Felix, nu i fyrfärg

Jag har en gång i världen publixerat Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör och, under min tid, gjorde om den till en korsning av politiskt magasin och gamla Folket i Bild.

I äventyrsseriegenren är Jan Lööf ett geni. För en dansk byrå tecknade han ”Felix”, som bland annat gick i Dagens Nyheter.

Hans ”Felix och tidsmaskinen”, som också gick i AiP, har tidigare utgivits i albumform, dels separat 1974, dels i samlingsvolymen ”Jan Lööfs serier. volym ett”, 2008.

Om den senare utgåvan har jag skrivit utförligt – se ovan under Kulturspegeln, Serier.

När den nu har utkommit på nytt (Kartago, 2012), behöver jag därför inte relatera innehållet i det här avsnittet, där Felix och professor Propp med hjälp av den senares tidsmaskin och roboten Robert upplever häpnadsväckande äventyr dels på Rhodos, 500 år före Kristus, dels hämtar hem en skräcködla och en vildman från mesozoisk tid – de här två visar sedan professorn, med vådliga följder, upp på cirkus.

När jag nu läser om det här avsnittet, känns det ändå i ett väsentligt avseende helt nytt: i den nya utgåvan av ”Felix och tidsmaskinen” har nämligen Jan Lööf med bistånd av Alf Steinsvik färglagt det här Felix-avsnittet – både det och övriga avsnitt av Felix gjordes ursprungligen i svart-vitt.

Resultatet är läckert. Att färgläggningen har lyckats så väl torde bero på att Jan Lööfs ursprungliga svart-vita teckningar har så pass många rena och åtskilda fält, att de låter sig färgläggas. Lööf har också sett till att även den här vägen markera karaktäristiska detaljer: sålunda är den högkulliga hatt Felix bar i de första avsnitten röd, vilket vi gamla felixfans inte hade en aning om.

Jag vill varmt rekommendera den här färglagda nyutgåvan av ”Felix”. Och Jan Lööf säger själv, att det här bara är början – det finns material för nio album till.

Så vitt jag vet, går ännu inte den nya färglagda versionen av Felix i någon dagstidning, men den borde även där kunna bli en succé. I sin ursprungliga svart-vita gestaltning gick Felix en gång i världen i Dagens Nyheter, som dock nyligen har avskaffat sin seriesida på vardagarna. Men skulle seriesidan återuppstå, har vi här en given kandidat. Annars skulle ju Svenska Dagbladet kunna sno den. Eller varför inte Aftonbladet, då kanske som söndagsserie i lite större format.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 1 2013:

”En banan öppen på Arlanda flygplats”

DN.SE

”Håller man sig frisk blir man inte så lätt sjuk”

Ölandsbladet

”Hans upptäckt var lika banbrytande som Copernicus teori om solsystemet och Newtons om graviditeten eller Darwins utvecklingslära.”

Svenska Dagbladet

”Det är inte vi medlemmar som ska ändra oss, det är partiet”

Anna Ardin heter en socialdemokrat, mycket yngre än jag, som ibland har låtit tala om sig. Jag träffade henne några gånger på den tiden hon pluggade här i Uppsala och var aktiv i min gamla förening Laboremus. Senast sågs vi och talades vid under Laboremus’ 110-årsfest här i Uppsala, dit också gamla laboremiter i förskingringen hade inbjudits.

Anna har en blogg också, som jag regelbundet brukar läsa. Länk finns här intill. I dag (24 januari 2013) finns där ett inläg, ”Det är så dumt att jag bara vill gråta”, som jag tycker ni ska läsa.

För min del handlar det inte så mycket om exakt vad i socialdemokratins aktuella politik som har fått henne att vackla till – hennes iakttagelse, att i dag opinionsmätningar har företräde framför opinionsbildning, väcker förstämning även hos mig, och jag skulle för egen del kunna skriva mycket mer än vad jag har gjort om det arv efter människor som Branting, Danielsson, Wigforss och Palme – för att bara nämna några – som borde vara vår ledstjärna, inte bara utgöra dekorationer i högtidstal.

Människor som förväxlar sin roll som anställda experter, som ska levererera underlag åt dem som är förtroendevalda, med positionen att själv vara förtroendevald borde inte få jobba kvar på partiexpeditionen.

