Det är skönt därhemma, men ibland är det trevligt även med middag på Slottet och sång och musik på programmet dess förinnan

En smula djärvt var det onekligen att låta Petra Mede bli en av de två hemliga gästerna i årets Caprice med OD – hon har med framgång lett både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest men är ju för egen del mer känd som rapp och rolig komiker än som just sångartist. Fast hon klarade även det sångliga med den äran, och hennes gags, inte minst öppningsnumret, där hon lurade publiken i universitetsaulan att tro att hon var dirigenten, Cecilia Rydinger Alin, vann de närvarandes jubel.

I själva verket gjorde hon med ODs hjälp ett succénummer också av sin erfarenhet av Eurovision Song Contest. Mindre grupper ur OD föreställde olika deltagande länder och höll sig då ännu mindre än ESC till europeiska sådana. Bland dem som deltog hittade man här således inte bara ett ryskt utan också ett sydafrikanskt, ett mexikanskt och ett amerikanskt bidrag, så det blev mer av ett Worldvision Song Contest. Det peruanska bidraget med sin jätteflöjt blev bejublat, men enligt min mening var det strupsångarna från Mongoliet som vann den här tävlingen.

Alla dessa deltagare från jordens alla hörn sjöng för övrigt sånger signerade Evert Taube, här dock – mer som är fallet i den riktiga tävlingen – med påtaglig nationell touche i framförandet.

Den andre hemlige soloartisten var desto mer sångligt meriterad: operasångaren Olle Persson, som glänste i nummer som ”O helga natt”, slovaken Gustav Holsts ”The Blacksmiths Song” och i Faktotumarian ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”.

Sen visade det sig, om man får tro det som sas från scenen, att Olle och Petra var kamrater redan i barndomen. Sålunda uppförde de mot slutet en musikal som de påstod att de hade skrivit själva, men där musiken var misstänkt lik sådan som vi annars förknippar med Richard Rogers.

Även den här delen hade sin charm.

Nämnas bör också Trio X samt Folke Alins inhopp bakom flygeln.

Efter föreställningen – detta var i lördags, men jag har ju med hänsyn till publiken vid söndagens föreställningar inte kunnat skriva förrän på måndag – skjutsades de av oss, som var klädda i frack respektive långklänning, i buss upp till slottet för Stor-OD.

Vid Stor-OD serveras en bättre middag till gästerna, de flesta gamla och nya ODare med respektive – sångarna i OD är som bekant alla män, men de har numera en kvinnlig dirigent, en mycket skicklig sådan, Cecilia Rydinger Alin. Bland gästerna finns förstås de hemliga gästerna – men Petra Mede, som har en baby att sköta om, hade valt att åka hem. Vid hedersbordet satt också vi, detta eftersom Birgitta, som förr var ordförande i Sveriges Körförbund, är en av mostrarna i OD; OD har också en rad ”farbröder”. Vi satt alldeles nära den talarstol från vilken den spirituelle Hans Dalborg framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

På menyn stod kallrökt lax med spenatost och pepparrotsaioli, ankbröst med apelsinsky, grönpeppar och rotsaksgratäng med getost och så en efterrätt, som jag som är diabetiker bara smakade på: chokladpannacotta, skogsbärsgelé, fruktsallad och vaniljsmulor. Under middagen sjöng ODarna visor, ”Under rönn och syrén”, ur ”Gluntarna” och andra. Mot slutet av middagen tackade landshövding Peter Egardt för maten – märkligt nog med tanke på att han ju kunde sägas vara värd, eftersom vi höll till på Uppsala slott. Men den här slottsherren har, i motsats till den förre, vett nog att hålla sig till de lokala traditionerna.

I enlighet med ODs trevliga sed hade jag haft min egen hustru till bordet, men jag tackade förstås också min bordsgranne till vänster, Anna Uhlén, för trevligt sällskap. Fler samtal, med andra, blev det sedan under kaffet.

