På luciakonsert i Domkyrkan

Kvällen är mörk, blåsig och kall, när vi tar oss från busshållplatsen till Domkyrkan. Vädret är inte precis som det på ön i Karibien som bär Santa Lucias namn.

Värmen vill inte riktig infinna sig heller inne i Domkyrkan: Både huvudporten och en sidoport släpper ideligen in kall luft, allt medan besökarna – många av dem anförvanter till skolungdomarna i det luciatåg vi alla är där för att se och inte minst höra sjunga – strömmar till. Och sjunga kan de här ungdomarna: De kommer från Uppsala musikklasser.

Vi är inte i Domkyrkan för att vi är religiösa – men det är säkert inte många av ungdomarna i luciatåget och deras familjer i publiken heller. Luciasånger och luciatåg är en del av den svenska jultraditionen, även den i dag huvudsakligen sekulära. Birgitta har dessutom ett särskilt skäl att gå: Efter det att hon för nu ganska många år sen i ett kärvt läge ställde upp för musikklasserna, får hon varje år biljetter (en även till mig) till deras årliga luciakonsert.

Det här luciatåget skiljer sig på två sätt från normala luciatåg. Det är otroligt långt och ringlar sig först, i två grenar, längs Domkyrkans långväggar och skrider sedan, förenat, längs mittgången tillbaka till koret. Lucian och de äldre eleverna bär alla levande ljus; de yngre har elektriska sådana.

Och sedan börjar en fantastisk luciakonsert. Solist, alltid en skolad, vuxen sångare, vid årets konsert var Anton Ljungkvist. Som dirigenter agerade David Anstrey och Gunnel Haulin, och vid orgeln satt Lars-Göran Angstam.

Alla de här har all heder av sina insatser, sångaren ibland solo, ibland tillsammans med ungdomarna, men de förlåter mig säkert, när jag säger, att vi i publiken naturligtvis ändå främst var där för att se och höra den stora ungdomskören.

Konserten började (och slutade) med ”Sankta Lucia”, och den inledande av dem följdes sedan av ett antal lussevisor.

Senare följde bland annat advents- och julsånger, både traditionella svenska och importerade utländska.

Särskilt många av psalmerna väcker minnen även hos mig som ända sen konfirmationen har varit ateist: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”. Det är inte bara det att min generation fick lära sig de här och andra psalmer utantill – jag tror att alla i min ålder har minnen av de här psalmerna, från vinterdunkla klassrum och julavslutningar, ibland med levande ljus i bänken. Och de är, oavsett religiös tro eller otro, en del av det svenska kulturarvet.

Jag sjunger själv numera inte med i psalmer, men åtminstone första versen i ”Nu tändas tusen juleljus” – den här luciakonsertens unisona sång – går rakt in i mitt hjärta:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå rund.

Därefter var det ganska snart åter dags att gå ut i den svarta och blåsiga och kalla vinterkvällen.