En helt underbar barnbok

Två av mina favoriter, Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild), har tillsammans gjort den helt underbara bilderboken ”Älskade lilla gris” (på nytt utgiven av En bok för alla 2012 – En bok för alla har tidigare gett ut den 2004; i original kom den på Bonniers 1982). Det här är en bok, värd att i generation efter generation hitta nya läsare.

Boken börjar med att en sugga får inte mindre än tretton griskultingar. Men hon har ju bara tolv spenar – så det blir en kulting över! Bonden, en föga ömsint fläskproducent, konstaterar kallt, att då får man väl slå ihjäl honom.

Men det tycker pojken och flickan som tillsammans med sin pappa är på besök i ”grisfabriken” är hemskt, så de ropar samhfällt ”STOPP!” och ”Kan inte vi få ta hand om honom?”.

Det går grisuppfödaren genast med på och efter lite betänketid också barnens pappa. Så de får med sig lilla Pellen hem.

Av det här blir det en både rar och besvärlig historia, med matning och blöja och pyjamas på den lilla grisen. Men grisar växer ju, särskilt om de blir så ompysslade som den här. Ett slag är man inne på att lämna tillbaka honom till grisbonden – men då blir han ju slaktad. Så grisen får fortsätta att bo kvar hemma hos sin värdfamilj tills han till slut knappt längre ryms i badkaret.

När pappan i familjen ett slag har övervägt att döda grisen med en hammare men hejdat sig i sista minuten, bestämmer sig grisen för att rymma.

Så vår vän Pellen tar sig ut ur stan och hamnar ute på landet, en för honom vild och till att börja med ganska skrämmande miljö. Men i en ödeträdgård hittar han äpplen att äta, och det han hittar i ett potatisland är heller inte att förakta. Han vadar i bäckar och simmar i sjöar. Så här kan livet alltså också vara för en gris.

När han till slut hittas av de två barnen och deras pappa och de vill ha honom tillbaka, vill han inte längre återbördas till människornas värld. Barnen försöker locka honom tillbaka med en nysydd och större luva à la nattmössa, men iförd den vandrar han i väg bort mot sin potatisåker och sin härliga sjö.

Sånt här händer väl inte så många grisar i verkligheten, men det här är ju en saga.

För barn om djuren och deras barn

Siv Widerbergs antologi för En bok för alla ”Barnens lilla djurbok” (2012) ger fin orientering om vår egen fauna för mindre barn. Widerberg har alltså valt bort djur som främst finns i andra länder, likaså sagodjur som drakar och förmänskligade djur à la Walt Disney. Dock finns här bilder av renar och renkalvar, som väl flertalet svenska barn aldrig kommer i kontakt med, men det ska verkligen inte ses som en anmärkning.

De mycket korta texterna – en del av dem klassiker, andra hämtade ur nutida barnböcker, ytterligare andra skrivna för den här boken – är inte främst lagda på information. Det är främst bilderna som talar. Och de har ambitionen att visa hur djuren och deras ungar ser ut.

Det främsta exemplet här på klassiska djurbilder är Elsa Beskows läseboksbild av den lille pojken som med skrajsen min inför en daggmask på gången tar sin mor i kjolarna och utropar ”Mor. Orm!”. Beskows ”Sagan om den lilla gumman” med sin katt och sin ko har också tagit med, men jag begriper inte varför den här har illustrerats inte av Beskow utan av Kaj Beckman – jag gillar annars Kaj Beckman, så det är inte det.

Den här reaktionen handlar inte om traditionalism. Jag tycker till exempel att Susanne Hassellöfs illustration, som jag aldrig tidigare har sett, till Astrid Lindgrens och Georg Riedels sommarsång ”Sommaren är min”, med sina fåglar och fjärilar är fantastiskt vacker och finner Lars Rudebjers dubbelteckning med texterna ”Fladdermusen kan sova upp och ned” och ”Det kan inte jag” busrolig. Ytterligare en mycket fascinerande bild har Mati Lepp åstadkommit till Halfdan Rasmussens ”Maskarna har inga ögon”.

Allt är väl inte guld i den här antologin, men den innehåller verkligen mycket som små nyfikna ögon kan titta på och få förklarat med pappas eller mammas hjälp.