Snart bröt dansen loss, till storband, och tillsammans med Birgitta motionerade jag en smula mina gamla ben.

Medan vi väntade på taxi fick jag ännu ett vittnesbörd under den här kvällen om att det, således också i dessa musikaliska kretsar, finns fler än jag som ägnar sig åt Melodikrysset på lördagarna. Detta sista samtal ändade i att jag fick en inbjudan till ytterligare en konsert, i en annan genre.

Sen tog vi gamlingar bil hem.

Fast klockan var nog ändå två innan vi somnade.

En av Woody Allens sämsta filmer

Jag håller Woody Allen högt som filmmakare, men även han misslyckas ibland. Ett exempel på det senare är ”Förälskad i Rom” (”To Rome With Love”, 2012).

Andra filmer han har gjort med europeiska huvudstäder som miljö växlar också de i kvalitet, men ”Förälskad i Rom” med dess blinkningar till stora italienska filmföregångare lever inte upp till förväntningarna. Det rör sig om en episodfilm där ett par av uppslagen är roliga och bra genomförda, men där det finns annat som inte alls engagerar och där det till och med blir svårt att hålla i minnet vilka de många olika aktörerna är.

För att fokusera på det roliga och sevärda:

En av sidohistorierna är den om medelitalienaren/medelmåttan Leopoldo (Roberto Benigni), som plötsligt överfalls av en jättehord av plåtande och intervjuande papparazzi – bara för att, när den här horden lika plötsligt och oförklarligt hittar ett nytt objekt, bli övergiven och då inte bara känna lättnad utan också saknad.

En annan sevärd sidohistoria är den om hur Jerry (Woody Allen), på besök i Rom för att träffa sin dotter Hayley (Allison Pill) och den unge italienare hon där har blivit kär i, Michelangelo (Flavio Parenti), därvid förstås träffar även Micelangelos far, dödgävaren Giancarlo (Fabio Armilato). Dödgrävaren visar sig vara en jävel på att sjunga operaarior i duschen, så Jerry beslutar sig för att lansera honom som ariasångare inför stor publik. Det funkar också, men först då man har kommit på att Giancarlo bara kan sjunga, om man ställer honom i en dusch på scenen.

Resten, med sina många erotiska snedsprång, har väl ibland också sina poänger, men det är i gubbigaste laget, och så är det ganska rörigt – framför allt finns det lite för många agerande att hålla reda på.

Men många bilder från Rom blir det ju.

Norge: Solberg mest populär som statsminister, men Arbeiderpartiet ökar något

Statsminister Erna Solberg (Høyre) har gått om förre statsministern Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) i popularitet enligt en undersökning som Nordsat har gjort för NRK. 43,5 procent föredrar Solberg, medan 40,4 föredrar Stoltenberg. 16,1 procent kan inte bestämma sig för vem av de här två de tycker är bäst.

Att Stoltenberg fortfarande får ett så högt tal är ändå kanske mer uppseendeväckande än att Solberg, som vann valet, rankas högst i den här mätningen.

I en färsk mätning, som Norfakta har gjort för tidningarna Klassekampen och Nationen går också Arbeiderpartiet framåt med 1,9 procentenheter till 32,7 procent.

Arbeiderpartiets båda koalitionspartners i den regering som förlorade höstens val går båda tillbaka, Sosialistisk Venstreparti med 0,5 procentenheter till 4 procent och Senterpartiet med 0,3 procentenheter till 4,5 procent.

Det fristående yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 1,3 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre backar med 0,8 procentenheter till 28,7 procent, och dess koalitionspartner Fremskrittspartiet minskar med 0,7 procentenheter till 14,6 procent.

Lite olika klarar sig regeringens fristående stödpartier i Stortinget. Kristelig Folkeparti ökar med 0,2 procentenheter till 5,3 pocent, medan liberala Venstre backar med 0,1 procentenheter till 4,7 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som ställer sig utanför blockpolitiken, minskar med 0,4 procentenheter och får nu 2,4 procent.

