Sommar i P1 med Katrine Kielos

Jag har tillfälligt träffat och då hejat på Katrine Kielos, men jag känner henne inte personligen. På den tiden vi råkades var hon aktiv i min gamla socialdemokratiska studentförening Laboremus, och därifrån berättade hon också en ganska nedslående historia om hur folk inom Uppsala arbetarekommuns ledning, flera av dem för övrigt med ett eget förflutet i den här föreningen, kuppade mot en befarad vänstervridning på ett årsmöte.

Det som förde Kielos, själv inte av klassbakgrund eller familjevärderingar destinerad att bli socialdemokrat, till min gamla förening var i stället, berättade hon, feminismen – hennes första steg in i politiken utgjordes av en feministisk studiecirkel. Det är gott så, men uppenbart är hon inte lika förtrogen med den röda, radikala tradition som präglade sextiotalets mycket mer framgångsrika Laboremus, det som var mitt Laboremus. De namn med laboremusanknytning hon nämnde i progrmmet var följaktligen Thomas Östros och Magdalena Andersson.

Jag upptäckte relativt tidigt Katrine Kielos och såg hennes begåvning, men det var via hennes blogg. Senare har jag följt henne framför allt i Aftonbladet, först som ledarskribent, numera som söndagskrönikör. Som krönikör har hon i svensk press i dag få som kan konkurrera med henne.

Som söndagskrönikör har hon – eller vågar hon ta sig – större manöverutrymme än hon tyckte sig ha som ledarskribent. Att vara ledarskribent är – fråga mig; jag har varit det både i dagstidning och i Socialdemokraternas huvudorgan – mer av en balansgång. Men jag kan uppriktigt säga, att jag aldrig har skrivit något som har stridit mot min egen övertygelse.

Att jag uppriktigt beundrar Katrine Kielos som politisk skribent betyder inte, att jag i riktigt alla avseenden är överens med henne. I hennes sommarprogram i dag fanns en antinationalistisk linje som jag till stora delar delar, men för min del tror jag att hon lite för lite fäster avseende vid en del närliggande saker, som också formar våra liv och våra värderingar: geografisk och kulturell och språklig hemhörighet. Och kanske finns det ett frö till en sådan insikt också inom Katrine Kielos: Avsnittet i hennes Sommar om hennes egna familjerötter i Polen och Litauen hörde avgjort till det mest intressanta i det här programmet.

Om Katrine Kielos’ förhållande till musik vet jag inget. Hennes musikval i programmet var trevligt men inte våldsamt brett. Men jag lyssnade gärna på till exempel Joni Mitchell, Elton John, George Michael och inte minst Georg Friedrich Händel, också han under en viktig del av sitt liv för övrigt utlokaliserad till London.