Julefrid?

Under den här veckan har jag gjort upprepade bussresor till city för att köpa julklappar. Den axelväska jag har haft med mig har jag aldrig återvänt tom med hem. Vi är en stor familj; numera har alla våra tre barn egna barn. Men jag och Birgitta fortsätter att ge julklappar åt varandra och förstås också åt våra vuxna barn.

Min kondis är dock inte som förr. I dag var jag på hjärtkliniken på Akademiska och tog prover inför ett kontrollbesök jag ska avlägga strax efter helgerna. Och sen gick jag i några affärer igen; hämtade också ut kemtvätt.

Men jag ska inte klaga. Är det någon i vår familj jag känner beundran för så här i julstökstider är det vår dotter Kerstin, som klarar ett arbetsschema som jag i mitt nuvarande tillstånd skulle stupa av, om det vore mitt.

Jag har ju berättat, att Kerstin, som har akademisk examen och har arbetat som först arkivarie, sedan informationsansvarig (med datorn som främsta arbetsredskap), har sadlat om och valt ett jobb i linje med ett av sina stora intressen i livet, att baka: Hon har fått anställning på ett renommerat bageri.

Men det här betyder också att hon, som i den här jäktiga julveckan, ibland har arbetstider, som i mina ögon ter sig omänskliga. Mitt i natten kliver hon alltså upp och cyklar till bageriet i Bergsbrunna, en rejäl sträcka – vid de här tillfällena går det nämligen inga bussar.

Jag kommer själv från en miljö där skiftarbete var vanligt; jag har också själv prövat det, fast då var det under sommarlov och följaktligen under bättre förhållanden. Men jag kan ana hur det är att jobba så här i höstrusk och vintertid.

Tänker vi alltid på att det finns andra människor som genom hårt slit åstadkommer alla de där godsakerna åt oss?

Fast någon gång får också de som sliter så hårt sin belöning. Uppsala-Tidningen, som delas ut till alla hushåll i vår stad, innehöll i veckan en bedömning/betygsättning av årets lussekatter, och de som vann var lussebullarna på Stadsbibliotekets café, som drivs av Trillers där Kerstin arbetar.

Jag hade lagt fram tidningen, med artikeln uppslagen, åt Kerstin, och hennes leende, när hon läste den och konstaterade att det handlade om hennes och hennes arbetskamraters verk, kommer att värma mig hela julen.

Vill ni se en av hennes och Trillers’ lussekatter, gå in på Kerstin Kokk, Twitter.