoghurt smaksatt med kryddor, bland annat mynta och mycket chilipeppar, och dessutom separat mango chutney.

Till det här hade hon i hönsbuljong kokat jasminris, kryddat med lök, vitlök, fänkål, nejlikor plus ytterligare ett tiotal kryddor, bland annat chilipulver.

Till efterrätten serverades åter vitt vin. Efterrätten bestod av en fruktsallad som bland annat innehöll mango, papaya, melon, rosa vindruvor, klementiner samt hasselnötter och valnötter.

Till kaffet som avslutade middagen hade jag skaffat Grönstedts cognac, men gästerna valde att bara dricka en nyhet för samtliga, Xanté Poire au Cognac, och jag förstod av reaktionerna, att flera av dem själva tänkte köpa hem den här konjak-päron-likören.

Samtalet pendlade under middagen mellan ganska olika ämnen, men några av gästerna var nyfikna på hur jag och Birgitta en gång i världen träffades och kom att bli ett par för livet.

Jag berättade också att vår dotter Kerstin, över veckohelgen i Paris på en träff med gamla skolkompisar, numera bor i rummet vi satt i plus det lilla köket som hör till. Kerstin är ett exempel på det slags social rörlighet som finns i dagens samhälle: Hon har akademisk examen och har arbetat som arkivarie och informatör men är numera bagare på Trillers bageri med sikte på att så småningom förhoppningsvis kunna öppna sitt drömcafé.

När gästerna hade gått, hjälptes Birgitta och jag åt med att diska den ganska stora disken. I förmiddags, innan jag åkte ut till Öregrund igen, hamnade allt diskat i sina lådor och skåp.

Vårkonsert med Orphei Drängar

Också i år gick vi på ODs vårkonsert, som vanligt i universitetsaulan. Och som vanligt hälsade vi på gamla bekanta, hemmahörande i det akademiska Uppsala. När vi efter konserten stod i södra porten, passerade och hejade bland andra Stefan Parkman, känd körledare här i staden – sa också sitt namn i förbifarten. Det behöver han verkligen inte göra – vi har träffats i ganska många olika sammanhang.

I motsats till capricerna är vårkonserten, även om presentatören, Mark Levengood, presterade både mycket personliga och mycket roliga inledningar, en mycket traditionell körkonsert. Och mycket riktigt hördes i inledningen bland annat Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln…”).

Men vintern var också närvarande i denna vårkonsert i april, till exempel genom Bjarni Thorarensens ”Winter” med musik av Robert Sund – Birgitta berättade senare, att hon hade berömt Robert vid den påföljande middagen på Norrlands nation. (Birgitta är så kallad moster i OD.)

Men det fanns mycket annat att musikaliskt också glädja sig åt under den här konserten, till exempel ”Tyger! Tyger! Burning Bright”, en text av William Blake (som jag har läst en del av), tonsatt av Brian Hughes.

Särskilt skulle jag vilja framhålla det finska stråk som fanns i den här vårkonserten: ”Etelä-pohjolainen piirilaulu”, en sydösterbottnisk ringdans av Toivo Kuula, Ole Eklunds och Lasse Mårtensons ”Jurmo” och så två sånger av Jean Sibelius, ”Sortunut ääni” (Vad har brutit tonens välde), en text ur ”Kanteletar”, och så ”Terve kuu” (Måne hell), en text ur ”Kalevala”.

Cecilia Rydinger Alins ledning av OD var som vanligt mästerlig.

* * *

Birgitta berättade sen, när hon kom hem från den efterföljande middagen på Norrlands, att hon hade placerats bredvid Mark Levengood och då bland annat hade berömt hans djärva och vackra klädsel, först en guldfärgad, sedan (vid middagen) en röd frack.

Mark Levengood kontrade med att säga att det Birgitta hade på sig såg ut att vara en nobelklänning. Birgitta berättade då att hon faktiskt hade haft den här tudelade skapelsen vid en kungamiddag, en obligatorisk del av nobelfestligheterna.

Kongressande Arbeiderpartiet fick opinionsmässigt bakslag

Arbeiderpartiets landsmöte har avlöpt planenligt. Jonas Gahr Støre har enhälligt valts om som ordförande, och i övrigt fick valberedningen, ledd av veteranen Martin Kolberg, också igenom sina förslag: Kjersti Stenseng blev ny partisekreterare, och till vice ordförande valdes Trond Giske och Hadia Tajik. Förre partisekreteraren Raymond Johansen får nu representera Oslo i partistyrelsen.

Aftenposten, Bergens Tidende och Adresseavisen har samtidigt publicerat en ny opinionsmätning från Respons, där det nu länge mycket framgångsrika Arbeiderpartiet har fått lite smolk i glädjebägaren: Arbeiderpartiet minskar i den här mätningen med 4,8 procentenheter och hamnar då på 37,3 procent. Men också det är ett väldigt högt resultat, kommenterar partiledaren. I stortingsvalet 2013 blev ju Arbeiderpartiets resultat 30,8 procent.

Samtidigt går det en smula upp för den blå-blå regeringen.

