Trenters ”Färjkarlen” som serie

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.