Sommar i P1 med Malinda Damgaard

Hattmode är inte mitt gebiet, och jag ska villigt erkänna, att jag aldrig före dagens Sommar-program hade stött på modisten Malinda Damgaard.

Men uppenbarligen är hon trots sin relativa ungdom stor inom sitt område: har gjort hattar åt både Victoria och Madeleine och dessutom – under den ganska långa vistelsen hos Philip Tracey i London – gjort en telefonhatt åt Lady Gaga. Så ett yrkesmässigt erkännande har hon onekligen fått trots sin benägenhet – hon berättade om den – att skjuta upp jobb till sista minuten.

Trots att hon hade en del att berätta om både ur det offentliga livet och ur sitt privata liv, tyckte jag inte att det blev ett helt lyckat Sommar-program – kanske hade det att göra med att hon, med den otålighet som möjligen är hennes natur, skynade från ämne till ämne: en kort berättelse och så musik, en ny kort berättelse och så ny musik. Och i musikvalet kastades vi från Rolling Stones till Irving Berlin, från Ebba Grön till Frédéric Chopin och sen från Prince till Elton John till Michael Jackson.

Och sen var det slut.

Tack och hej,
leverpastej!

som hon uttryckte saken.

Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.