Monsieur Hulot på badsemester
13 maj 2012 17:55 | Film | 9 kommentarerJacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.
Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.
Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.
Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.
Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.
Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.
9 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Definitivt en av mina favoriter också, en våldsam drift med småborgarskapet och en hyllning till den excentriske egensinnade levnadskonstnären.
Jag hoppas du har boxen med alla hans filmer, det finns några tidiga kortfilmer med Tati också, liksom inspelningar från någon slags skådespelarskola där han bland annat visar hur man snubblar på bästa sätt….
Comment by Stig-Björn ljunggren — 2012 05 13 19:25 #
Till Stig-Björn Ljunggren: Jag har förstås sett flera av hans kända långfilmer på bio, men den här boxen har jag inte. Snubblar jag över den, köper jag den.
Comment by Enn Kokk — 2012 05 13 20:59 #
Delar Din och Stig-Björns uppfattning om Tatis storhet och Du bör absolut skaffa Dig boxen. Den skänker ständiga stunder av filmisk lycka. Själv hade jag min första kontakt med M Hulot i filmen ”Mon Onlce/Min onkel” och föll då pladask. Sedan har jag sett alla Tatis filmer om och om igen!
Min absoluta favoritscen i ”Semestersabotören” är faktiskt inte någon med Hulot närvarande, utan det är när den engelska bastanta ladyn vandrar utmed stranden med sin hunsade piprökande make några steg bakom si. Hon tar upp ännu en snäcka från sanden och utbrister med sin typiska falsettröst: ”Oh looook Henry! A SHELL!” varpå maken tar emot den, vänder förstrött på den och kastar bort den med en uppgiven gest. Och så upprepas det….
När Tatis sista egna långflm, den halvsvenska ”Parade” skulle filmas i Stockholm, kopplades min bror Lasse in för att göra musiken. Tati, Lasse och Janne Carlsson (”Loffe”) fann varandra direkt och hade vansinnigt roligt. Tati imiterade Lasse vid pianot så killarna låg på golvet och vred sig. Men Tati var också en ibland besvärlig perfektionist och filmprojektet drog ut på tiden. Vännen Kalle Haskel har berättat att det tog fyra år från första kontakt till dess man satte igång och filma. Under tiden hade Lasse fått annat att göra och istället blev det Lasse Bagge och Janne Carlsson som stod för musiken.
Men istället fick min unge svåger som just börjat som grafiker på Kulturhuset (där delar av filmen spelades in) en roll som skäggig målare som bär plankor fram och tillbaka. Svågern avancerade så småningom till husets Art Director och är fortfarande kvar! Förmodligen husets äldsta inventarium!
Comment by Mats Werner — 2012 05 14 6:47 #
Faktum är att du nog skulle uppskatta hans kortfilm från 30-talet, ”så förbättrar du din vänsterkrok”, om jag minns titeln rätt.
Comment by Stig-Björn ljunggren — 2012 05 14 6:50 #
Till Mats Werner: Jag håller precis på att läsa Janne Schaffers nyutkomna ”minnesbok”. Där står några sidor om Tatis Stockholmsfilmande då Schaffer tydligen var med i bandet. Han nämner att Tati och Janne Carlsson fann varandra, men att det sedan skar sig med besked.
Comment by Olof Öberg — 2012 05 14 8:22 #
När man som jag dagligen skriver bloggtexter är det som att rikta sig ut i en oändlig cyberrymd, och oftast vet man inget om vad alla de där människorna som av sitemetern att döma läser det här tänker.
Fast den här gången har det inte bara kommit respons tillbaka utan också kommentarer som kastar ytterligare ljus över fenomenet Tati. Tack!
Comment by Enn Kokk — 2012 05 14 9:56 #
Jag vet inte om det var på din blogg jag skrev om min första Tati upplevelse men i korthet var det en vanlig vinterkväll i Sollefteå på -60 talet.
Vi skulle se något som skulle låta tiden gå och inte visste vi vad som skulle hända när mörkret i biosalongen släcktes…..men där hände det!!
Semestersabotören gjorde mina skrattmuskler en djupträning utan dess like. Jag tror inte jag såg mer än halva filmen under den andra halvan låg jag på golvet dubbelvikt…….en upplevelse vi inte var beredda på, vi trodde det var en vanlig dussinfilm men så var som bekant inte fallet.
När jag nu har sett hela filmen ett antal gånger skrattar jag naturligtvis inte lika mycket men filmen innehåller rena filmklassikerskämten för att inte tala om den situationskomik som aldrig eller sällan kan återges av nutidens filmare.
Comment by Urban Sjölander — 2012 05 14 13:53 #
Suveränt rolig film. Ibland på semester försöker jag se världen som en Tatifilm och det kan bli så obeskrivligt kul med de mest vanliga situationer – där ingenting egentligen är vanligt och människorna beter sig på oanat komiskt sätt om man har de glasögonen på sig. OBS att mina skratt då inte är elaka alls, det är bara det att han lärde mig se komiken i det vardagliga!
Comment by Eva — 2012 05 14 21:49 #
Till Eva Swedenmark: Ser du någon Monsieur Hulot där på Korsika?
Comment by Enn Kokk — 2012 05 14 21:54 #