Last chorus: Leif Gustafson

20 januari 2013 13:48 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina Bachs ”Ich ruf zu dir” till Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

”Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet”

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.