Trots Arbeiderpartiets uppgång är stödet för den nya borgerliga regeringen tämligen stabilt.

I kärlekslivet händer det oss alla att vi väljer fel

Trots att Woody Allen här har använt sig av både William Shakespeare och Ingmar Bergman som inspiratörer, hör hans ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (”You’ll Meet a Tall Dark Stranger”, 2010) inte till hans bästa filmer. Därmed inte sagt att den är dålig – det är Allens filmer nästan aldrig.

Det här är en film om lust, främst om det slags lust som förknippas med längtan att pröva gläntor där gräset känns grönare, och här är Woody Allens utgångspunkt att par i högst olika åldrar beter sig lika dåraktigt.

Alfie (Anthony Hopkins) är nyskild från Helena, därför att han trots sin höga ålder (med ty åtföljande behov av Viagra) vill testa sin manlighet på något yngre och fräschare, men den han hittar är en prostituerad, Charmaine (Lucy Punch, som för övrigt gör en fin rollprestation), som klår honom på pengar ända till dess att han av ekonomiska skäl måste säga stopp och allt går åt helvete.

Alfies övergivna fru, Helena (Gemma Jones, som också gör en utmärkt rolltolkning), tar hjälp av en spåtant, Christal (Pauline Collins), för att få vägledning i sin livskris. Det är hon som ska få möta en lång mörk främling, ett utseende som vekligen inte utmärker Jonathan (Roger Ashton-Griffiths), innehavaren av den ockulta bokhandel hon också besöker. Trots tappra försök, bland annat genom konsultation av Jonathans döda fru som befinner sig i andevärlden, går förstås också det här närmandet åt helvete.

Helenas och Alfies dotter Sally (Naomi Watts), som med milt överseende har stöttar sin mamma, får – när hon skulle behöva pengar för att gå in som delägare i ett konstgalleri – nobben till det lån hon vill ha, detta eftersom mammans andliga rådgivare avråder henne från detta. Och inte vill det sig heller, när hon testar den tillgivenhet hon själv hyser för Greg (Antonio Banderas) ägaren till det konstgalleri där hon nu arbetar.

Hennes dittillsvarande äktenskap med Roy (Josh Brolin) ser vi krackelera. Det ör i hög grad också Roys fel: Han förälskar sig i stället i flickan i fönstret mitt emot, Dia (Freida Pinto), som studerar musikvetenskap, och får också hennes förhållande att spricka precis före det planerade bröllopet. Men just när han och Dia håller på att få till det, drabbas Roy av en katastrof som krossar alla hans förhoppningar: Han är, efter en lyckad debut, författare med skrivkramp och får nobben från förlaget till det manus han har lämnat in. En kompiäs, som har skrivit ett romanmanus, som är vida bättre än hans eget, råkar ut för en svår bilolycka och verkar ha omkommit, så Roy stjäl helt enkelt kompisens romanmanus som han dittills har varit ensam om att känna till och lämnar in det som sitt eget till förlaget. Hans berömmelse stiger – ända till dess att det blir klart att vännen/författaren visserligen är svårt skadad men fortfarande lever och kanske kommer att repa sig.

Och där står alla, på slutet, med sin tvättade hals och sin obotliga ensamhet.

Miljön är i den här filmen hämtad från London.

Woody Allen, som ju själv har erfarenhet av kärlek som havererar, har ingen egen spelroll i ”Du kommer att möta en lång mörk främling”.

Melodikrysset nummer 49 2013

Dagens kryss hörde väl inte till de allra svåraste.

Svårast i dag för mig var det att – så småningom med hjälp av ledbokstäver – identifiera musiken ur TV-serien ”Bron”. Jag har bara sett ett par avsnitt i början – sen la jag av.

