Melodikrysset nummer 50 2013

14 december 2013 12:06 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag vet inte om den östtyska barnfilmserien om John Blund är känd för dagens svenska barnfamiljer och inte minst barn, men från sjuttiotalet, då mina egna barn var små, minns jag den väl. De bänkade sig gärna framför TV-apparaten, när man ur den hörde ”Titta, kom och titta…”.

Den där signaturen minns jag så väl, jag som annars inte brukar minnas TV- och radiosignaturer. Ett exempel ur dagens kryss är signaturen till ”Efter tre”. Efter att ha fått första och sista bokstaven i första ordet, dök dock programtiteln upp i minnet.

Ytterligare en fråga kunde jag inte spontant, men den som sjöng ”Whatever They Do” måste ha hetat antingen Mia eller Moa, och när jag kollade, visade det sig vara Moa Lignell.

I och för sig har jag inte hört våldsamt mycket med Pink, Alecia Beth More, heller och framför allt inte albumet ”The Truth About Love” där ”One Last Kiss” finns med.

Desto mer har jag hört med Benny Anderssons orkester, även ”Cirkus Finemang”. Men eftersom jag inte har sett Marie-Louise Bergenstråhle-Ekmans film ”Nu är pappa trött igen” (2000), fick jag googla på den delen.

I övrigt var det väl egentligen inget i dagens kryss som vållade mig några besvär.

Totta Näslund har jag allt av på skiva, så det var inte så svårt att känna igen hans röst i ”Mil efter mil”.

Sonya Hedenbratt har också min beundran – men visst var det kul att höra ”Manhattan” bli ”Ett litet ställe”. (Jag har varit på Manhattan, och bara att gå tvärs över – alltså på tvären och inte på längden – känns rejält i benen.)

Hjalmar Gullbergs fina ”Kyssande vind” har jag både i bok och på skiva. En berömd inspelning har gjorts av Jan Malmsjö. Texten kan du för övrigt hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Alla som läser den här bloggen vet också att jag gillar Evert Taube och har allt av honom på skiva. Så skulle jag inte känna igen ”Så skimrande var aldrig havet”?

Och TV-programmet med Tomas Ledin om hans unga års Höga kusten har jag inte bara sett utan också skrivit om här på bloggen.

När jag fortfarande var mycket ung och bodde i Juniskär söder om Sundsvall, fick jag av vår hyresvärd Kjell Nordin ett av honom själv färdigställt album med idolbilder, ”Filmens stjärnor”. Allra vackrast föreföll mig på den tiden vara Ginger Rogers, och givetvis gick jag och såg de sång- och dansfilmer med henne och Fred Astaire jag kom åt, bland annat ”Top Hat”, filmad redan 1936. Ur den hörde vi i dag ”Dancing Cheek To Cheek”.

”Green Green Grass at Home” syftar här inte på Juniskär utan på Tom Jones’ hit från 1966 – den finns inspelad med andra, men här är det Tom Jones som gäller. I svensk version, signerad Stikkan Andersson, heter den ”En sång en gång för länge sen”. Jan Malmsjös insjungning av den är inte alls tokig, men Tom Jones slår han ju inte.

Noteras bör att Jan Malmsjö därmed figurerade i två olika frågor i dagens kryss.