Och förtroendevalda, som inte längre styrs av någon ideologi utan låter sig styras bara av sina tjänstemäns taktiska analyser, är inte värda vårt förtroende.

I partiledningen behövs fler människor med vilja och förmåga att förändra samhället i socialdemokratisk riktning – socialdemokratisk i ordets ursprungliga radikala betydelse! –

Allmänborgerliga samlingspartiet

Jag såg den timslånga intervjun med Ulf Adelsohn i TVs ”Min sanning” i går kväll, och Adelsohn var som så ofta frispråkig och roande. Till hans goda sidor hör att han inte drar sig för att utmana borgerliga ståndpunkter, när han – som i fallet järnvägspolitiken – inser att de är fel.

I det fallet är han i strid med sitt partis nuvarande partiledare, men det finns också intressanta likheter mellan Adelsohn och Fredrik Reinfeldt. Adelsohn var, som han själv var inne på i TV-intervjun, kanske för tidigt ute med sådant som nu bär upp den linje, som har gett Moderata samlingspartiet dess styrka. Och han hade också problem med att Gösta Bohman och hnaa meningsfränder i partiet fortsatt hade en så stark ställning även efter Adelsohns tillträde som partiledare.

Jag var, som journalist, på Moderta samlingspartiets stämma i Falun i slutet av oktober 1981, då han valdes till partiledare, satt faktiskt mycket nära honom vid journalistlunchen efteråt – minns också hans sedvanligt frispråkiga ton när han kom och satte sig bland oss journalister: ”Nu känner man sig som ett utsketet päron”.

När jag kom tillbaka till redaktionen i Stockholm, publicerde jag följande i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 (12 november 1981):

Adelsohn leder
Allmänborgerliga
samlingspartiet

På prtistämman i Falun avgick Gösta Bohman som ledare för Moderata samlingspartiet. Bohman lämnar över ett parti som är både enigt och framgångsrikt. Men hans efterträdare, Ulf Adelsohn, siktar längre än så. Moderata samlingspartiet ska förvandlas till ett allmänborgerligt samlingsparti av norsk modell.
Rapporterar ENN KOKK från Falun.

Moderaternas partistämma i Falun blev en uppvisning i enighet och slagkraft. I de flesta frågor av betydelse fanns det (liksom på den socialdemokratiska partikongressen) en politisk samstämmighet.

* I centrum för överläggningarna i Falun stod det ekonomiska programmet ”Ny väg”. Därmed är de två huvudalternativen i valrörelsen genomarbetade och antagna; tidigare i höst har ju den socialdemokratiska partikongresen antagit krisprogrammet ”Framtid för Sverige”. ”Ny väg” är starkt (och för ett samhälle av svensk typ orealistiskt) nyliberalt och marknadsorienterat. Moderaterna vill befrämja fri prisbildning, begränsa statliga subventioner till industrin och generella bidrag på socialförsäkrings- och bostadsområdet, se över medbestämmandelagen, vidareutveckla samarbetet med EG (helst till medlemskap), minska underskotten i den statliga budgeten genom att i huvudsak skära i statsutgifterna och införa skattestopp i kommunerna (möjligen genom lagstiftning), sänka marginalskatterna mer än socialdemokraterna och mittenregeringen och bibehålla indeexregleringen av skatterna fullt ut, ersätta nuvarande byggnormer med enklare regler om lägsta godtagbara standard och rensa bland mark- och planbestämmelserna, på sikt avskaffa räntesubventionerna inom byggsektorn och reservera bostadsbidragen ”för de mest utsatta grupperna” med mera.

I Gösta Bohmans öppningstal på stämman gavs också den nyliberala ideologiska motiveringen: ”Det är bara individen som – i egenskap av tänkande människa – till sist kan avgöra vad som är bäst för henne.”