Och hur som helst brukar jag aldrig lägga TV-signaturer på minnet, men den vi hörde i dag förknippar jag med nyheter. Var det signaturen till Aktuellt, som jag ju ser på varje dag? Nej, det var för Rapport Monica Dominique skrev den, visar det sig.

Svårigheter hade jag också med att komma på titeln till den Elvis-hit som spelades. Kryssvaret var i och för sig lätt att komma på: Två andra ords första respektive sista bokstav bildade tillsammans ordet as. Då var det nog ”A Fool Such As I”.

Barnvisor är jag ganska duktig på.

Så visst klarar jag att känna igen Alice Tegnérs ”Lasse liten” och kan också textraden ”Världen är så stor, så stor”.

Och det är klart att jag redan under min egen skoltid sjöng folkvisan ”Räven raskar över isen”.

Dock verkar Lasse Berghagens förhållande till vintern vara sådant, att han hellre sjunger ”Räven raskar över ängen”. Och mycket riktigt spelade han en av sina sångarfavoriter i en av sina sommarfavoriter, Lasse Berghagen med ”En kväll i juni”.

Det var bara en i raden av repriser.

Det började redan med första låten, ”Evert”, i dag med Lennart Palm men ursprungligen med Laila Westersund eller, mer korrekt, med Matz Stefanz med Lailaz.

Också dagens andra låt har vi hört tidigare i krysset: ”Änglahund” där Hasse Andersson sjunger ”Kan man ta hunden med sig in i himlen?”.

Och visst har Eldeman spelat även ”Med en enkel tulipan” tidigare. Fast i dag skulle vi komma på vad man säger när man överräcker den där tulipanen: Grattis!

Inte heller är det väl första gången vi hör Aleksander Rybak i eurovisionsschlagervinnaren från 2009, ”Fairytale”.

Också ”Cabaret”, skriven 1966 av John Kander och Fred Ebb, har förekommit tidigare i krysset. Och varje gång brukar jag då rekommendera dess litterära förlaga, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” från 1939.

Melodikryssen brukar ofta innehålla något ur den klassiska repertoaren, och i dag var detta något signerat Jacques Offenbach. Fast här användes musiken av gotländska När-revyn i en sång om den snart aktuella Sankta Lucia.

Roffe Wikström har jag allt av på skiva, så när jag hör ”Allt är gjort av plåt”, känner jag genast igen hans röst. Jag har till och med sett och hört honom live i Öregrund.

The Ark har jag också skivor med, så det är inte så svårt att identifiera dem när jag hör ”Prayer For the Weekend”.

Jag har sett och hört även Ola Salo live, intressant nog vid en Caprice med OD här i Uppsala förra året – sök på Caprice och Salo här på bloggen, så kan du läsa vad jag då skrev. Detta apropå att Birgitta och jag i eftermiddag ska gå på årets Caprice, men vem som är årets hemliga gäst får man inte veta i förväg. Efter Capricen ska vi, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, fortsätta med Stor-OD på Uppsala slott: en god middag ständigt avbruten av sångliga utbrott.

Smithsonian Folkways tar över UNESCOs stora samling av skivor med traditionell folkmusik

När jag på 1960-talet började bygga upp min i dag mycket stora skivsamling med bland annat politisk musik, kom jag tidigt att upptäcka det radikala amerikanska skivbolaget Folkways, då ägt av Moe Ash. Från Folkways kom min allra första Joe Hill-skiva, insjungen av Joe Glazer, och från Folkways kommer också stommen i min samling av Pete Seeger-skivor (och skivor med hans syskon Peggy och Mike). Också det mesta signerat Woody Guthrie och Leadbelly finns utgivet av Folkways.

