Monsieur Hulot på badsemester

Jacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.

Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.

Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.

Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.

Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.

Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.