Det är skönt därhemma, men ibland är det trevligt även med middag på Slottet och sång och musik på programmet dess förinnan

En smula djärvt var det onekligen att låta Petra Mede bli en av de två hemliga gästerna i årets Caprice med OD – hon har med framgång lett både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest men är ju för egen del mer känd som rapp och rolig komiker än som just sångartist. Fast hon klarade även det sångliga med den äran, och hennes gags, inte minst öppningsnumret, där hon lurade publiken i universitetsaulan att tro att hon var dirigenten, Cecilia Rydinger Alin, vann de närvarandes jubel.

I själva verket gjorde hon med ODs hjälp ett succénummer också av sin erfarenhet av Eurovision Song Contest. Mindre grupper ur OD föreställde olika deltagande länder och höll sig då ännu mindre än ESC till europeiska sådana. Bland dem som deltog hittade man här således inte bara ett ryskt utan också ett sydafrikanskt, ett mexikanskt och ett amerikanskt bidrag, så det blev mer av ett Worldvision Song Contest. Det peruanska bidraget med sin jätteflöjt blev bejublat, men enligt min mening var det strupsångarna från Mongoliet som vann den här tävlingen.

Alla dessa deltagare från jordens alla hörn sjöng för övrigt sånger signerade Evert Taube, här dock – mer som är fallet i den riktiga tävlingen – med påtaglig nationell touche i framförandet.

Den andre hemlige soloartisten var desto mer sångligt meriterad: operasångaren Olle Persson, som glänste i nummer som ”O helga natt”, slovaken Gustav Holsts ”The Blacksmiths Song” och i Faktotumarian ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”.

Sen visade det sig, om man får tro det som sas från scenen, att Olle och Petra var kamrater redan i barndomen. Sålunda uppförde de mot slutet en musikal som de påstod att de hade skrivit själva, men där musiken var misstänkt lik sådan som vi annars förknippar med Richard Rogers.

Även den här delen hade sin charm.

Nämnas bör också Trio X samt Folke Alins inhopp bakom flygeln.

Efter föreställningen – detta var i lördags, men jag har ju med hänsyn till publiken vid söndagens föreställningar inte kunnat skriva förrän på måndag – skjutsades de av oss, som var klädda i frack respektive långklänning, i buss upp till slottet för Stor-OD.

Vid Stor-OD serveras en bättre middag till gästerna, de flesta gamla och nya ODare med respektive – sångarna i OD är som bekant alla män, men de har numera en kvinnlig dirigent, en mycket skicklig sådan, Cecilia Rydinger Alin. Bland gästerna finns förstås de hemliga gästerna – men Petra Mede, som har en baby att sköta om, hade valt att åka hem. Vid hedersbordet satt också vi, detta eftersom Birgitta, som förr var ordförande i Sveriges Körförbund, är en av mostrarna i OD; OD har också en rad ”farbröder”. Vi satt alldeles nära den talarstol från vilken den spirituelle Hans Dalborg framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

På menyn stod kallrökt lax med spenatost och pepparrotsaioli, ankbröst med apelsinsky, grönpeppar och rotsaksgratäng med getost och så en efterrätt, som jag som är diabetiker bara smakade på: chokladpannacotta, skogsbärsgelé, fruktsallad och vaniljsmulor. Under middagen sjöng ODarna visor, ”Under rönn och syrén”, ur ”Gluntarna” och andra. Mot slutet av middagen tackade landshövding Peter Egardt för maten – märkligt nog med tanke på att han ju kunde sägas vara värd, eftersom vi höll till på Uppsala slott. Men den här slottsherren har, i motsats till den förre, vett nog att hålla sig till de lokala traditionerna.

I enlighet med ODs trevliga sed hade jag haft min egen hustru till bordet, men jag tackade förstås också min bordsgranne till vänster, Anna Uhlén, för trevligt sällskap. Fler samtal, med andra, blev det sedan under kaffet.

Snart bröt dansen loss, till storband, och tillsammans med Birgitta motionerade jag en smula mina gamla ben.

