Last chorus: Gunnar Bylin, Rune Hammarbäck och Arne Gadd

9 maj 2012 23:23 | Mat & dryck, Politik | 18 kommentarer

När man är i min ålder, läser man dödsannonserna.

Under senare tid har jag i dem hittat tre personer, som jag har känt i olika skeden i mitt liv.

Gunnar Bylin (1940-2012) var skolkamrat till mig, först i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, som senare kom att inkorporeras i Sundsvall, därefter i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Han var yngre än jag, och i skolåldern betyder sådant att man inte umgås, även om man känner varann. Men visst sågs vi och pratade ibland, och jag hade också kontakt med hans föräldrar, eftersom jag var ombud för gamla Folket i Bild; familjen Bylin bodde högt upp i en backe just där Nyland övergick i Döviksjön. Gunnars pappa jobbade på SCAs fabrik i Svartvik, om jag inte minns galet.

Efter studenten, alltså inte samma år, hamnade vi på olika universitetsorter: Jag i Uppsala och Gunnar i Stockholm, men jag minns från ett juluppehåll då jag var hemma i Juniskär och hälsade på att vi stötte på varann och att han följde med mig hem, ivrig att diskutera med mig om politik. Jag hade under det tidiga sextiotalet blivit en av de ledande krafterna i Laboremus i Uppsala och i Socialdemokratiska studentförbundet, och Gunnar var vid det laget, tror jag, med i Clarté. Jag är osäker på vilket år det här var, men det bör ha varit under tidigt sextiotal.

Det här samtalet fördes i en anda av intellektuell nyfikenhet, inte animositet, men tonen mellan oss socialdemokratiska – märk väl, mycket radikala – studenter och maoisterna i KFML, det som sedan blev SKP – Gunnar var under en period ordförande – hårdnade. Den här röda tiden var för övrigt full av bokstavskombinationer, organisationer som tävlade med varann om att vara mest revolutionära. Jag minns att vid ett tillfälle Expressen samlade företrädare för alla konkurrerande vänsterorganisationer till ett samtal – jag företrädde socialdemokratin och Gunnar SKP – och sen publicerde ett referat över ett helt uppslag. Det vore kul att plocka fram det här och läsa, men den här artikeln förvaras i Uppsala och jag själv befinner mig i Öregrund.

1976-1977 skedde en häftig inre uppgörelse inom SKP, vilket bidrog till partiets nedgång och fall. Till dem som uteslöts då hörde Gunnar Bylin.

Han satsade då på att bli färdig med sina läkarstudier och valde också, enligt vad jag har hört – vi träffades faktiskt aldrig mer – att gå med i Folkpartiet.

Underliga äro Herrens vägar, som man väl säger vid dödsfall.

* * *

Rune Hammarbäck var under ett antal av mina många år på 68an organisationssekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Under mina tidiga år där – jag anställdes 1968 – var många av de anställda på partiexpeditionen – Rune var en av dem – långvägare utan den formella utbildning nästan alla på den arbetsplatsen har numera. Till det positiva med detta hörde att många på vår dåtida arbetsplats hade egna erfarenheter av arbetsliv och fackligt arbete.

Själv kom jag direkt från universitetet i Uppsala, och det var väl inte alla på min nya arbetsplats som uppskattade en del studentikosa hyss jag hade för mig: När jag vid ett tillfälle till exempel spelade ett band med rockmusik på en volym normalt avsedd för att dränka dammsugaren där hemma och jag gjorde det i samtliga snabbtelefoner på partikontoret – det fanns en funktion ”allanrop” – hörde jag att Rune hade försökt slita snabbtelefonsladden ur vägganslutningen, men det gick inte.

Men faktum är att han ändå fick förtroende för mig, och det uppstod ett tyst, vänligt samförstånd mellan oss. Jag fick hjälpa organisationsavdelningen med att skriva studiematerial, och jag jobbade hårt med att bygga upp lokala informationsgrupper i arbetarekommunerna och lära ut intressanta knep – jag var till och med med om att producera en handbok om lokal information.

Ett slags kvitto på att Rune, trots mina vidlyftigheter, hade förtroende för mig fick jag under en stor konferens med alla ombudsmän från hela landet, där vi skulle planera något av de tidiga sjuttiotalsvalen. Kursgården, någonstans i Skåne, var i princip knökfull av socialdemokratiska ombudsmän, men där vistades också en konferens med företrädare för näringslivet. När de här herrarna hade fått korn på vad vi var för ena och gjorde där, kontaktade de vår organisatoriske boss, det vill säga Rune, och ville ha medverkan från vår sida: Någon var välkommen att berätta för dem hur vi såg på läget och politiken.

