Spännande men inte historiskt helt korrekt

Vi fastnade för att avsluta söndagskvällen med att se en film i TV, ”Den siste samurajen” (”The Last Samurai” från 2003) som ingen av oss tidigare hade sett.

”Den siste samuarajen” är en bitvis spännande, bitvis även våldsam film i regi av Edward Zwick, men som historisk berättelse är den inte riktigt tillförlitlig: den roll USA här ges i förvästligandet av Japan i mitten av 1870-talet hade egentligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Det samurajuppror mot kejsaren som skildras i filmen har däremot ägt rum. Mass-scenerna med slaget mellan de två härarna mot slutet imponerar och är spännande.

Huvudpersonen, den amerikanske kaptenen Nathan Algren, spelas utmärkt av Tom Cruise i de äventyrsbetonade delarna, till exempel stridsscenerna – Cruise lär till och med ha gått i mycket lång judoträning och uppträder mycket behärskat och trovärdigt i den sortens närkamper. Personskildringen av den här amerikanske hjälten i först inbördeskriget men också indiankrigen, sen alltså i ett japanskt samurajuppror, lämnar däremot en del övrigt att önska. När vi först möter honom är han ett nervigt och lätt nersupet vrak på en amerikansk varieté, uttrycker sig rent av rasistiskt om indianerna, men i Japan blir han – efter att ha tillfångatagits under en strid med samurajerna – för sitt hjältemod tagen till nåder av samurajernas ledare Katsumoto (Ken Watanabe) och utvecklar i fångenskapen både samurajdygder och samurajernas säregna stridskonst med pil och båge och framför allt svärd, identifierar sig så småningom, kanske främst genom det dagliga umgänget med kvinnor och barn, med samurajernas sätt att leva och se på världen.

I det stora slutslaget rider han tillsammans med Katsumoto i spetsen för samurajarmén, som också lyckas slå ner den första vågen från den anfallande kejserliga armén. Men sen kommer en ny våg av soldater från denna, och de här soldaterna är utrustade med veritabla dödsmaskiner, importerade från USA, kulsprutor i en tidig variant. En stor del av samurajarmén mejas ner, och dess ledare blir tillfångatagna.

Segrarna och deras militära uppbackare från USA vill förstås slutgiltigt tillintetgöra de ansvariga, inklusive överlöparen, men när kapten Algren ställs inför själve kejsar Meiji (Schichinosuke Nakamura), reagerar denne både oväntat och ädelt: Det samurajuppror kapten Algren har stött var ändå ett stöd för Nippons självständighet och storhet – så det blir de amerikanska rådgivarna som får ge sig i väg.

Monsieur Hulot på badsemester

Jacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.

Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.

Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.

Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.

Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.

Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.

Melodikrysset nummer 19 2012

Dagens kryss var väl inte genomgående svårt, men åtminstone en ljudillustration låg helt utanför mina kunskaper – fast man kan väl googla! Jag har aldrig sett filmen ”Days of Thunder” (1990) med Tom Cruise och Nicole Kidman, inte heller, vad jag minns, hört låten som spelades ur den. När jag fick fram musiken i filmen, visade det sig, att det förekom en stor mängd olika låtar med olika artister i den här filmen, men en av dem, ”Show Me Heaven” med Maria McKee, föreföll det, av ledbokstäverna att döma, att vara.

Inte heller den allra första frågan i dagens kryss var alldeles lätt, men jag rullade upp den genom att jag kände igen Sigge Fürsts karaktäristiska röst och snappade upp frasen ”ett roligare Sverige”. Googlekoll visade då att Sigge sjöng den här låten, ”Hjälp till och gör ett roligare Sverige”, tillsammans med dess upphovsman, Thore Skogman. Jag råkar veta att de här båda herrarna nog inte var helt överens om vad som är ett roligare Sverige. Sigge vägrade en gång, av politiska skäl, en intervju för min tidning Aktuellt i politiken (s). Thore däremot valturnerade 1968 tillsammans med Sten Andersson och skrev för denna valkampanj till och med en kampanjsång, som finns insjungen på skiva, ”Härliga värld”. Läs gärna sångtexten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annat har varit med förr i krysset.