Folkways’ utgivningsprofil var politiskt radikal också under McCarthy-åren i USA, men Moe Ashs utgivningsprofil för det här bolaget var vidare än så: amerikansk och annan folkmusik, blues, jazz, teatermusik, barnvisor, drama (till exempel Bertolt Brecht), poesi (till exempel Langston Hughes), dokumentära skivor med ljudupptagningar från de mest osannolika fält, somliga av dem lämpliga att använda i skolor och annan undervisning. Folkways’ katalog omfattar 2.168 album, alla ständigt tillgängliga genom Smithsonian Folkways, en del av Smithsonian-museerna i Washington, som arvet efter Moe Ash har donerats till.

Man kan tillbringa timmar med att läsa utgivningskatalogen, som finns på Smithsonian Folkways’ hemsida.

När det gäller folkmusikartister i vid mening (även singers-songwriters), hittar man där namn som Oscar Brand, Bob Dylan, Nanci Griffith, Cisco Houston, Burl Ives, Alan Lomax, Phil Ochs, Tom Paxton, Jean Richie, Mikis Theodorakis, Suzanne Vega och Josh White.

Moe Ash var också mycket intresserad av blues och jazz, och här hittar man i Folkways-katalogen namn som Louis Armstrong, Big Bill Broonzy, Willie Dixon, Champion Jack Dupree, Snooks Eaglin, Ella Fitzgerald, Erroll Garner, Dizzy Gillespie, Lionel Hampton, Blind Willie Johnson, Brownie McGhee, Jelly Roll Morton, King Oliver, Ma Rainey, Memphis Slim, Bessie Smith, Art Tatum, Sonny Terry, Fats Waller, Chick Webb, Mary Lou Williams och Teddy Wilson. Här rör vi oss med både originalinspelningar och kompilationer.

Som kuriosa och exempel på Folkways’ ambition att täcka in snart sagt varje plätt på jordklotet kan jag nämna, att deras skivkatalog också rymmer en skiva med Sven-Bertil Taube, ”Swedish Folk Songs and Ballads”.

Jag besökte Smithsonian Folkways vid ett besök i Washington för ett antal år sedan, och jag hade då förberett det här besöket genom att per mejl beställa noggrant utvalda äldre skivor, som man numera kan köpa som CD, förpackade i enkla konvolut men med sångtexter och utförliga originalbeskrivningar av skiva/sånger, till ett sammanlagt pris av ungefär 20.000 svenska kronor. Smithsonian-museerna och deras skivåterutgivningar är skattebefriade, vilket gör skivorna billigare, och för den här nätta summan fick jag en hel stor, rymlig resväska med CD-skivor med mig hem.

Den här jättebeställningen och den kontakt jag därmed fick med Smithsonian – förmodligen också de kunskaper jag har om folkmusik och politisk musik – gjorde för övrigt, att Smithsonian Folkways bjöd mig och Birgitta på lunch; bland annat fick vi då träffa en son till gamle Moe Ash och medlem i bolagets styrelse.

Och ändå finns det äldre folkwaysskivor kvar, som jag också gärna skulle vilja ha. Folkways’ katalog omfattar 2.168 album.

Smithsonian Folkways fortsätter att ge ut nya skivor i Moe Asch’s och Folkways’ anda, och de här skivorna är paketerade som och ser ut som andra nyutgivna CD-skivor. Det rör sig innehållsligt om kompilationer ur Folkways’ och andra ingående skivbolags – jag ska återkomma till dem – kataloger, outgivet material ur de här bolagens arkiv, enskilda skivor som man har förvärvat rätten till från helt andra bolag och faktiskt även nyinspelningar.

Jag följer regelbundet bolagets hemsida – http://www.folkways.si.edu – för att hitta nyheter, och för att ta ett aktuellt exempel: Jag kommer med all säkerhet att köpa ”Down In Washington Square” med Dave van Ronk. Det går bra att beställa skivor, nya så väl som gamla, på nätet, men jag brukar för egen del – i pedagogiskt syfte – försöka få någon alert skivaffär här hemma att göra beställningen åt mig (och då förhoppningsvis samtidigt ta hem ytterligare exemplar som kan köpas av andra).

