”En president lika tyst som Löfven”

Författaren Eva Swedenmark, förr på Aktuellt i politiken (s), Morgonbris och Fönstret, publicerar från sin tillfälliga uppehållsort på Korsika på sin blogg – här – en text så rolig, att jag inte kan undanhålla den mina egna läsare:

”Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer. Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken.
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar – för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar och ler instämmande till varandra.”

En jazzsångerska med nästan flickaktig röst

Blossom Dearie (1924-2009) var amerikanska med irländska och skotska samt norska rötter. Hon var sångerska och pianist – startade först med studier av klassisk musik men slog sedan igenom som jazzsångerska. I början av 1950-talet flyttade hon till Paris och sjöng först i olika sånggrupper. Skivbolaget Verves lansering av henne som jazzsångerska mot slutet av det årtiondet gjorde henne känd i jazzkretsar, men hon värjde sig alltid mot entydiga genrebestämningar som jazzsångerska.

Hon är i och för sig värd att lyssna på, men jag är för egen del inte så förtjust i hennes ljusa, nästan flickaktiga röst. I 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) är hon representerad med ”Give Him the Ooh-la-la”, ursprungligen en LP från Verve 1957, återutgiven 1998 som CD (Verve/PolyGram (517 067-2). Den här aktuella CDn (Verve V-2081) är identisk med LP-originalet, bortsett från att den innehåller ett par extra studioomtagningar av titellåten.

Den är signerad Cole Porter, och plattan börjar också med en annan Cole Porter-låt, ”Just One of Those Things”, som Blossom Dearie gör i ett påfallande högt tempo.

Jag gillar hennes tolkning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”, men alltför mycket på den här skivan hör inte till den omistliga jazzrepertoaren.

Blossom Dearie är, eftersom hon både sjunger och spelar piano, den helt dominerande artisten på den här skivan, men hon kompas dessutom av Herb Ellis, gitarr, Ray Brown, bas, och Joe Jones, trummor.