Det gäller till exempel Sven Lindahls ”Mälarö kyrka”, den som i dag skulle ge oss ordet orgel.

Det gäller också ”Hotel California”, som vi i dag för säkerhets skull fick höra i en instrumental version. Men vi minns den som stor hit med The Eagles.

Naturligtvis spelades också ett antal melodifestivallåtar, främst av dem förstås Carolas vinnarlåt från 1983, ”Främling”, som här dock skulle skrivas i pluralis, främlingar.

Årets vinnar, ”Euphoria”, med Loreen spelades också – jag kände igen den, när jag hörde refrängens öh-öh-öh. Loreen är född i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Marocko, och egentligen heter hon Lorine Zineb Noka Talhouni.

Ur årets melodifestival hörde vi också rockabillylåten ”Baby Doll” med Top Cats.

Särskilt svårt var det heller inte att bakom den paroditext Anders Eldeman spelade känna igen Mikael Rickfors’ gamla ”Vingar”, den där han sjunger ”Jag ska köpa vingar för pengarna”.

Och ”Mitt bästa för dig” från 1990 av och med bland andra Pugh Rogefeldt minns vi väl också – även om jag själv tycker att Pugh har gjort bättre låtar.

Cornelis Vreeswijk började sin politiska bana i Socialdemokratiska studentförbundet och återvände – efter en utflykt till VPK – till socialdemokratin; han har bland annat valturnerat med min hustru. Men detta är mer personkuriosa – den här hollandsfödde sångaren bör främst nämnas som en av de riktigt stora i svensk vistradition. Som flertalet vismakare skrev han inte bara egna sånger utan lånade, ibland stal, melodier och uppslag från andra, vilket inte gör honom mindre i mina ögon. Redan 1966 hade han, tillsammans med Ann-Louise Hansson, en stor hit med ”Jag hade en gång en båt”, den som sen fortsätter med ”med segel och ruff och köl”. Dess melodi är en traditionell karibisk melodi, ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Av en annan stor svensk vispoet, Evert Taube, hörde vi i dag ”Så skimrande var aldrig havet”. Taube, en mycket originell musikskapare, gjorde annars precis som Cornelis, snodde stort så väl som smått här och var och gjorde det till sitt eget. Vilket inte gör honom mindre i mina ögon.

Den verklige nestorn i svensk vistradition, Carl Michael Bellman, gjorde som bekant likadant, förmodligen i större utsträckning än vi anar, eftersom vi inte längre känner till förlagorna. Hur som helst står han sig genom århundradena som en klassisk vismakare; många av hans sånger är fortfarande både kända och älskade. Till dem hör Epistel numero 71, ”Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag”. Den börjar ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda / rödaste smultron i mjölk och vin”. Ovan nämnde Cornelis Vreeswijk har gjort en utmärkt modern tolkning av den.

Sen är det bara ytterligare ett par svenska klassiker, om än inte i samma genre, kvar att nämna, Hasse och Tage. Birgitta och jag såg dem live i ”88-öresrevyn”, då de framförde den underbara ”Ett glas öl”, ursprungligen en engelsk music hall-melodi, ”Round the Back of the Arches”. Även Hasse och Tage ställde upp för Socialdemokraterna inför valen – jag hade personligen kontakt med Tage inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok” i 1968 års valrörelse – men senare blev de besvikna på sitt parti. Bland annat var partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan avgörande. Det skadar inte att påminna om den saken nu, då partiordföranden (s) just har sträckt ut en hand om samarbete i den frågan med den sittande kärnkraftspositiva regeringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prov då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Apoteksprivatiseringen leder exakt till det väntade

Den borgerliga regeringen splittrade av ideologiska skäl upp det statliga apoteksmonopolet – nu skulle det bli konkurrens och allt mycket bättre.

Men i stället blev det, som många av oss sa redan då, inte alls så.

Jo, i stora städer som mitt Uppsala har det blivit fler apotek i centrum. Så många att ett av de färskaste och mycket centralt placerade (i handelsbankshuset i Dragarbrunn), brittiska Boots, redan har gått i konkurs och stängts.