Høyre ökar med hela 3,9 procentenheter och hamnar då på 25,2 procent, vilket dock fortfarande är under partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Och Fremskrittspartiet, som i valet 2013 fick 16,3 procent, ökar med 1,4 procentenheter till 10,9 procent.

Det är svårt att se, vad i Arbeiderpartiets politik som skulle kunna motivera de här ökningarna, men kanske kan sådant som Arbeiderpartiets val av en invandrare till en av viceordförandeposterna och partiledarens stöd för tanken att Norge liksom Sverige ska erkänna Palestina ha spelat någon roll.

Riktigt lika bra går det inte för den blå-blå regeringens stödpartier i Stortinget.

Kristelig Folkeparti, som i valet stöddes av 5,6 procent, minskar i den här mätningen med 1,1 procentenheter till 5,2 procent.

Och liberala Venstre, som i valet fick 5,2 procent, minskar med 1,3 procentenheter till 5,0 procent.

Det tredje traditionella mittenpartiet, Senterpartiet, som satt i den förra regeringen, ledd av Arbeiderpartiet, minskar också med 0,3 procentenheter till 5,8 procent, vilket fortfarande är över partiets valresultat 2013, 5,5 procent.

De här båda partiernas tidigare regeringspartner, Sosialistisk Venstreparti, ökar visserligen med 0,1 procentenheter men ligger då, med 3,1 procent, fortsatt under fyraprocentsspärren. I valet 2013 hamnade partiet, med 4,1 procent, strax ovanför spärren.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,3 procentenheter till 1,4 procent, mot 1,1 procent i valet 2013. Det här partiets chans ligger i att eventuellt kunna få tillräckligt många röster i Oslo för att få ett lokalt mandat där.

Miljøpartiet De Grønne slutligen, som i Norge inte tar ställning mellan blocken men ändå lutar lite mer åt vänster, ökar med 1,7 procentenheter och klarar då, med 4,4 procent, spärren. I valet 2011 fick det norska miljöpartiet bara 2,8 procent av rösterna men lyckades ändå få ett lokalt mandat i Oslo.

Efter valet i Estland: Upp för Socialdemokraterna, ner för Reformpartiet, upp för Fria partiet

Estland har, inte utan våndor efter valet, fått sin nya regering, i vilken ingår valets segrare, det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), plus Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som gjorde ett ganska dåligt val, och konservativa, kristna och estnationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som gjorde ett ännu sämre val.

Reformpartiet, som i valet fick stöd av 27,7 procent, är nu i en gallupmätning från Turu-uuringute AS, nere på 22 procent, vilket inte tyder på att folk längre är övertygade om att det partiet lovade före valet är på väg att förverkligas. En sak som också kan ha påverkat Reformpartiets opinionsstöd negativt är utnämningen av Jürgen Ligi till ny minister för utbildning och forskning, en post som tidigare innehades av socialdemokraten och ryssen Jevgeni Ossinovski. Ligis förolämpande uttalande om ryssar hade lett till att han valde/tvingades att lämna den förra regeringen.

Socialdemokraterna, som också de har återkommit i regeringen, fast den här gången utan Ossinovski, klarar sig förhållandevis bättre i den här opinionsmätningen. De får där 17 procent, lite mer än i valet då de fick 15,2 procent. Det faktum att SDE har utsett en av de två kvinnorna i regeringen och att hon, Urve Palo, hör till de mer synliga ministrarna kan också ha spelat roll för den här uppgången.

Det nu i regeringen upptagna Fäderneslandet/Res Publika åkte på en riktig stjärnsmäll i valet och fick då bara 13,7 procent. IRLs bana utför har fortsatt även efter inträdet i regeringen – partiet är i den här mätningen nere på 10 procent och har då halkat ner på femte, näst sista plats bland riksdagspartierna.

Det parti som i stället ökar och går upp på fjärde plats är Vabaerakond (Fria partiet). Det här partiet, som i valet stöddes av 8,7 procent, är nu uppe i 12 procent. Vabaerkond, som är ett konservativt parti, bildat av bland andra konservativa som har lämnat Reformierakond, attraherar helt naturligt IRL-väljare men tar väl också konservativt lagda väljare från Reformpartiet. Vabaerakond fick en skjuts uppåt genom att synas mycket i regeringsförhandlingarna, som Reformpartiet hade inbjudit dem till (med armbågen, visade det sig).

Utanför den karusellen stod däremot den andra nykomlingen i Riigikogu, Riksdagen, Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa Folkpartiet). Det här partiet fick 8,1 procent i valet och stöds i den aktuella mätningen av 7 procent.

Det stora oppositionspartiet, Keskerakond (Centerpartiet), ideologiskt en släkting till finska Centern, Suomen Keskusta, blev i valet tvåa med 24,8 procent och stöds nu av 26 procent, vilket gör det till största parti i den aktuella mätningen. Dess ledare, Edgar Savisaar, ligger fortfarande på sjukhus efter att ha fått ena benet amputerat, men han och hans parti omfattas för närvarande utan att behöva göra något särskilt av folkets, särskilt de estniska ryssarnas sympati.