Rune tyckte att jag skulle vara lämplig för det jobbet, och jag ställde upp. Det måste ha gått ganska hyfsat, för när jag var klar kom Rune – som hade varit med och hört på – med vänlig min och buffade på mig och sa ”Kom nu, Kokken, ska vi ta en whisky”.

Och var sin rejäl sån tog vi tillsammans på Runes rum.

När vi var klara, bestämde jag mig för att i samma svep klara av det konditionstest på motionscykel alla ombudsmännen var ålagda att genomgå under vistelsen på den här konferensanläggningen.

Han som summerade resultatet av den fysiska kollen när jag var klar såg inte precis glad ut.

Den förtoendefulla attityden till mig behöll Rune också efter pensioneringen. Det fanns perioder i politiken, då den gamle organisationssekreteraren Rune Hammarbäck, han som på sitt sätt hade bidragit till att socialdemokratin i val efter val var minst ett 40-procentsparti, ofta mycket större än så, tvivlade på det sunda förståndet hos dem som nu styrde och ställde i partiet. Då brukade han ringa eller skriva till Enn Kokk.

Det är jag jävligt stolt över.

* * *

På en annan kursgård i Skåne var jag på konferens betydligt tidigare, under studentförbundstiden – jag talar om tidigt sextiotal. Laboremus i Uppsala sände en liten grupp av deltagare, och jag var en av dem. För att spara pengar samåkte vi – Arne Gadd, en annan av deltagarna, hade nämligen en liten bil.

Arne, född 1932, var lite äldre än vi andra, men han hade sin mest aktiva tid i Laboremus under detta tidiga sextiotal och tycktes trivas med det: Laboremus blev, med mig som ordförande 1960-1961, inte bara större och fick en bredare verksamhet – ideologiskt blev föreningen samtidigt klart rödare. Arne fann sig väl till rätta med radikaliseringen av föreningen – den här till synes lite sävlige dalmasen visade sig ha mycket gemensamt med oss unga hetsporrar. Kanske spelade det också en viss roll att han hade gift sig med Karin, som var mycket aktiv i AMSA, Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen.

Eftersom jag bodde relativt nära paret Gadd, när jag fortfarande bodde i min första bostad i Uppsala, hyresrummet på Jumkilsgatan, kom vi att umgås då och då. Arne hade till exempel bandat en del obetalbart rolig politisk musik, till exempel den komiska kommunistsången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” och Helmut Qualtingers med fleras hårtslående revystycke ”Der dialektische Materialismus Rock”. Men jag ska väl erkänna att jag ibland gick hem till dem även på grund av hunger, förorsakad av pengabrist.

Arne och min hustru Birgitta blev båda invalda i riksdagen i 1968 års val, samma år som jag började jobba på partistyrelsen i Stockholm. De stod båda på valbar plats och förekom tillsammans på bild i en ungdomsvalbroschyr. I riksdagen kom Birgitta att ägna sig åt internationella frågor, utbildning, bostäder, jämställdhet och barns uppväxtvillkor, så småningom även energi. Arne gjorde tidigt en stor insats i sjuttiotalets författningsutredning, den som ändade i den så kallade Torekov-kompromissen 1974 – jag gissar att han fick det här uppdraget bland annat för att han var en mycket skicklig statistiker. Hans jobb på Riksrevisionsverket bidrog säkert till att han 1971 ansågs lämplig att bli ordförande i Finansutskottet i Riksdagen, vilket han var ända till 1988.

Då ersattes han, vad jag förstår mot sin egen vilja. Vår gemensamma vän från laboremustiden, Anna-Greta Leijon, hade på grund av Ebbe Carlsson-affären tvingats lämna sin statsrådspost och skulle kompenseras med en viktig post i riksdagen, och det råkade bli den som ordförande i Finansutskottet. Arne kände sig förorättad, och den som fick uppdraget att underrätta honom om upplägget var min hustru.

Det låg således ingen personlig rivalitet eller någon illvilja bakom det här – Birgitta var bara budbärare. Men Arnes förhållande till henne, ja även till mig, blev svalt efter det här. Det märktes till exempel när vi under en ganska lång period hade abonnemangsbiljetter nära varann i Musikens hus: Arne och hans andra fru Ingar satt alldeles nära mig och Birgitta, och vi hälsade förstås, men när jag ibland försökte föra vänliga samtal, lyckades det inte riktigt.

Jag tror faktiskt han var bitter – i motsats till många andra veteraner syntes han heller aldrig på arbetarekommunens möten eller partidistriktets kongresser, alltså i sammanhang där han hade valts till ledande uppdrag.

Så här kan partilivet vara. Jag berättar verkligen inte det här för att fläcka Arnes minne utan för att vara ärlig. Och mitt ärliga minne av honom är ändå att han var en man med många gåvor och en god vilja. Frid över hans minne!