I glesbygden har det däremot knappast alls öppnats några nya apotek. Däremot hotar nu en av de största nya aktörerna, Kronans droghandel med över 200 apotek, att stänga sina inte tillräckligt lönsamma apotek, ofta belägna på mindre orter:
Lima
Malung
Sälen
Färila
Ljusdal
Ockelbo
Svenstavik
Arjeplog
Arvidsjaur
Malmberget
Gällivare
Likenäs
Torsby
Åsele
Dorotea
Sorsele
Storuman
Tärnaby
Vilhelmina
Vindeln
Marstrand
Virserum
Vislanda
Pålsboda
Fellingsbro
Hedesunda
Delsbo
Slite
Torsås
Hallstavik
Burträsk
Karlsborg
Färgelanda

Finska Oriola-KD Corporation är huvudägare (80 procent) till Kronans droghandel. Svenska KF äger de återstående 20 procenten.

Kanske ligger det utpressning bakom det här nedläggningshotet: Går inte staten in med stödpengar, lägger vi ned. Men i så fall kan ju staten, åtminstone en stat som inte hatar offentligt driven verksamhet, lika gärna överlåta de här mindre apoteken till det fortfarande statliga Apoteket AB och i gengäld kompensera detta genom att befria bolaget från det helt omotiverade expansionsförbudet.

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Estniska Centerpartiet läcker fortfarande medlemmar

Keskerakond, det estniska Centerpartiet, fortsätter att läcka medlemmar på grund av Edgar Savisaars hårdhänta och självsvåldiga styre. Nu senast har 17 av partiets medlemmar i Tartumaa kollektivt begärt sitt utträde ur partiet.

Bland dem som utträder finns Henri Kaselo, distriktsordförande 2007-2009 och dess förinnan ordförande i partiets ungdomsförbund. Ytterligare ett antal av de övriga har haft uppdrag som avdelningsordförande eller i ungdomsförbundet.

I den gemensamma utträdesanmälan skriver de att de har förlorat hoppet om sitt parti, men där finns också en intressant politisk riktningsmarkering: De säger sig hoppas på att det i Estland ska kunna bildas ett nytt socialliberalt parti.

Det tyder inte på att de är på väg över till något förefintligt politiskt parti, till exempel till Socialdemorkaterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. De följer i stället samma mönster som avhopparna från Centerpartiets riksdagsgrupp, som har bildat en egen liten oberoende grupp i Riigikogu, Riksdagen.

Steget över till just socialdemokratin borde annars inte vara oöverstigligt långt – den estniska socialdemokratin är ett mycket mittenpräglat vänsterparti. Och det är väl fortfaradne inte uteslutet att åtminstone en del av avhopparna från Centern till slut kommer att hamna där, om till exempel försöken att bilda ett nytt socialliberalt parti misslyckas.

Sen ska man ha klart för sig att Socialdemokraterna i just det nu aktuella Tartumaa redan är mycket starka, enligt den senaste gallupmätningen största parti där. Det gör att det i detta parti säkert redan finns folk som pretenderar på valbara platser i kommande val, människor som inte är beredda att kliva åt sidan för avhoppade centerpartister.

Last chorus: Gunnar Bylin, Rune Hammarbäck och Arne Gadd

När man är i min ålder, läser man dödsannonserna.

Under senare tid har jag i dem hittat tre personer, som jag har känt i olika skeden i mitt liv.

Gunnar Bylin (1940-2012) var skolkamrat till mig, först i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, som senare kom att inkorporeras i Sundsvall, därefter i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Han var yngre än jag, och i skolåldern betyder sådant att man inte umgås, även om man känner varann. Men visst sågs vi och pratade ibland, och jag hade också kontakt med hans föräldrar, eftersom jag var ombud för gamla Folket i Bild; familjen Bylin bodde högt upp i en backe just där Nyland övergick i Döviksjön. Gunnars pappa jobbade på SCAs fabrik i Svartvik, om jag inte minns galet.

Efter studenten, alltså inte samma år, hamnade vi på olika universitetsorter: Jag i Uppsala och Gunnar i Stockholm, men jag minns från ett juluppehåll då jag var hemma i Juniskär och hälsade på att vi stötte på varann och att han följde med mig hem, ivrig att diskutera med mig om politik. Jag hade under det tidiga sextiotalet blivit en av de ledande krafterna i Laboremus i Uppsala och i Socialdemokratiska studentförbundet, och Gunnar var vid det laget, tror jag, med i Clarté. Jag är osäker på vilket år det här var, men det bör ha varit under tidigt sextiotal.