* Till detta egna, nyliberala budskap lades, som främsta spjutspets mot en socialdemokratisk valseger, en stenhård och – i Staffan Burenstam Linders tappning – osaklig och vulgär propaganda mot löntagarfonder: valfriheten för konsumenterna hotas liksom ”valfriheten för löntagarna att välja arbetsgivare”, ”dynamik övergår i stagnation”, ”människor blir fackföreningsfunktionärer”, småföretagarna ”sugs ner i fondsocialismens förfall”, ”glupande fonder” matas med löneskatter, ”att i nästa val utse LO-pamparna till styrande i Sveriges alla företag” är lika klokt som att ”utse LO-styret till hockeylandslag i nästa val”, näringslivet kommer att skötas av ”politruker och funktionärer”, socialdemokratins bekännelse till marknadsekonomi är ”hyckleri i valtider”, snart blir det så att ”marknadskrafterna består av Gunnar Nilsson, Bodström, Palme och några generaldirektörer”, nästa års val kan betyda ”enkel biljett till stagnation och tvång” och då ”finns föga återvändo”. LO och socialdemokratin är på väg att vare sig de vill eller inte genomföra en öststatsmodell och sen kommer det att bli ”svårare att värja sig mot trycket att en dag använda makten att kollektivansluta oss till tystnad”, nu gäller det att i nästa val försvara ”ett fritt system”, annars riskerar de som vill ha frihet att få ”lägga sina uppgifter åt sidan” (”för gott”, stod det i manus) efter den 19 september nästa år. Om hatobjekt nummer ett, Lennart Bodström, sa Burenstam Linder att han hellre vill ha Bodström till tandläkare än till ”överföretagare”, trots att ”han har visat lika stor talang som tandläkare som företagare, det vill säga ingen alls”. Men: ”Jag förlorar hellre tänderna än friheten.”

Det är lätt att se vad det blir för valrörelse nästa år!

Det nyliberala budskapet – individens frihet och armbågsrum, ett budskap som onekligen väcker genklang långt utanför moderaternas led – och bekännelsen till marknadens förnuft och till behovet av att skära ner de offentiga utgifterna fanns naturligtvis också med i Adelsohns tal. Också Adelsohn markerade, om än i mer polerade ordalag, att moderaterna säger nej till löntagarfonder.

Men hos Adelsohn – och det är det intressanta nya – finns också andra tongångar än de som hittills har hörts från Gösta Bohman och hans parti.

Det finns, sa han, ”en delvis onyanserad kritik av den offentliga sektorn”. Det gäller ju att inte stöta de många offentliganställda som lockas av moderaternas skatte- och skol- och bostadspolitik ifrån sig. Fast det kan nog bli knepigt att klara det här…

Det behövs en stark stat, även om dess makt och verkningskrets ska vara begränsad, sa Adelsohn – till samhällsuppgifterna hör, i huvudsak, till exempel skolor och universitet. Inte heller gjorde Adelsohn rent hus med socialpolitiken, där han ville ”koncentrera insatserna till dem som verkligen behöve hjälp”.

Ja, han gav till och med uttryck för ett socialkonservativt patos: ”Få saker är viktigare än de bidrag vi kan ge dem som hamnat på livets kuggsida.”

Nå – återstår att se hur praktiken stämmer med teorin när det blir dags att precisera sparprogrammet där pensionärer och handikappade drabbas.

Men målsättningen är klar: Det gäller att fånga in de borgerliga grupper som är reformvänligare än de anarkokapitalistiska hökarna i moderata ungdomsförbundet.

Mot de två svårt trängda mittenpartierna är strategin också klar: omfamning och faderliga åthutningar i stället för brutal konfrontation. ”Vi strävar efter förnyad och stärkt trepartisamverkan.” ”Vi måste alltid vara beredda att kompromissa, att ge och ta.”

Men omfamningen är en dödsomfamning: ”var röst vi får stärker vår sak och ger oss mer inflytande vid förhandlingsbordet”.

Och blir moderaterna större i nästa val än centern och folkpartiet tillsammans och det blir borgerlig majoritet, aspirerar Adelsohn, säger han, på statsministerposten.

* I dag räknar väl moderaterna egentligen inte – det medger en del av dem i samtal på tu man hand – med att en socialdemokratisk valseger ska gå att hindra. Men överlägset störst ska man bli inom borgerligheten. Norge känns som ett lockande exempel.

Att Adelsohn siktar till att bredda moderata samlingspartiet till
_________________________________________________________________ ett stort allmänborgerligt parti står helt klart efter hans första
__________________________________________________________________
tal som partiledaare.
_____________________

Den utvecklingen är inte solklar. Hindren finns både inom moderata samlingspartiets led – kan det nyliberala budskapet dämpas? – och hos Adelsohns oberäkneliga pesonlighet.