Det är självklart att det även i nyutgivningen på CD från Smithsonian Folkways ingår en del återutgivningar av skivor, tidigare utgivna som LP av Folkways och andra nu av Smithsonian Folkways ägda bolag. CD-formatet medger också utvidgningar med angränsande och ibland tidigare inte outgivet material. Som man kan vänta sig hittar man i Smithsonian Folkways’ katalog alltså moderna skivor med artister som Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger, Mike Seeger och Peggy Seeger, den senare ibland tillsammans med Ewan McColl, som hon var gift med.

I Smithsonian Folkways’ katalog hittar man också skivor med artister som Clarence Ashley, Big Bill Broonzy, Lightnin’ Hopkins, Ella Jenkins, Brownie McGhee, Malvina Reynolds, Sonny Terry, Doc Watson och Josh White, bara för att ta några berömdheter ur högen.

En serie med bolagets mest berömda artister kallas ”The Folkways Years” och innehåller kompilationer med material taget ur utgivna skivor och Folkways’ arkiv. I den här serien hittar man namn som Cisco Houston, Brownie McGhee, Dave Van Ronk, Sonny Terry och Doc Watson Family.

Ytterligare ett sätt att använda de ingående bolagens arkivmaterial och ibland inköpt komplement till detta är nyskapade CD med anknytning till en bestämd person – ett exempel är Joe Hill-antologin ”Don’t Mourn – Organize!”, där man hittar insjungningar gjorda av till exmpel Billy Bragg, Si Kahn, Mats Paulson och Utah Phillips – och Classic-serien: ”Classic Blues” (Big Bill Broonzy, Lightnin’ Hopkins, Son House, Sonny Terry, Josh White med flera), ”Classic Labor Songs”, ”Classic Piano Blues” och ”Classic Protest Songs”.

Jag måste också nämna utgivningen av ett par andra antologier, på grund av sin storlek paketerade i box.

En är återutgivningen av Harry Smith’s klassiska antologi med amerikansk musik, ”Anhology of American Folk Music”.

Den andra är en jättebox, baserad på de skivor Folkways producerade i samarbete med tidskriften Broadside, ”The Best of Broadside 1962-1988”. Här finns insjungningar, ibland flera, gjorda av artister som Eric Anderson, Bob Dylan, Richard Fariña, Arlo Guthrie, Janis Ian, Peter LaFarge, Ewan McCall, Phil Ochs, Tom Paxton, Malvina Reynolds, Buffy Sainte-Marie, Peggy Seeger, Pete Seeger, Nina Simone, Mark Spoelstra och Happy Traum.

Smithsonian Folkways’ hemsida är försäljningskanal också för skivor från ett avgränsat område i USA, Virginia: BRI Records, Blue Ridge Institute of Ferrum College Collection. Det rör sig om musik från Virginia eller med anknytning till invånarnas rötter eller hemhörighet: ur den brittiska traditionen, Piedmont blues och så vidare.

Smithsonian Folkways härbärgerar i dag ytterligare ett tiotal inte längre aktiva skivbolags utgivning, sammantaget även det en guldgruva.

Den som främst är intresserad av politiska texter kan hitta sådant främst i två ytterligare bolags utgivning:

Collector Records har gett ut en hel del hörvärd amerikansk arbetarrörelsemusik. Utgivningen domineras av skivor, inspelade av Joe Glazer, som också var bolagets ägare. På en antologiskiva medverkar till exempel Tom Juravich och Anne Feeney, den senare en sångerska och politisk aktivist som jag personligen har mött i ABF-huset i Stockholm och vars pressmeddelanden jag regelbundet får via nätet.

Paredon Records, som drevs av sångerskan Barbara Dane och förre Sing Out-redaktören Irwin Silber, har gett ut mycket musik från länder som var en del av sextiotalets revolutionära våg.