Det här samtalet fördes i en anda av intellektuell nyfikenhet, inte animositet, men tonen mellan oss socialdemokratiska – märk väl, mycket radikala – studenter och maoisterna i KFML, det som sedan blev SKP – Gunnar var under en period ordförande – hårdnade. Den här röda tiden var för övrigt full av bokstavskombinationer, organisationer som tävlade med varann om att vara mest revolutionära. Jag minns att vid ett tillfälle Expressen samlade företrädare för alla konkurrerande vänsterorganisationer till ett samtal – jag företrädde socialdemokratin och Gunnar SKP – och sen publicerde ett referat över ett helt uppslag. Det vore kul att plocka fram det här och läsa, men den här artikeln förvaras i Uppsala och jag själv befinner mig i Öregrund.

1976-1977 skedde en häftig inre uppgörelse inom SKP, vilket bidrog till partiets nedgång och fall. Till dem som uteslöts då hörde Gunnar Bylin.

Han satsade då på att bli färdig med sina läkarstudier och valde också, enligt vad jag har hört – vi träffades faktiskt aldrig mer – att gå med i Folkpartiet.

Underliga äro Herrens vägar, som man väl säger vid dödsfall.

* * *

Rune Hammarbäck var under ett antal av mina många år på 68an organisationssekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Under mina tidiga år där – jag anställdes 1968 – var många av de anställda på partiexpeditionen – Rune var en av dem – långvägare utan den formella utbildning nästan alla på den arbetsplatsen har numera. Till det positiva med detta hörde att många på vår dåtida arbetsplats hade egna erfarenheter av arbetsliv och fackligt arbete.

Själv kom jag direkt från universitetet i Uppsala, och det var väl inte alla på min nya arbetsplats som uppskattade en del studentikosa hyss jag hade för mig: När jag vid ett tillfälle till exempel spelade ett band med rockmusik på en volym normalt avsedd för att dränka dammsugaren där hemma och jag gjorde det i samtliga snabbtelefoner på partikontoret – det fanns en funktion ”allanrop” – hörde jag att Rune hade försökt slita snabbtelefonsladden ur vägganslutningen, men det gick inte.

Men faktum är att han ändå fick förtroende för mig, och det uppstod ett tyst, vänligt samförstånd mellan oss. Jag fick hjälpa organisationsavdelningen med att skriva studiematerial, och jag jobbade hårt med att bygga upp lokala informationsgrupper i arbetarekommunerna och lära ut intressanta knep – jag var till och med med om att producera en handbok om lokal information.

Ett slags kvitto på att Rune, trots mina vidlyftigheter, hade förtroende för mig fick jag under en stor konferens med alla ombudsmän från hela landet, där vi skulle planera något av de tidiga sjuttiotalsvalen. Kursgården, någonstans i Skåne, var i princip knökfull av socialdemokratiska ombudsmän, men där vistades också en konferens med företrädare för näringslivet. När de här herrarna hade fått korn på vad vi var för ena och gjorde där, kontaktade de vår organisatoriske boss, det vill säga Rune, och ville ha medverkan från vår sida: Någon var välkommen att berätta för dem hur vi såg på läget och politiken.

Rune tyckte att jag skulle vara lämplig för det jobbet, och jag ställde upp. Det måste ha gått ganska hyfsat, för när jag var klar kom Rune – som hade varit med och hört på – med vänlig min och buffade på mig och sa ”Kom nu, Kokken, ska vi ta en whisky”.

Och var sin rejäl sån tog vi tillsammans på Runes rum.

När vi var klara, bestämde jag mig för att i samma svep klara av det konditionstest på motionscykel alla ombudsmännen var ålagda att genomgå under vistelsen på den här konferensanläggningen.

Han som summerade resultatet av den fysiska kollen när jag var klar såg inte precis glad ut.