Men just nu pekar ändå alla prognoser på fortsatta moderata
___________________________________________________________
frramgångar på mittenpartiernas bekostnad.
__________________________________________

Vad har egentligen centern och folkpartiet att sätta emot, politiskt och personellt?

* * *

Hur gick de då i riksdagsvalet, som hölls den 19 september?

Jo, ungefär som jag förutspådde.

Moderata samlingspartiet ökade med 13 mandat och fick 86 platser.

Det skedde på mittenpartiernas bekostand: Centerpartiet fick 56 platser – minus 8 – och Folkpartiet 21 (- 17).

Därmed blev Moderaterna större än de båda andra borgerliga parteirna tillsammans, men deras framgång framgång var inte tillräckligt stor för att bevara en fortsatt borgerlig regering.

Socialdemokraterna gick framåt och fick 168 mandat (+ 12). I antal röster var det 2.533.290 mot 2.356.234 i 1979 års val (= + 177.018).

Vänsterpartiet kommunisternas mandattal blev oförändrat, 20.

Och det blev självfallet regeringsskifte.

Trenters ”Färjkarlen” som serie

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.

Två mycket olika palmefilmer tävlade på Guldbaggegalan

Birgitta och jag brukar varje år försöka se Guldbaggegalan i TV. Vi är båda filmintresserade och brukar också den här vägen försöka få korn på någon film vi borde gå och se.

Två av de filmer, som man åtminstone såg glimar av i går, berörde oss på ett annat sätt, genom att på olika sätt skildra den Olof Palme vi en gång i världen kände och samarbetade med.

Vi har sett den längre TV-versionen, men inte bioversionen av Maud Nycanders och Kristina Lindströms ”Palme” och kan därför inte bedöma hur den som helhet klarar konkurrensen med andra aktuella dokumentärer. Men den fick pris. För bästa klippning: Andreas Jonsson, Niels Pagh Andersen och Hanna Leijonqvist. Och så fick Benny Andersson en guldbagge för bästa musik.

Mikael Marcimans ”Call Girl” hade emellerid nominerats till inte mindre än 11 priser. Vi har av begripliga skäl – vi delar familjen Palmes syn att den ger en pervers och osann bild av Olof Palme – inte ens övervägt att gå på bio och se den, så vi såg närmast med bävan fram mot juryns fördelning av guldbaggar på just den här punkten. En spelfilm må ha dramaturgiska kvaliteter, men om den skildrar verkliga människor från vår egen tid, får den ju inte vara hur osann som helst. Annars blir den ju en falsk dom över död man, för att citera titeln till en av de andra prisbelönta filmerna.

”Call Girl” knep några guldbaggar: Hoyte van Hoytema fick en bagge för bästa foto, Cilla Rörby en för bästa kostym, Petter Fladeby och Per Nyström en för bästa ljud och Lina Nordqvist en för bästa scenografi. Men den fick inte pris för sådant som manus och regi, vilket – om den hade fått det – med förlov sagt skulle ha känts stötande.

Jag har inte det minsta emot att en spelfilm tar upp ämnen som politikers sexuella utnyttjande av minderåriga. Men den här filmen far ju, på en central punkt – och vad jag förstår av rent spekulativa skäl – med osanning.

Sådant ska inte belönas.

Andrea Geurtsen kan det bli en riktigt stor scenartist av

Birgitta och jag var i lördags på premiär på Reginateatern i Uppsala – eller på nypremiär om man så vill: den här föreställningen, producerad av Kesselofski & Fiske, är en uppföljare och kallas följaktligen för ”Play It Again Sam – 2”.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

Last chorus: Leif Gustafson

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina Bachs ”Ich ruf zu dir” till Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

”Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet”

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.

Melodikrysset nummer 3 2013

I dag hade Anders Eldeman ansträngt sig för att få till ett varierat och i några stycken knepigt melodikryss. Tack!

Det började med en riktigt snygg duett, Lill Lindfors och Jacques Werup i den senares ”Gör mig lite levande” och slutade med en inte alltför rolig version av Lill-Babs’ hit från 1959, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, signerad Stikkan Andersson.

