DNs larmartikel om (S)-kontakter med östblocket: mycket väsen för ingenting

Dagens Nyheter slår i dag (27 augusti 2013) stort upp en artikel om Socialdemokraternas partikontakter med östblocket under kommunisttiden. Med tanke på att socialdemokratin annars har utmålats som kommunistätare och kommunistregistrerare är infallsvinkeln här, snudd på landsförräderi, en ny vinkling. Rubriken på ettan, illustrerad med en jättelik bild på Pierre Schori, lyder ”S-toppar i hemliga möten med Sovjet”.

Inne i tidningen kommer tre helsidor till, med Sten Andersson och Anders Thunborg på bild – de är ju båda döda, så de kan inte intervjuas.

Jag har skrivit en tegelsten om IB, ”Vitbok” (2001), som väsentligen handlar om socialdemokraters inblandning i registreringen av kommunister, det senare åt den av Birger Elmér ledda IB, en hemlig gren av försvarsmakten. Där kommer jag, mer i förbigående men ändå med tydliga exempel, också in på partiexpeditionens kontakter med de olika kommunistlandsambassaderna: partisekreteraren och de internationella sekreterarna, i vissa fall informationssekreterarna uppvaktades alla av öststatsambassadörer och deras underrlydande, som alla ville ha träffar och samtal. Även jag själv drabbades för övrigt av detta: jag träffade estländare placerade på sovjetambassaden, i slutet av DDRs fortlevnad dess stockholmsambassadör Erich Wetzl samt representanter för bland annat Rumäniens och Ungerns och Polens ambassader. Ofta pratade jag med internationelle sekreteraren i förväg om vad jag borde ta upp, och sen rapporterade jag tillbaka, om det fanns något att berätta. Inte jag själv men, har det senare visat sig, andra på partiexpeditionen skrev rapporter, som på det ena eller det andra sättet också hamnade hos IB. (Också några av mina rapporter från VPK-kongresser, skrivna för partiledningen och partiexpeditionen, hamnade på det här sättet utan min vetskap hos IB.)

I någon mån kanske ryssarna drog paralleller mellan sitt eget enpartisystem och det långa socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, vilket dock ju var resultatet av fria och demokratiska val. Men de gjorde naturligtvis också en korrekt realpolitisk iakttagelse: Det på den tiden mycket stora och mäktiga socialdemokratiska partiet i Sverige hade också en del av sin ledning och maktbas inte bara i Kanslihuset utan också på partiexpeditionen på Sveavägen 68. Det är också svårt att tillbakavisa detta synsätt, särskilt som den i DN-artikeln utpekade partisekreteraren Sten Andersson ju kom att bli bland annat utrikesminister och de öviga två nämnda, Anders Thunborg och Pierre Schori, också kom att få ministerposter.

Märk att DNs källa, den förre chefen för SÄPOs kontraspionage Olof Frånstedt, som främsta angreppspunkt har att Birger Elmérs IB och de nämnda personerna på den socialdemokratiska partiexpeditionen agerade, ibland i samarbete och ibland var för sig, på områden som hans egen organisation borde ha haft monopol på. Och det kan man ju diskutera, men jag har också i min IB-bok visat, att både ledande socialdemokrater och IB-folket hyste starka tvivel om SÄPOs kompetens och omdöme.

Jag vill å min sida vittna om att de partiföreträdare (S) ryssarna och de andra öststatsrepresentanterna träffade varken var några dunungar eller några politiska idioter.

De här kontakterna med representanter för kommunistländer byggde heller inte på enighet i några grundläggande politiska frågor. Sten Andersson har berättat om ett besök han en gång avlade i Ceaucescus Rumänien. Mot slutet av en tämligen våt middag med samtal i till synes hjärtlig ton frågade den ganska fräcke Sten Andersson sin bordsvärd, vad som skulle ha hänt med honom, om han i stället hade varit socialdemokrat i Rumänien. Bordsvärden svarade, kanske på grund av spriten och den hjärtliga stämningen, mycket öppenhjärtigt: Med handen drog han ett symboliskt knivsnitt över strupen, och så flinade han.