Mördaren är inte ensam om att vara svåridentifierad

Jag fortsätter med att via deckare och film göra återbesök i mitt 1950-tal. ”Mördaren ljuger inte ensam” (i original utgiven redan 1949, 2013 återutgiven av samma förlag, Norstedts) hör till de Maria Lang-deckare som samtidigt (2013) har filmatiserats.

Jag startade med att se ”Mördaren ljuger inte ensam” som film i regi av Birger Larsen. Eftersom jag hade svårt att orientera mig i handlingen och ännu mer när det gällde alla misstänkta, läste jag boken, för att därefter se om filmen.

Handlingen är ganska Agatha Christie-artad: de agerande, bland dem Puck Ekstedt (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren), som har kommit för att de är betuttade i varann, är alla bjudna på en midsommarfest i ett ensamt sommarhus på en stor ö i Skogasjön. Midsommarvädet är strålande, men det blir ändå en mycket blöt natt fast en med både kättja och tragedier. Problemet, om vi håller oss till filmversionen, är att personerna vi ser i sovrum och ute i skogen är jättesvåra att identifiera också för mig när jag ser filmen för andra gången.

Men för att återvända till handlingen: Puck hittar på morgonsidan ute i terrängen ett kvinnolik. Einar lyckas kalla dit sin vän Christer Wijk, men när sedan den här kriminalaren väl är där, går den enda båtens motor inte mer att få i gång. Filmen understryker också det som var självklart för femtiotalspubliken: Det fanns ju ingen mobiltelefoni att ta till, när det som här saknades fast telefon. Först i slutet av handlingen bryter Einar isoleringen och tar sig simmande den mycket långa sträckan till fastlandet samt får på så sätt dit en båt med poliser.

Fast under tiden har det i den här slutna kretsen på ön à la Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” inträffat ytterligare ett mord. Mördaren försöker också begå självmord men fängslas och tvingas erkänna.

De på det här sättet isolerade personerna på ön skildras, bortsett från Puck och hennes Eje, ganska stereotypt, men trots detta lär man sig aldrig i filmhandlingen riktigt förstå vad det är som driver dem, i somliga fall till mord. Inte ens det för bokens tid djärva greppet att låta homosexualitet vara en utlösande faktor blir riktigt tydligt i filmversionen.

Problemet med den här filmhistorien är att den i motsats till den historia Christie presenterar i ”Tio små negerpojkar” faktiskt aldrig blir riktigt spännande. Inte heller Christer Wijks närvaro och grävande i de närvarandes förehavanden och egenheter förhöjer spänningen, detta särskilt som Ola Rapaces ständiga och ofta omotiverade leenden alltför ofta förtar hela effekten.

För egen del dras jag till det femtiotalistiska i den, sådant som det myckna rökandet, damernas bjärt röda läppar, kläderna och annat sådant. Fast så många och så stora cognac tror jag inte att den tidens, dessutom motbokstidens, akademiker ständigt kunde dricka ens på midsommar.

Min dators präst-anda är dålig

meddelar en annonsör som varken behärskar grammatik eller stavning.

Fast ser man till andemeningen, stämmer det ju.

Carlsberg – världens fjärde största bryggerikoncern – köper ytterligare åtta bryggerier i Kina

Danska Carlsberg har växt både genom export och tillverkning i andra länder av de egna ölen Carlsberg och Tuborg samt genom systematiska uppköp av lokala bryggerier runt om i världen. I Sverige hör till exempel Pripps och Falcon till Carlsberg-koncernen.

Carlsberg söker sig gärna till nya och växande marknader och har följaktligen sedan länge verksamhet i Kina. Men Kina är enormt – att man finns på ett antal marknader i Kina innebär inte att man finns överallt. Fast även delmarknaderna i Kina är mycket stora.

Om man sålunda nämner att Carlsberg just har köpt åtta bryggerier i östra Kina och preciserar detta till att tre av dessa bryggerier ligger i Jiangsu, tre i Anhui och två i Zheijiang, säger inte detta svenska läsare just någonting, men storleken av detta köp kanske klarnar, om man tillägger att Anhui-provinsen har nära 60 miljoner invånare, Jiangsu-provinsen nära 79 miljoner invånare och Zeijang-provinsen nära 55 miljoner invånare. Nämnas kan också att produktionskapaciteten i de här åtta bryggerierna är 12 miljoner hektoliter – för närvarande produceras 4-5 miljoner hektoliter.

Säljare är Chongqing bryggerigrupp, som i början av september sålde 20 procent av aktierna i de här bryggerierna till Carlsberg. För 1,4 miljarder danska kronor får Carlsberg nu köpa resten. I köpet ingår då också ölmärket Tianmuhu.

Risken att Carlsberg själv blir uppköpt förefaller inte överhängande – aktiemajoriteten ligger fast förankrad hos Carlsberg-stiftelsen, som bland annat fungerar som dansk kulturfinansiär.