Amerikansk trettiotalsradikalism när den var som bäst

22 augusti 2013 20:06 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.

Bo Widerberg, en lyrisk socialrealist

22 augusti 2013 14:04 | Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag såg Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” 1963 när den gick upp på bio. Sen dess har jag sett den flera gånger, senast nu i sommar, och den känns ny och fräsch varje gång.

”Kvarteret Korpen” har jämförts med de italienska neorealisternas filmer och med Arnold Weskers dramer, en del av dem aktuella också på dåtidens svenska scener, men Widerberg knyter ju också an till en unik ådra i svensk och nordisk litteratur, proletärskildringarna. Det finns mycket i den här filmen, som knyter an till proletärförfattarnas ofta självbiografiska böcker från och om 1930-talet – filmens handling utspelar sig 1936 – och filmens centralgestalt, den unge Anders, när liksom en gång i världen Ivar Lo och andra drömmar om att slå sig fram som författare.

Vilket visar sig vara svårare än filmens unge författare in spe har föreställt sig. När han skickar in sitt manus till ett stort förlag i Stockholm, vill förlaget visserligen träffa honom – men när han, full av förhoppningar, infinner sig, visar det sig, att man inte anser det han har sänt in vara moget för utgivning, än i alla fall.

Miljön i den proletära del av Malmö där Anders bor – Kvarteret Korpen har funnits i verkligheten men blev lite senare rivet – skildras med poetisk svärta; över huvud taget är Widerbergs förhållande till den här miljön inte bara socialrealistiskt utan också lyriskt. En vackrare skildring av det proletära Malmö, med både dess slumkåkar och andningshål, har nog inte gjorts på film.

Ser man till filmens persongalleri, är det här främst en berättelse om Anders och hans drömmar, men också om de människor som omger honom: dels den alkoholiserade fadern, förr handelsresanden, spelad av Keve Hjelm, dels modern (Emy Storm), som genom sitt slitsamma städjobb försörjer familjen.

Fadern skyller, trängd av Anders, sitt elände på hustrun, som han säger har varit otrogen mot honom. Modern medger att det där har ägt rum men att otroheten var ett tillfälligt misstag, i själva verket ett sätt att ge igen för makens ständig spritmissbruk.

Mest konventionell, om man jämför Widerbergs film med de klassiska proletärförfattarnas romaner, är skildringen av Anders’ förhållande till flickvännen Elsie (Christina Frambäck): den unge författaren in spe vill inte binda sig, när det visar sig att hon väntar barn.

I stället slutar historien om Anders med det klassiska uppbrottet – han ger sig i väg till Stockholm.

Musiken i filmen rymmer både det av en wiederbergfilm förväntde klassiska stråket, signerat Guiseppe Torelli, och ”Skåneidyller” av och med Edvard Persson. Men också ”Fjällbruden” med text av Fritz Gustaf – fast jag undrar om Widerberg visste, att Fritz Gustaf (Sundelöf) också var en manisk samlare av arbetarsånger; jag hjälpte honom senare med att redigera en bok med det här materialet.

Hur som helst är ”Kvarteret Korpen” en mycket politiskt medveten film. Anders säger till och med åt sin mor att, som ett medel att bekämpa den fattigdom de och andra lever i, rösta på socialdemokraterna.