Den förtoendefulla attityden till mig behöll Rune också efter pensioneringen. Det fanns perioder i politiken, då den gamle organisationssekreteraren Rune Hammarbäck, han som på sitt sätt hade bidragit till att socialdemokratin i val efter val var minst ett 40-procentsparti, ofta mycket större än så, tvivlade på det sunda förståndet hos dem som nu styrde och ställde i partiet. Då brukade han ringa eller skriva till Enn Kokk.

Det är jag jävligt stolt över.

* * *

På en annan kursgård i Skåne var jag på konferens betydligt tidigare, under studentförbundstiden – jag talar om tidigt sextiotal. Laboremus i Uppsala sände en liten grupp av deltagare, och jag var en av dem. För att spara pengar samåkte vi – Arne Gadd, en annan av deltagarna, hade nämligen en liten bil.

Arne, född 1932, var lite äldre än vi andra, men han hade sin mest aktiva tid i Laboremus under detta tidiga sextiotal och tycktes trivas med det: Laboremus blev, med mig som ordförande 1960-1961, inte bara större och fick en bredare verksamhet – ideologiskt blev föreningen samtidigt klart rödare. Arne fann sig väl till rätta med radikaliseringen av föreningen – den här till synes lite sävlige dalmasen visade sig ha mycket gemensamt med oss unga hetsporrar. Kanske spelade det också en viss roll att han hade gift sig med Karin, som var mycket aktiv i AMSA, Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen.

Eftersom jag bodde relativt nära paret Gadd, när jag fortfarande bodde i min första bostad i Uppsala, hyresrummet på Jumkilsgatan, kom vi att umgås då och då. Arne hade till exempel bandat en del obetalbart rolig politisk musik, till exempel den komiska kommunistsången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” och Helmut Qualtingers med fleras hårtslående revystycke ”Der dialektische Materialismus Rock”. Men jag ska väl erkänna att jag ibland gick hem till dem även på grund av hunger, förorsakad av pengabrist.

Arne och min hustru Birgitta blev båda invalda i riksdagen i 1968 års val, samma år som jag började jobba på partistyrelsen i Stockholm. De stod båda på valbar plats och förekom tillsammans på bild i en ungdomsvalbroschyr. I riksdagen kom Birgitta att ägna sig åt internationella frågor, utbildning, bostäder, jämställdhet och barns uppväxtvillkor, så småningom även energi. Arne gjorde tidigt en stor insats i sjuttiotalets författningsutredning, den som ändade i den så kallade Torekov-kompromissen 1974 – jag gissar att han fick det här uppdraget bland annat för att han var en mycket skicklig statistiker. Hans jobb på Riksrevisionsverket bidrog säkert till att han 1971 ansågs lämplig att bli ordförande i Finansutskottet i Riksdagen, vilket han var ända till 1988.

Då ersattes han, vad jag förstår mot sin egen vilja. Vår gemensamma vän från laboremustiden, Anna-Greta Leijon, hade på grund av Ebbe Carlsson-affären tvingats lämna sin statsrådspost och skulle kompenseras med en viktig post i riksdagen, och det råkade bli den som ordförande i Finansutskottet. Arne kände sig förorättad, och den som fick uppdraget att underrätta honom om upplägget var min hustru.

Det låg således ingen personlig rivalitet eller någon illvilja bakom det här – Birgitta var bara budbärare. Men Arnes förhållande till henne, ja även till mig, blev svalt efter det här. Det märktes till exempel när vi under en ganska lång period hade abonnemangsbiljetter nära varann i Musikens hus: Arne och hans andra fru Ingar satt alldeles nära mig och Birgitta, och vi hälsade förstås, men när jag ibland försökte föra vänliga samtal, lyckades det inte riktigt.

Jag tror faktiskt han var bitter – i motsats till många andra veteraner syntes han heller aldrig på arbetarekommunens möten eller partidistriktets kongresser, alltså i sammanhang där han hade valts till ledande uppdrag.

Så här kan partilivet vara. Jag berättar verkligen inte det här för att fläcka Arnes minne utan för att vara ärlig. Och mitt ärliga minne av honom är ändå att han var en man med många gåvor och en god vilja. Frid över hans minne!

Varför måste våren tveka?

I morse, när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna, var det sol och milt vårväder, så med tidningarna under armen tog jag, fortfarande klädd bara i morgonrock, en lov runt vår ganska stora tomt.