Fast Folk fångade i sin utgivning in många av sjuttiotalets amerikanska singers-songwriters. Här finns insjungningar med till exempel Bob Dylan, Nanci Griffith, Tom Paxton, Suzanne Vega och många många andra.

Dyer-Bennett Records drevs av trubaduren Richard Dyer Bennett och omfattar hans egna insjungningar av traditionellt material.

Och för att göra ett tvärt kast: The Mickey Hart Collection består av material, donerat av trummisen i Greatful Dead.

Monitor Records har en utgivning som i fråga om både radikalism och utblick ut över världen ganska mycket liknar Folkways’ – ett utmärkande drag är bolagets utgivning i USA av folkmusikskivor med ursprung i det kommunistiska Östeuropa. Men Monitor har också gett ut skivor med till exempel Paul Robeson och Yves Montand.

Återstående bolag har haft en skivutgivning, som i större eller mindre grad har specialiserat sig på olika geografiska områden.

I utkanten av den här kategorin, men med musik bland annat från Karibien, hittar vi Cook Records.

Hos A.R.C.E. – Archive and Research Centre for Ethnology – hittar vi indisk musik.

Vad som är inriktningen för I.L.A.M. – International Library of African Music – framgår redan av namnet.

Och hos M.O.R.E. – Minority Owned Record Enterprises – hittar man mariachi-musik.

Just den här sista utgivningsdelen kommer från våren 2014 att avsevärt förstärkas. Smithsonian Folkways tar då nämligen över utgivningsansvaret för UNESCO Collection of Traditional Music.

Den här samlingen med över 100 tidigare utgivna album plus en hel del hittills outgivet material kommer nu att göras tillgänglig genom Smithsonian Folkways’ CD-on-demand-system.

Det här handlar om att bevara och tillgängliggöra ett traditionellt folkmusikaliskt kulturarv från hela världen, bandningar gjorda på plats.

Oerhört många av de här skivorna innehåller traditionell musik från Afrika och Asien, och när det gäller Amerika, en mycket mindre del, som är inriktzad på ursprungsbefolkningens musik.

Också i den större europeiska samlingen dominerar mycket traditionell, bland annat religiös, musik. Jag noterar speciellt säckpipor från Frankrike och joddling från Schweiz. Från Norden finns en enda skriva, med musik på hardangerfela från Agder i Norge.

Den här skivutgivningen omfattar också tematiska skivor som vagg- och barnvisor från olika länder.

Carlsberg på väg att köpa ytterligare sju bryggerier i Kina

Danska Carlsberg, här i Sverige ägare till bland annat Pripps och Falcon, är en mycket större bryggerikoncern än vad de flesta svenskar har klart för sig, i själva verket ett av de stora i världen med verksamhet långt utanför hemmamarknaderna Norden och Baltikum.

Carlsberg äger och deläger till exempel en hel rad bryggerier i Kina. Koncernen äger redan nu bland annat 29,7 procent i Chongqing-bryggerierna, nio bryggerier och ett mälteri lokaliserade i de östliga tättbefolkade provinserna Anhui, Zheijang och Jangsui. Genom den här affären skulle Carlsberg kunna gå upp till en ägarandel om 60 procent och alltså bli majoritetsägare.

Carlsberg brukar också använda de bryggerier man förvärvar i olika delar av världen till att sälja Carlsberg-öl på respektive lokal marknad.

Två av fyra avhoppade centerpartister i det estniska parlamentet blir nu definitivt socialdemokrater

I samband med en inre schism för ett och ett halvt år sen i det estniska Centerpartiet, Keskerakond, lämnade fyra av partiets ledamöter i Riksdagen, Riigikogu, Centern och bildade en egen grupp, kallad Demokraadid, Demokraterna. Till en början verkade de inställda på att bilda ett eget, nytt parti.

