Sommar i P1 med Inga Landgré

3 augusti 2013 18:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Inga Landgré, född 1927, är en av svensk teaters och films grand old ladies. Hon har varit knuten till flera av landets teatrar, längst till Stockholms stadsteater. Hon har gjort otaliga filmroller, bland annat i bergmanfilmer som ”Det sjunde inseglet”; hon har också spelat i några av Ingmar Bergmans TV-uppsättningar.

En så framgångsrik skådespelerska kunde ju tänkas berätta om alla dessa framgångar, när hon nu fick göra ett Sommar-program, men vad hon gjorde var att berätta om sin ganska misantropiska livshållning, i och för sig begriplig mot bakgrund av det hon berättade: mormodens självmord, faderns alkoholism och den frånskilda moderns kamp som servitris för att klara sitt och dotterns uppehälle. Den här proletära uppväxten bidrog med all säkerhet till hennes livshållning: hon kallade sig själv för socialist.

En del annat i hennes livshållning, den dragning mot religiositet som fanns som ett tema mot slutet av programmet, känner jag mig själv mer främmande för, men sammantaget var det här ändå ett helt lysande sommarprogram: berörande, distinkt utan att vara snaskigt utlämnande (hon nämnde skilsmässan från Nils Poppe bara i förbigående) och oavbrutet intressant, det kanske bästa sommarprogramemt jag har hört den här sommaren.

Till det senare bidrog också hennes musikval, och då tänker jag faktiskt inte främst på att hon spelade några av hennes och mina meningsfränder, Cornelis Vreeswijk samt Mikael Wiehe i Monica Zetterlunds tappning. Nej, det var fantastiskt att få höra ett sommarprogram, där musiken var avvikande: hon spelade det hon själv lyssnar på. Alltså fick vi höra musik av Dimitrij Sjostakovitj, Franz Schubert, Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Arcangelo Corelli med flera.

Och min landsman, estländaren Arvo Pärt. Pärts ”Spiegel Im Spiegel” valde jag själv att spelas vid min bror Mattis begravning, och när jag i dag satt på vår glasveranda i Öregrund, inbäddad i sommargrönska, fuktades mina ögon. Och det var inte enda gången under Inga Landgrés fina sommarprogram.

Melodikrysset nummer 31 2013

3 augusti 2013 12:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det går snabbt utför med synen. Nu har jag, gamle tidningsläsare och redaktör, till exempel svårt att läsa brödtexten i tidningarna. Ofta nöjer jag mig med att läsa rubriker och ingresser.

Hörseln och musikminnet är det inget fel på, men jag får anstränga mig för att hitta rätt siffror i Melodikrysset, och det är också besvärligare att googla. Och sen kan jag knappt tyda mina egna anteckningar – ledtrådar så väl som svar – på A4-arket jag använder vid kryssandet.

Men – peppar, peppar – det här tror jag är de rätta svaren i dag:

Lättast är som vanligt det man har i sin egen skivsamling eller eljest ofta har hört.

I dag började krysset med Jan Johanssons version av ”Elvira Madigan”, skillingtrycket vars innehåll Bo Widerberg har gjort en film av – jag såg filmen senast nu i somras.

En annan kär gammal bekant är ”Tess lördan” av Jeremias i Tröstlösa – fast här skulle veckodagen återges i pluralis, lördagar. Jag har förresten arbetat några somrar på Örebro-Kuriren, förr utgiven i det landskap där Jeremias (Levi Rickson) hörde hemma.

”Goodnight Irene” har jag oftare hört med upphovsmannen, Leadbelly, och med The Weavers (Pete Seeger med flera), men också Eric Claptons version, som vi i dag hörde, är fin. Jag gillar Clapton över huvud taget – har massor av skivor och har även hört honom live.

Som ni säkert anar, hör jag till dem som brukade lyssna på ”Smoke Rings” i radio. Det svar man här sökte var således rök.

Och för att fortsätta på temat klassisk jazzmusik: ”Stormy Weather”, som här skulle ge oss ordet väder, är en pärla med till exempel Lena Horne eller Billie Holiday.

Och för att ta ett rejält skutt i tiden: Jag har också allt med First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – i min skivsamling. Jag hoppas att deras ”The Lion’s Roar” övertygade er som inte har lyssnat på dem om att de är mycket hörvärda.

Jag gillar faktiskt ocksaå Magnus Uggla. I dag hörde vi hans ”Efterfest”, vilket skulle ge oss ordet fest.

Äldre disneyfilmer ser jag också gärna. En sådan är ”Askungen”, där vi i den svenska versionen hörde Sif Ruud sjunga ”Salagadoola menchicka-boola bibbidi-bobbidi-boo”-

Jag lyckönskar Danmark och Emmelie de Forest till segern i Eurovision Song Contest. ”Only Teardrops” vinner faktiskt på fler lyssningar.

”Ankaret opp”, som här skulle ge oss ordet ankare, förekom i en gammal svensk långfilm från 1955, ”Flottans glada gossar”.

Ett par andra glada gossar – en av dem var Ragnar Dahlberg – sjöng ”De ä’ Norrköping de”. Om jag inte minns galet har han en gång i världen gjort ett porträttprogram för TV av min hustru, bland annat med bilder från vår trädgård här i Öregrund.

Just nu är det fantastiskt sommarväder här i Öregrund, men vi vill ju inte med Evert Taube behöva sjunga ”Se hur hela Uppland står i lågor”, så i går kväll var jag ute vid vår grind mot allmänningen och varnade några killar som tältade där – det är båtvecka – för att elda i det torra gräset. De lovade att inte göra det, och vi lever.

Jag njuter av vädret och årstiden, även om ”Sommaren är kort”, som Tomas Ledin sjunger.

Och har jag tur, leder ögonoperationerna i augusti till att jag ser mer av den också. Fast jag skulle vilja se sommaren nu, inte ”Another Saturday Night”, för att citera Cat Stevens.