Jag stannade till vid Birgittas växthus, som just har gjorts i ordning för säsongen; i går hade hon hjälp av en stark ung man som vi känner och som brukar ställa upp mot betalning, så nu var jorden i odlingsbäddarna där inne utbytt mot ny fin jord, som han hade hämtat hem åt oss på Konsum – jorden räckte för övrigt också till att fylla de två stora krukorna på ömse sidor om grinden. Och så hade han tvättat de många fönsterglasen i växthuset både utvändigt och invändigt.

Han hjälpte oss också med att bära ut de tunga utemöblerna ur boden och ställa dem på sin plats, rulla in den ännu tyngre snöslungan i samma bod, befria fruktträden från sina vinterskyddshöljen, nätskydd mot harar och rådjur, hänga upp vattningsslangarna på sina vindor och ytterligare sådant.

En annan, mycket trädgårdskunnig man, som vi också tar hjälp av, har redan tidigare beskurit fruktträden, och han kommer senare att hjälpa oss med gräsklippning och en del tunga grävjobb.

Vi har båda hjärtproblem och är på grund av detta och stigande ålder numera för svaga för att själva orka göra allt det som vi tidigare gjorde själva. Våra vuxna barn bor för långt borta och har fullt upp med sina egna liv, så alternativet till att anlita betald hjälp vore i praktiken att steg för steg lägga ner den älskade trädgård vi själva under årtiondens möda har anlagt.

Men än så länge kan vi alltså leva kvar i det Paradis vi själva har skapat. I min rabatt i slänten mellan arbetsrummet och gatan ser jag narcisserna lysa, och gräsmattan nedanför den är ljuvligt himmelsblå av scilla, som jag tidigare har satt, lök för lök i gräsmattan, i hål gjorda med ett ogräsjärn. Fortsätter bara vårvärmen, kommer snart körsbärsträden att blomma och gräsmattan under dem att se ut som det hade snöat.

Nu är det eftermiddag, och det mulnar på. Senare i veckan ska det visst komma regn, och då brukar det också bli kallare.

Varför måste våren tveka?

Löfven gav Reinfeldt en match

Stefan Löfven är kanske inte någon stor retoriker, men han gav med sin lugna och sakliga ton Fredrik Reinfeldt en match i gårdagens direktsända TV-debatt. När det gällde jobben, det som socialdemokratin ser som sin huvudfråga, var Löfven både trovärdig och offensiv, och det var ingen tvekan om att det var han som vann den delen av debatten.

I några andra frågor som var uppe till debatt, till exempel vapenexporten, var han – avsiktligt, antar jag – mindre tydlig.

Och i en annan fråga, energipolitiken, tvingas jag att kritisera min partiledare. I fråga om kärnkraften är Löfven fast i sin, tyvärr alltför oreflekterade, roll som före detta fackförbundsordförande. Omtänkandet kommer ju nu på allt flera håll, inte bara i det av naturkatastrof drabbade Japan utan också i ett ledande europeiskt industriland som Tyskland.

* * *

Löfven har fått upp socialdemokratin på banan igen – om det vittnar rader av opinionsundersökningar – och det ska ingen ta ifrån honom. Själv skulle jag önska att han kompletterade sin lugna analys med lite mer av den retoriska glöd hans företrädare, Håkan Juholt, hade.

Fast problemet är nog i grunden inte bara retoriskt. Håkan Juholt gjorde tabbar som, förstorade av en skickligt iscensatt kampanj, obönhörligt ledde till hans fall – men han tände också gnistor av hopp hos människor som på allvar vill förändra samhället. Jag känner inte Stefan Löfven tillräckligt väl för att avgöra vad som i hans budskap är taktisk försiktighet respektive felsyn – men i en del frågor, framför allt frågor om skola och välfärd, skulle han behöva ställa om partikursen mer åt vänster.

I stället för att själv lista fler frågor ber jag att få hänvisa till en kolumn i dagens Upsala Nya Tidning (7 maj 2012), skriven av kulturredaktören i tidskriften Tiden Rasmus Landström, ”S har förlorat hegemonin”. Du hittar artikeln här.