Så småningom inledde de i Riigikogu ett allt mer omfattande samarbete med Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, och den här gruppen anslöt sig också – dock fortfarande som en i princip fristående grupp – till den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Nu har två de här fyra centeravhopparna tagit steget fullt ut och anslutit sig till Socialdemokraterna. Formella partibyten är inte tillåtna i det estniska parlamentet – de kommer fortfarande att räknas till gruppen övriga – men man kan ju ana att de i nästa riksdagsval kommer att kandidera och propagera för Socialdemokraterna.

Rainer Vakra verkar definitivt ha fortsatta politiska ambitioner, nu som socialdemokrat. I kommunalvalet nu i höstas kandiderade han för Socialdemokraterna i tallinnförorten Nõmme, där han tidigare har haft en ledande position men då som centerpartist, och fick då 4.236 personröster.

Inara Luigas representerar ett område i östra Estland, söder om Pihkva-sjön, historiskt ett område för det finsk-ugriska folk som kallas setuer, och hon är ordförande i setuernas nationella organisation. Setuerna finns med dagens gränsdragning både i Estland och i Ryssland. Själv är Inara Luigas född i Novosibirsk men bor alltså numera i det estniska Setuland och har också under ett dussintal år varit fullmäktigeordförande i Mikitamägi.

När världen är närvarande på ett arbetarekommunmöte

I går var jag och Birgitta på Uppsala arbetarekommuns möte i Missionskyrkan. Mötena hålls där numera, eftersom vi inte har något Folkets Hus längre.

Det var ett vanligt månadsmöte, med fokus på landstingspolitik och sjukvård, men ändå intressant i ett alldeles speciellt avseende. Den politiska verkligheten i Uppsala och i Sverige har ändrats avsevärt sen jag för drygt femtio år sen blev medlem i den här arbetarekommunen:

Den som inledde både debatten om sjukvårdspolitiken och sedan var arbetarekommunstyrelsens föredragande i en motionsfråga var landstingsrådet Vivianne Macdisi, själv bördig från ett land vars fortsatta öde oroar oss varje dag, Syrien.

Och så presenterades en ny förening inom arbetarekommunen, en förening för och bildad av arabisktalande socialdemokrater. Bland dess medlemmar finns människor från hela det arabisktalande området i Västasien och Nordafrika, bland dem även kurder.

Pengar samlades också in till de katastrofdrabbade på Filippinerna. De kanaliseras vidare genom Palmecentrets solidaritetsfond, PG 570-2.

Skänk en slant du med – märk gåvan ”Filippinerna”.

Vaför tappar så många bloggare orken eller lusten att skriva?

Min bloggroll omfattar inemot trettio bloggar, som jag faktiskt dagligen kollar av. Att just de här bloggarna har hamnat där är ingen slump – jag har valt dem efter noggrann prövning. Några av dem har jag valt för att de har åsikter som jag sympatiserar med i vid mening, men min bloggroll innehåller också länkar till personer som jag vet inte röstar som jag men som har meningar, som jag finner intressanta, om fenomen som politik och kultur.

Fast den dagliga kollen av de här bloggarna gör mig just nu ganska besviken. Några gör så långa uppdateringsuppehåll, att normala bloggläsare hinner tappa lusten att återvända. Att inte skriva alls under veckor, ibland månader fungerar inte i bloggosfären.

Själv skriver jag oftast minst ett nytt inlägg per dygn och försöker då – även om jag utgår från mina egna intressen och preferenser – variera innehållet. Som jag tidigare har skrivit: det finns ju heller inga normala tidningsläsare, som skulle fortsätta att läsa en avisa som bara innehöll en ledarsida.

En del av er som jag här vänder mig till (utan att peka ut någon) hänvisar säkert till brist på tid. Och, ja: tid är en bristvara, åtminstone om man inte – som jag – är pensionär. Men att skriva en kort reflekterande bloggtext i valfritt ämne går faktiskt att tränga in i ett aldrig så trångt tidsschema.