Utbrytningar

Milos Formans ”Gökboet” (”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975) belönades med fem Oscars, och jag var en av de många som då (1976) strömmade till biograferna för att se den – däremot har jag aldrig läst Ken Kesey’s bokförlaga med samma titel. Jag har nu sett om filmen på DVD.

”Gökboet” är en lysande film. Det gäller Milos Formans regi. Det gäller den i förhållande till romanen, har jag förstått, av Lawrence Hauben och Bo Goldman bearbetade handlingen. Det gäller fotot. Och det gäller inte minst huvudrollsinnehavarna: Jack Nicholson som Randle P McMurphy, Louise Fletcher som syster Ratched och Will Sampson som den starke indianen Chief Bromden.

Till ett mentalsjukhus, filmens gökbo, förs ett ägg som nog egentligen inte hör hemma där. Nog spränger filmens McMurphy många av normalitetens gränser, men efter hand förstår man – och anar också en del av läkarna på anstalten – att hans uträkning är att det är lättare att sitta intagen där än i fängelset, där han annars skulle hamna. Så han sväljer aldrig de piller han tilldelas och lyckas på så sätt bibehålla kontrollen över sin hjärna. Det senare bidrar till att han klarar av att uppvigla en del av de medintagna riktiga dårarna mot syster Ratched och även lyckas genomföra en del kupper: en fiskefärd till havs och en nattlig orgie tillsammans med ett par kvinnor som många av oss fullt normala nog inte skulle vilja ha ens om de såg så där snygga ut.

Till slut går han förstås för långt, vilket leder till att också han med hjälp av lobotomi och piller förvandlas till ett lallande och lydigt mänskligt vrak.

Men innan dess har han, genom ett långsamt och stegvis erövrat förtroende, lyckats bli vän med den också intagne indianhövdingen, till synes bortom all kontakt men inte heller han galen. Mellan dem uppstår en växande gemenskap, en sammanhållning i förnedringen. Så när indianen inser vad anstalten har gjort med hans vän och att det är oåterkalleligt, kväver han på natten McMurphy med en kudde för att på så sätt befria honom. Själv krossar han med sina väldiga kroppskrafter ett gallerfönster och tar sig ut till friheten.

Psykedelisk rock som ekar sjuttiotal

Jag ser i tidningarna att trummisen Thomas Mera Gartz är död. Det föranleder mig att plocka fram CDn ”Hemlösa katter” (Gåshud 2009-2, 2009, distribution Border) med Träd, gräs och stenar, ett band som han spelade i ända från dess start 1969. Den kärna som bildade det senare så långlivade Träd, gräs och stenar, utöver Thomas Mera Gartz Bo Anders Persson, gitarr, Torbjörn Abelli, bas, och Arne Ericsson, elcello, hade från 1967 och fram till dess också spelat ihop i Pärson Sound, International Harvester och Harvester. Alla de här konstellationerna brukar räknas som viktiga beståndsdelar i den svenska proggeran, men även om man hittar en viss politisk touche också hos dem, är de inte främst proggband i politisk mening – det Träd, gräs och stenar spelar är experimentell, psykedelisk musik, dock med influenser från andra musikgenrer.

Ericson slutade 1972, och sedan den ovan nämnda CDn kom ut har även Torbjörn Abelli dött. Av CD-konvolutet till ”Hemlösa katter” framgår att Bo Anders Persson har beslutat sig för att lägga av – dock medverkar han på alla låtar utom en. Återstår att se om senare tillkomna medlemmar – Jakob Sjöholm och Reine Fiske, båda gitarr, kan återföda Träd, gräs och stenar i någon ny konstellation, men i så fall handlar det ju om ett helt nytt band. Hur som helst låter ”Tänkte bara undra” med Sjöholm, sång och gitarr, och Fiske, gitarr, lovande.

Det medföljande CD-häftet kastar inte mycket ljus över just låtvalet. Texterna handlar om spelningar i Ryssland och Japan – möjligen kan man i ”Hemlösa katter – Till vankelmodets lov” spåra några japanska tonfall i musiken.

Den, liksom låtar som ”Frukta inte norrskenet”, ”Ensamhetens törnen” och ”Tillförsikt” (den sist nämnda mycket riktigt med det driv titeln antyder), är annars mycket typiska för det vi förknippar med begreppet psykedelisk rock. Textlös är också den avslutande tunga ”Det oförmodade mötet i september”, som snarast hör hemma inom området symfonisk rock.

Typisk för den alternativmusikvåg Träd, gräs och stenar var en del av var också musikalisk korsbefruktning. En av låtarna på ”Hemlösa katter” kallas visserligen för ”Sommardisco”, men den ekar av vildvuxen svensk folkmusik, gjord för lössläppt fridans, och en annan låt, ”Svärmors brudpolska”, är i grunden en folklig polska, spelad på elgitarr i stället för fiol.

Slutligen finns här naturligtvis också en flirt med den politiska delen av proggeran: ”Folkets lok i obeskrivlig rörelse” är visserligen textlös, men den underbara titeln kunde ha varit formulerad av sjuttiotalets KFML.