Lyrikvännen hittar tillbaka till sin ursprungliga ton

17 december 2013 18:17 | Media, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Jag har varit prenumerant på Lyrikvännen allt sen starten 1954. Ambitionen hos dess förste redaktör, Stig Carlson, var att med hjälp av tidskriften och vidhängande Lyrikklubbens diktantologier sprida lyrik till bredare samhällsskikt, bland annat de många litteraturintresserade arbetare som läste gamla Folket i Bild och till skolungdomar.

Jag läser själv gärna poesi som många betraktar som ”svår”, men jag känner också stor sympati för den breda folkbildningsambition som präglade femtiotalets Lyrikvännen och Lyrikklubben.

Det gläder mig därför, att dagens Lyrikvännen, numera med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare, framför allt med ett antal temanummer åter knyter an till de här ursprungliga ambitionerna.

Det senaste numret (6 2013), med temat ”Sång, visa, poesi”, är inte bara ett lysande exempel på detta – Lyrikvännen för mig också tillbaka till mina egna yngre dagar.

Sven Smedberg, själv vissångare, fanns i början av 1960-talet på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, i Uppsala, där många av mina vänner i Laboremus bodde. Jag ser att han nu bor i Värmland.

I det aktuella numret av Lyrikvännen skriver han under rubriken ”Tolv nedslag kring sången till lyra” om bland annat Orfeus, den helige Franciskus av Assisi och Hjalmar Gullberg och låter i sin text orden möta musiken.

Olle Adolphson blev tidigt ett självklart måste i min med tiden allt större skivsamling. Han är, som bäst, både en nyansrik poet och en tonsäker tonsättare. Om honom skriver Charlotte Ulmert i det här numret av Lyrikvännen.

Bengt Eriksson, som jag hade nöjet att publicera under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), bidrar med ”Sångpolitiska funderingar”, där vi får möta till exempel Beatles, Pugh Rogefeldt och Ola Magnell.

Eriksson nämner förstås också Blå Tåget, och påföljande texter är knutna till en av medlemmarna, Tore Berger: Dels får han några frågor – det visar sig att även han har varit med i Lyrikklubben från starten. Dels publiceras tre av hans texter.

I det här blocket ingår också en artikel om estradpoesi.

Ändå har jag inte nämnt allt annat material i det här numret, men jag hoppas att jag redan med det här har övertygat er om att Lyrikvännen är värd att prenumerera på.

320 kronor kostar det för sex nummer. Gå in på www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 06.

Som prenumerant på Lyrikvännen får du som bonus, utan extra kostnad, varje ny bok i den klassiska lyrikbokserien Lilla serien.

Med det nämnda numret följde ”Men det är själva kartan du lever i”, en antologi sammanställd av Jan-Olov Ullén med dikter av Göran Printz-Påhlson. Ullén har också skrivit en inledande introduktionstext till Printz-Påhlsons poesi. Printz-Påhlson (1931-2006) har varit ganska sparsmakad med att ge ut egna dikter, men likafullt var han en gigant i nydanande svensk poesi – han sökte ständigt nya ansatser.

Inte flera bekännelser!

17 december 2013 14:52 | Deckare | 2 kommentarer

I den snyggt formgivna nyutgåvan av Maria Langs (Dagmar Langes, 1914-1991) deckare har jag nu läst ”Inte flera mord!” (Norstedts, 2013, i original utgiven 1951), den som jag nyligen också tog del av i filmatiserad form. Filmstoryn och bokhandlingen den bygger på är, kan jag nu konstatera, inte identiska, och man får i boken också lära känna de agerande personerna mycket bättre, vilket senare underlättas av att boken inleds med en förteckning med namn och kort presentation över personerna som figurerar i den. Dessutom finns det i boken en bildkarta över de hus i Skoga i vilka och på vars tomter handlingen i huvudsak utspelas.

Jag noterar med ett igenkännande leende att Maria Lang – Dagmar Lange disputerade i litteraturhistoria och arbetade som studierektor – till och med strängare än jag med min skolgång i 1950-talets realskola och gymnasium – tillämpar satskommatering. Också på andra sätt är det här en mycket femtiotalistisk historia: De människor ur småborgerliga miljöer som befolkar den här delen av hennes Skoga (Nora), är moraliskt, beteendemässigt och kulturellt produkter av en annan tid än vår. Mycket av hennes intrig bygger på brott mot denna småborgerliga kultur: en adoptivson som sen visar sig vara resultatet av ett sexuellt snedsprång före äktenskapet, dottern till ett borgarpar som (dottern) ingår en mesallians med en gårdskarl och annat sådant. I den här miljön sprids skvallret som en löpeld – men det är förstås inte avsett att nå detektiven Christer Wijks eller den lokala polisens öron, så historiens amatördeckare, Einar (född i Skoga) och hans hustru Puck, får genom samtal och spaning möjlighet att lägga till pusselbitar, som bidrar till lösningen.

Maria Lang förvirrar här inte bara läsarna utan också polisen genom att låta inte mindre än fyra av personerna i handlingen avlägga bekännelser: De säger sig alla ha varit den som (med en egyptisk kniv) dödade unge Tomas Holt, som efter att ha drivits bort från hemmet i Skoga plötsligt återvänder dit men inte söker logi i det hem där han växte upp.

Också bestsellerförfattarinnan Elisabet Mattson tros vara mördad, möjligen kastad i ån.

Jag ska här inte avslöja vem som var mördaren och varför brottet begicks – men jag kan väl avslöja att det fanns en rejäl dos av femtiotalsmoral med i motivbilden.

Samtidigt: framför allt i fråga om sexuella ting – men aldrig några detaljer! – utmanade och kittlade Maria Lang femtiotalets deckarläsande borgerskap.

Fast i dag är varken det eller den gammaldags deckarintrigen särskilt spännande. Själv läser jag, som den produkt av femtiotalet jag är, den här boken mest som en tidsskildring eller kanske snarare nostalgitripp till det Sverige som fanns i mina unga år.