Vi fick höra så väl spansk flamenco med Zapateado som svensk ringdans (”Och jungfrun hon går i ringen”) med The Real Group.

Svenska schlager från olika epoker förekom också.

Svårast tror jag kanske många hade med en inte så känd Sylvain-skapelse, ”Det sjunger någonting inom mig”, som ursprungligen var med i en film med Tutta Rolf från 1935, ”Under falsk flagg”. Fast här hörde vi den med Jan Johansson.

Björn Skifs’ ”Vi bygger oss en båt”, i dag med Lars Roos, tyckte jag det var hyggligt lätt att känna igen.

I mitt fall hade jag det lite knepigare med ”Inte mycket jag behöver” med Thomas Eriksson, mer känd som Orup.

”Babysitting boogie” med Gunwer Bergkvist är inte så vanlig, men där fick vi ju en del ledtrådar från Eldeman.

”Johnny the Rocker” hör väl inte till de allra mest spelade låtarna Magnus Uggla har gjort. Här hörde vi den dessutom i en version jag aldrig tidigare hade hört, med Olle Ljungström. Jag kollar lite i efterskott: Jo, den gjordes förstås i ”Så mycket bättre” som jag aldrig någonsin har tittat på.

Också ur Beatles’ stora repertoar hade Eldeman valt en mindre vanlig låt, ”Maxwell’s Silver Hammer”, signerad Lennon-McCartney – men här skulle svaret bli Ringo Starr.

Jag har alla skivor med The Beatles, och mycket också med Kim Larsen. Med den senare hörde vi i dag ”De smukke unge mennesker”.

Själv är jag i den där åldern då man älskar mycket gammaldags musik.

Irving Berlins ”Puttin’ On the Ritz” gillar jag således, även om dagens discovesion inte var den bästa versionen jag har hört.

Men med ”All Of Me” (1931) i Billy Mays tappning var jag fullt nöjd.

En blandad vintervecka

En del av er kanske tror att min tillvaro bara består av sådant som läsning och musiklyssning. Men vi är just nu i slutet av en vintervecka, som har innehållit många olika saker.

På trettondagen var vi som vanligt bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen – numera är det Peter Egardt som är landshövding här i Uppsala.

De som bjuds är inte precis någon exklusiv krets, så det var stor trängsel och köbildning i de båda rum där vi skulle hänga av oss kläderna. När vi hade hälsat på landshövdingeparet, vimlade vi runt bland alla människor – bland dem fanns också en rad partivänner (s) från olika delar av länet – och så bjöds det på ett glas vin och lite plockmat. Ett och annat seriöst samtal hinner man också med under en sån här tillställning, men eftersom våra samtalsparter inte är tillfrågade, avstår jag från referat.

Den 17 januari är det vår bröllopsdag. När vi till slut gifte oss 1986, hade vi i själva verket bott ihop sen 1964, så när vi, för övrigt efter ett sammanträde med Socialdemokraternas VU, på hemvägen slank in och genonmgick en kort borgerlig vigselceremoni, uppvaktades vi vid hemkomsten med pizzamiddag av vår dotter Kerstin.Det var bara våra barn som hade fått veta i förväg, att vi skulle gifta oss.

Men det har ändå blivit tradition att fira just bröllopsdagen, så jag var förstås i väg till vår lokala blomsterhandel och köpte en bukett till Birgitta. Sen åkte jag ner på stan i förväg: klippte mig, gick på Apoteket och köpte en bunt seriealbum på Akademibokhandeln/Lundeq.

Birgitta hade valt restaurang för årets bröllopsmiddag, och det blev gamla kära Domtrappkällaren, i dag ett betydligt flottare ställe än när vi en gång i världen kom till stan som studenter. Jag hade lovat bjuda, dagen till ära.

Jag startade med att bjuda på var sin dry martini.

Sen valde vi mat gemensamt:

Till förrätt halstrad pilgrimsmussla med rostat majsbröd, sötpotatis, lingonchutney och brynt smör. Var sitt litet glas vitt vin till det.

Till huvudrätt helstekt renytterfilé med potatiskaka, blomkål, honungsbakade tomater, torkad väddöskinka och havtornssky. Till det ett gott rödvin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee.

I dag var vi på begravning. Men det är en separat historia, och den ska jag skriva en separat text om.