Svensk stumfilmskomedi från 1965

Robert Brandt (1925-2001) var bland annat filmregissör, men trots att Carl-Gustaf Lindstedt gjorde huvudrollen i två av hans sammanlagt fyra spelfilmer, har jag aldrig sett någon enda av dem förrän nu, då jag i TV har sett ”Calle P” från 1965.

Det ska genast sägas att det här inte är någon omistlig film, men den tidens kritiker gav den, utan att höja den till skyarna, ändå betyget godkänt. Den har onekligen bra flyt, vilket kan bero på att den bygger på en fars som hade premiär på Chinateatern i Stockholm 1963 och var skriven av Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Den senare spelar också huvudrollen, uppfinnaren Calle Parking, i såväl pjäsen som filmen.

Filmen är mycket stjärnspäckad. Lena Söderblom spelar lärarinnan Calle P förälskar sig i. Bland skurkarna/stadsplanerarna finns rollfigurer spelade av Lill Lindfors (som försöker använda vampfasoner för att snärja Calle P), Frej Lindqvist, Sune Mangs, Håkan Serner och Rolf Bengtsson. Jan Malmsjö spelar luffare/uteliggare. Också Lill-Babs har en liten roll som kontorsflicka.

Den innehåller en del fyndiga gags, men i andra partier – till exempel den långa biljakten mot slutet av filmen – känns den utdragen. Dess listigaste och mest vällyckade grepp är att den i princip har gjorts som stumfilmsfars, dock à la Jacques Tati med inlagda ljudeffekter och ibland gutturalt, obegripligt tal. Kanske var det just det här som fick samtidens filmkritiker att ändå se så pass positivt på den.

Också stilmässig är den en stumfilmsfars à la Tati och även Charlie Chaplin. Handlingen kopplas, som i Chaplins ”Moderna tider”, till ett tekniskt genombrott: Uppfinnaren Calle P har åstadkommit en bil som man med en enkel handryckning kan krympa ihop till en liten platt, portföljliknande väska, märkligt nog så lätt att man kan bära den med sig. Undra på att de stadsplanerare, som har sin utkomst av att hitta ytterligare hus i citykärnan att riva och ersätta med parkeringar, vill komma åt den här farliga uppfinningen. Också parkeringseländet, ett mycket aktuellt problem i mitten av sextiotalet, bidrog väl till att öka publikintresset, detta speciellt som filmen ju inte utmanade tidens mycket bilvänliga värderingar.

Till det jag med privat glädje noterar är att min gamla klasskompis från gymnasietiden i Sundsvall, pianisten och basisten Björn Alke (1938-2000) har bidragit med en del av originalmusiken till filmen.