Medan vi väntade på taxi fick jag ännu ett vittnesbörd under den här kvällen om att det, således också i dessa musikaliska kretsar, finns fler än jag som ägnar sig åt Melodikrysset på lördagarna. Detta sista samtal ändade i att jag fick en inbjudan till ytterligare en konsert, i en annan genre.

Sen tog vi gamlingar bil hem.

Fast klockan var nog ändå två innan vi somnade.

En av Woody Allens sämsta filmer

Jag håller Woody Allen högt som filmmakare, men även han misslyckas ibland. Ett exempel på det senare är ”Förälskad i Rom” (”To Rome With Love”, 2012).

Andra filmer han har gjort med europeiska huvudstäder som miljö växlar också de i kvalitet, men ”Förälskad i Rom” med dess blinkningar till stora italienska filmföregångare lever inte upp till förväntningarna. Det rör sig om en episodfilm där ett par av uppslagen är roliga och bra genomförda, men där det finns annat som inte alls engagerar och där det till och med blir svårt att hålla i minnet vilka de många olika aktörerna är.

För att fokusera på det roliga och sevärda:

En av sidohistorierna är den om medelitalienaren/medelmåttan Leopoldo (Roberto Benigni), som plötsligt överfalls av en jättehord av plåtande och intervjuande papparazzi – bara för att, när den här horden lika plötsligt och oförklarligt hittar ett nytt objekt, bli övergiven och då inte bara känna lättnad utan också saknad.

En annan sevärd sidohistoria är den om hur Jerry (Woody Allen), på besök i Rom för att träffa sin dotter Hayley (Allison Pill) och den unge italienare hon där har blivit kär i, Michelangelo (Flavio Parenti), därvid förstås träffar även Micelangelos far, dödgävaren Giancarlo (Fabio Armilato). Dödgrävaren visar sig vara en jävel på att sjunga operaarior i duschen, så Jerry beslutar sig för att lansera honom som ariasångare inför stor publik. Det funkar också, men först då man har kommit på att Giancarlo bara kan sjunga, om man ställer honom i en dusch på scenen.

Resten, med sina många erotiska snedsprång, har väl ibland också sina poänger, men det är i gubbigaste laget, och så är det ganska rörigt – framför allt finns det lite för många agerande att hålla reda på.

Men många bilder från Rom blir det ju.

Norge: Solberg mest populär som statsminister, men Arbeiderpartiet ökar något

Statsminister Erna Solberg (Høyre) har gått om förre statsministern Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) i popularitet enligt en undersökning som Nordsat har gjort för NRK. 43,5 procent föredrar Solberg, medan 40,4 föredrar Stoltenberg. 16,1 procent kan inte bestämma sig för vem av de här två de tycker är bäst.

Att Stoltenberg fortfarande får ett så högt tal är ändå kanske mer uppseendeväckande än att Solberg, som vann valet, rankas högst i den här mätningen.

I en färsk mätning, som Norfakta har gjort för tidningarna Klassekampen och Nationen går också Arbeiderpartiet framåt med 1,9 procentenheter till 32,7 procent.

Arbeiderpartiets båda koalitionspartners i den regering som förlorade höstens val går båda tillbaka, Sosialistisk Venstreparti med 0,5 procentenheter till 4 procent och Senterpartiet med 0,3 procentenheter till 4,5 procent.

Det fristående yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 1,3 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre backar med 0,8 procentenheter till 28,7 procent, och dess koalitionspartner Fremskrittspartiet minskar med 0,7 procentenheter till 14,6 procent.

Lite olika klarar sig regeringens fristående stödpartier i Stortinget. Kristelig Folkeparti ökar med 0,2 procentenheter till 5,3 pocent, medan liberala Venstre backar med 0,1 procentenheter till 4,7 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som ställer sig utanför blockpolitiken, minskar med 0,4 procentenheter och får nu 2,4 procent.

Trots Arbeiderpartiets uppgång är stödet för den nya borgerliga regeringen tämligen stabilt.