Familjegemenskap

27 december 2013 23:45 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Veckan före julveckan gick till stora delar åt för att handla julklappar till alla i vår numera ganska stora familj. Birgitta och jag och Kerstin förberedde den kulinariska delen av julen: handlade, lagade mat och bakade – var och en gjorde sina specialiteter. Fast Birgitta gjorde, utöver egna specialiteter som skinka, tre sorters sill och sillsallad (den senare med inslag av äpplen från vår trädgård i Öregrund), som en särskild ynnest till mig, surkål som var ett måste på min barndoms estniska julbord.

Skinkan var ekologisk, inköpt i en liten butik med gårdsslaktat kött liksom huvudingredienserna i den estniska julsylta jag gör varje år.

Estnisk julsylta

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar gradvis vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt i år då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Julgran – och så vita syrener

Det har nästan alltid varit min uppgift att skaffa julgran och sen klä den. Jag har i åratal köpt den utanför blomsteraffären uppe vid Torbjörns torg. Vi har aldrig haft bil, så det här blir en lagom kort bit att bära hem den.

I år var Birgitta med som smakråd, men hon gillade genast den takhöga och ganska jämna gran jag hade valt ut. På hemvägen – Birgitta hade gått in på Konsum för att handla lite – mötte jag en familj, där kvinnan spontant utbrast ”Vilken fin gran!”, och sen önskade de mig en god jul.

I blomsterhandeln vid torget hade Birgitta varit inne för att köpa årets mistel, den vi alltid hänger upp i dörren mellan hallen och vardagsrummet.

I dörröppningen mellan vardagsrummet och köket ställer vi alltid julgranen. Birgitta har broderat julgransmattan, men det har blivit min uppgift att klä granen. I motsats till Karl-Bertil Jonssons pappa inskränker sig alltså inte mina uppgifter till att sätta toppstjärnan – i vårt fall en av halm – på plats.

Jag klär till stora delar granen ganska traditionellt, med kulor och glitterband och halmprydnader, även sådana istappar av glas som vi hade i min barndoms julgranar i Juniskär – det var Kerstin som hittade sådana för några år sen – och så förstås julgransljus, numera elektriska. Men uppe i toppen gör jag varje år ett litet hyss, som bryter mot det alltför konventionella. Bland våra julgransprydnader finns en del som är lite udda; de är inköpta i någon konsthantverksbutik. Bland dem finns en präst i full ornat, och eftersom han för att kunna hängas i granen har försetts med en svart sytråd om halsen, kallas han i familjen för ”hängda prästen”. Där han dinglar i toppen av granen brukar jag förse honom med sällskap av dels två änglar, dels två svarta katter, så det är lite av yttersta dagen över den där delen av julgranen. Men prästen omges också av småfåglar, så det är kanske dem katterna är efter.

På julgransmattan under granen lägger vi också var sin morgonklapp till dem som finns hemma hos oss på julaftonsmorgonen. Lilla Klara, som bor hos oss den här veckan, la med ett belåtet leende dit ett paket från sig, Viggo och mamma, och det visade sig innehålla ett äkta estniskt surbröd, bakat av hennes mamma som ju är bagare.

Klara, en riktig pysseltjej, hjälpte också morfar med att ställa i ordning den av hennes mormorsmor förfärdigade tomtegrottan, som står ganska nära julgranen.

Under tiden ställde Birgitta ut allt det traditionella julpyntet i den av Kerstin tidigare under dagen nystädade våningen. Mycket av det här har sen åratal sin givna plats, på vardagsrumsbordet med sin blå julduk, på bänkar, på skåp – av alla julprydnader vill jag särskilt nämna en gris som står på en av bokhyllorna: han bär på ett demonstrationsplakat med texten ”Ner med julen!”. På köksbordet med sina många ljus står ett med åren allt längre luciatåg. På bänken längs vardagsrumsfönstret står fat med öregrundsäpplen, fikon, dadlar och nötter och även en chokladask.

På bordet med den blåa duken hamnar på själva julafton också en stor keramikvas med sju blommande vita syrenkvistar. I en av syrenkvistarna hänger ett kort med texten ”7!” men ingen avsändare. Fast det är alltid jag som bär hem den där buketten från blomsteraffären och ger den till Birgitta.

Julafton

Trots allt stök före jul och även dan före julafton vaknade jag först av alla på julaftons morgon – hann raka mig, duscha och klä på mig innan någon annan hade gått upp. Satt en stund ensam framför den tända julgranen.

Så småningom vaknade också de andra till liv, och vi öppnade de paket som låg under granen.

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet julklappar, konstaterar bara att alla nog fick just vad de hade önskat. Jag fick för egen del alltså både böcker och filmer. Birgitta och jag fick av Kerstin också ytterligare några tallrikar till den Flora-servis vi har i sommarhuset i Öregrund.

Vi såg ”Kalle Anka och hans vänner” tillsammans i vardagsrummet, men medan jag och Birgitta fortsatte med att se, rättare sagt återse, ”Kan du vissla, Johanna?”, hade Kerstin sin egen julklappsutdelning med sina barn inne hos sig.

Till våra julfilmstraditioner hör också ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och ”Astrids jul” – fast den senare såg vi först på juldagen. Av Astrid Lindgrens julberättelser älskar jag särskilt, även i filmad form, ”Kajsa Kavat”.

Av alla vuxenfilmerna på TV under julen har jag redan skrivit om ”Calle P”. Dessutom har vi sett – eller snarare sett om – ”Tomten är far till alla barnen”. Min recension av den hittar du ovan under Kulturspegeln, Film.

Annandagens julkalas

På annandag jul hade vi vårt sedvanliga julkalas för hela familjen, då det både serverades julmat och rostbiff med hasselbackspotatis. Utöver mig och Birgitta samt Kerstin och hennes barn deltog Anna samt hennes tre döttrar Sara, Amanda och Ella och så Amandas pojkvän Fritiof – även Annas hund Sudden var med den här gången – och så gästades vi förstås även av Matti, Karin och deras lilla Ella, vilka stannade över natten.

Lill-Ella var till att börja med avvaktande gentemot myllret av människor som inte förekommer i hennes liv varje dag, men de två som hon snabbt etablerade kontakt med, kanske för att de var de yngsta och i storlek lite mer lika hennes dagiskompisar, var kusinerna Viggo och Klara. Snart sprang hon omkring och lekte med dem. Och när jag en stund var tillsammans med barnen inne i det som förr var vår egen barnkammare, började Ella till och med räcka över leksaker till farfar – fast vad det betyder vet hon nog ännu inte.

Jag satt en stund och pratade också med hennes mamma, Karin, och vi kom fram till att det nog skulle bli kul för Ella att komma med till Öregrund i sommar, där vår tomt inte bara erbjuder sådant som gunga utan också många gröna rum, spännande att upptäcka för en liten tjej som håller på att undersöka världen.

Nå, det är en senare fråga.

I övermorgon ska jag och Birgitta åka dit för vårt sedvanliga nyårsbesök.