Barbros bästa? Jo, somligt är helt genialiskt!

Barbro Lindgren har skrivit för både barn, ungdomar och vuxna. Några av berättelserna för de yngre finns samlade i antologin ”Barbros bästa” (Rabén & Sjögren, 2013), och även om inte allt gör skäl för titeln, hittar man i den här volymen en del helt genialiska skapelser.

Jag har läst Barbro Lindgren under mycket lång tid, också tidigare recenserat en del av det hon har skrivit. Här på bloggen, under Kulturspegeln, Barnkultur, hittar du till exempel en text om ”Nöff nöff Benny” (med illustrationer av Olof Landström) samt, under Serier, inledningen till Sara Olaussons serieversion av ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Båda finns med i den samlingsvolym jag skriver om.

Några andra lindgrenhistorier och -figurer, som finns med i den här antologin och som jag tidigare har skrivit om i andra sammanhang är ”Alban – popmuffa för små hundar”, illustrerad av den tecknarutbildade Barbro Lindgren själv, och ”Mamman och den vilda bebin”, genialt illustrerad av Eva Eriksson. Eva Eriksson har lika genialt illustrerat Barbro Lindgrens småbarnsböcker om Max – jag har recenserat några av de tidiga, dock inte den djärva ”Titta Max grav!”.

En genial historia, adekvat illustrerad av Charlotte Ramel, är ”Ängeln Gunnar dimper ner”, Ja, Gunnar med sina små vingar på ryggen, är verkligen en liten ängel på tillfällig permission från himlen, och när han hittar den ledsna lilla Elin och det visar sig att hon sörjer sin överkörda katt, kan han väcka den till liv igen. I den här historien hinner Gunnar väcka ytterligare några fler till liv, bland dem tant Jonssons döda baby och lilla Maris mamma.

Själva upptakten, när Elin upptäcker hans vingar, är minnesvärd:
- Men är du en ängel? ropar Elin.
. Ja, det är jag!
– Vad heter du?
– Jag heter Gunnar.
– Men vad gör du här nere på jorden?
– Jag har sommarlov, säjer Gunnar.

Barbro Lindgren väjer inte för livets stora frågor, till exempel döden. Den återkommer hon till i ett par av de korta texterna, ofta i allvarligare form, men allra bäst blir det när hon, som i den nämnda Max-historien, blir drastisk på det där speciella barbrolindgrenska sättet:

Max sjuk.

Titta Max grav!

Sommar i P1 med Kerstin Meyer

Kerstin Meyer, född 1928, är fortfarande fantastiskt vital och välsorterad- I sitt mycket framgångsrika liv som sångerska på Operan i Stockholm 1952-1961 och 1969-1981 samt däremellan och delvis övelappande på scener som Metropolitan i New York och La_Scala i Milano samt på operorna i till exempel Berlin och Hamburg har hon firat den ena triumfen efter den andra, och det enda jag skulle vilja klandra henne lite för, när det gäller hennes Sommar-program i dag, är hennes ambition att få med lite för mycket av allt det här.

Det var några konkreta ögonblicksbilder som lyfte det här programmet.

Som när hon lärde sig simma som femåring genom att helt enkelt bli utlagd i djupt vatten.

Som när hon, föräldrarna ovetandes, sökte in på Operans elevutbildning och blev antagen efter första uppsjungningen, detta innan hon ens hade hunnit ta studenten.

Som när hon av kolleger i Wien undanhölls hur allvarlig bilolyckan med föräldrarna egentligen var och hur hon ändå hann hem innan modern dog – men fadern var då redan död.

Efter det senare spelade hon Glucks vackra ”Orfeus och Eurydike”. Jag har aldrig för egen del associerat den med sådana här sammanhang, men jag skulle nästan önska att den spelades på min egen begravning.

Över huvud innehöll hennes program, bortsett från enstaka undantag som ”Swing it magistern”, nästan bara verk ur operarepertoaren. Några kan ha funnit detta ensidigt, men själv gladdes jag över det myckna hörvärda.

Kerstin Meyer har vigt nästan hela sitt vuxna liv åt operan – det framgick också av programmet, att hon ofta har tillbringat semestrar nära operakolleger, till exempel vid Medelhavet. Men gift blev hon först sent i livet. Om den långa ensamhet hon, trots operamyllret omkring sig, måste ha levt i under årtionden skulle jag kanske ha velat höra mer.

Själv började jag gå på opera relativt sent i livet, och eftersom Kerstin Meyers fasta engagemang vid stockholmsoperan tog slut dess förinnan, har jag inte sett så mycket med henne på scen. Men en oförglömlig upplevelse av henne hade jag – 1984 i ”Rosenkavaljeren” av Strauss.