Om julstädning och julsylta

22 december 2011 14:01 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

I går skulle julstädningen ha gjorts, men någon halvtimme efter utsatt tid ringde städfirman och meddelade, att den var hårt drabbad av sjukdom och annat elände – den försökte till och med skjuta upp julstädningen till efter jul. Men jag stod på mig, och efter en stund återkom damen som hade ringt och lovade nu i stället städning nästa dag.

Så i morse steg jag upp tidigt igen och blev åter uppringd, den här gången dock för att bli lugnad: städerskan var på väg fast lite försenad. Och så kom då till slut i alla fall en ensam tjej, som sedan körde i gång efter att av mig ha fått de anvisningar Birgitta hade gett firman, redan då hon ringde och beställde julstädning.

Dock visade det sig att den här städerskan, när hon jobbade ensam, inte fick lyfta möbler, därmed inte heller vädra och piska våra största mattor.

Nu är det i alla fall klart, och det blev alltså en inte helt fullständig veckostädning.

För undvikande av alla missförstånd: jag var alltså missnöjd men jag var för den skull inte ovänlig mot den här tjejen, som ju bara var en utsänd representant för sitt företag och gjorde vad hon hann och fick göra. Vi önskade varann god jul.

När hon hade gått, ringde jag Birgitta och rapporterade. Fick också höra att Akademiska har hittat ytterligare komplikationer med hennes hjärtfunktion. Man ändrar åter igen medicineringen, och hon kommer att kallas till regelbundna efterkontroller, som kanske också leder till en operation.

Men jul ska det bli i alla fall.

I går var jag på Konsum och hämtade ut mina beställda tre fläskläggar och köpte också övriga ingredienser till min estniska julsylta.

Läggarna samt det tidigare inköpta kalvköttet fördelade jag i tre stora grytor – jag kokade upp vattnet i dem och skummade av. Sedan la jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar, dessutom seltin.

När det hade kokat upp, drog jag ner värmen och fyllde gradvis på med mer vatten – grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gele – benen i fläskläggarna avger under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över köttet på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp köttet grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum hade jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, där jag placerade dem i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt nu då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Från hjärtkliniken klockan fem ett litet mumintroll gick hem

20 december 2011 18:32 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Att gå upp klockan halv sex var en del av vardagsrutinerna förr då jag skulle ta sjutåget till Stockholm och jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen. I morse kändes det inte det minsta naturligt, men jag ville följa med Birgitta till hjärtkliniken på Akademiska, så det måste gå – och det gick.

Birgitta hade nämligen äntligen fått tid för en ny konvertering av hjärtat, och även om det är precis före jul, ville hon inte skjuta ytterligare på det, så länge som hon redan hade fått vänta.

En konvertering betyder i princip att man stoppar hjärtat och sen sätter i gång det igen, fast nu i rätt rytm. Det lyckades också förra gången, men sedan återtog hennes hjärta sina mer oregelbundna vanor.

Ankomsten till sjukhuset i svinottan innebar, att hon fick sin behandling som nummer två i dagens kö. Vi var först på undersökning på en hjärtavdelning med detta som specialitet, och sedan förflyttade vi oss till en annan hjärtavdelning där konverteringen skulle göras och där hon sedan skulle bli inlagd för efterkontroll.

Konverteringen gick oerhört fort; jag fick sitta bara en ganska kort stund och vänta utanför rummet där den genomfördes. Ganska snart rullades sängen där hon låg ut – själv var hon då fortfarande inte vaken, men när hon hade legat en kort stund i ett transfer/kontrollrum, slog hon upp ögonen. Och fick äntligen dagens frukost: svart kaffe och två mackor.

När man hade konstaterat att hjärtat nu faktiskt hade rätt rytm och jag samtalsvis hade kunnat konstatera, att patienten efter omständigheterna mådde hyggligt, tog jag farväl av hustrun och lovade komma tillbaka senare.

Jag promenerade ner till centrum och startade med att klippa mig inför jul, och sen fortsatte jag arbetet med att, med hjälp av anlända önskelistor, inhandla julklappar. I dag handlade jag julkiappar åt de än så länge yngsta barnbarnen – bland annat hittade jag det som enligt vad jag har hört är dottersonens önskejulklapp.

Även stora får julklappar i vår familj, men självklart är det allra roligast att hitta något att ge som får ögonen att tindra av glädje hos en liten kille eller en liten tjej.

Jag åt lunch på stan och fortsatte sen med julklappshandlandet innan jag kände tröttheten komma och beslöt mig för att ta bussen hem.

Kort mejlrapport till våra barn och till Birgittas syskon om hur det hade gått på sjukhuset, och sedan var det dags att ta bussen till Ackis igen.

Personal visade vänligt vägen till Birgittas rum – det visade sig att hon delar sal med två andra patienter. Jag hade med mig Aftonbladet och choklad och befann mig snart halvt bakom den skärm som avskiljer Birgittas lilla egna revir i salen. Inga nya komplikationer hade tillstött, men hon kommer att få en ny medicin, vars eventuella biverkningar man förstås inte vet något om i just hennes fall, så prognosen var att hon hålls kvar ända till på fredag. Medan jag var kvar fick hon också radio och, viktigt, en telefon inkopplad, så nu har jag vidarebefordrat hennes direktnummer till våra barn och till Birgittas syskon.

I morgon eftermiddag ska jag besöka henne igen. På förmiddagen, med början klockan åtta, ska nämligen vår våning julstädas av en inhyrd städpatrull. Inte heller mitt muminhjärta, som numera går med hjälp av pacemaker, tål nämligen längre så värst mycket fysisk ansträngning.

Den socialdemokratiska offensiven bland Estlands ryssar har ännu inte gett några resultat

19 december 2011 17:14 | Politik | 1 kommentar

Socialdemokraterna i Estland, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har fortfarande inte nått några framgångar i sin strävan att bli ett alternativ också för landets ryssar. Partiet förhandlar om samverkan eller samgående med det lilla partiet Vene Erakond Eestis, Ryska partiet i Estland, men i TNS Emors decembermätning faller faktiskt SDEs andel bland de icke-estniska väljarna från 15 till 14 procent. Stödet bland esterna fortsätter dock att öka något, så partiets genomsnittliga decemberresultat är detsamma som resultatet i november, 24 procent.

I stället har vänsterpopulistiska Keskerakonds, Centerpartiets, stöd bland ryssarna ökat med en procent och är nu 73 procent. Partiets decembersiffra ligger också över novembersiffran med en procent, vilket gör att partiet, också med 24 procent, nu ligger jämsides med socialdemokraterna.

Det stora regeringspartiet, nyliberala Reformierakond, Reformpartiet, får i decembermätningen 33 procent (mot 31 procent i november), och dess koalitionspartner, det socialkonservativa IRL, Isamaa ja Res Publika liit, Fosterlandsförbundet och Res Publika, står still på 16 procent.

Värt att notera är dock att undersökningen bara omfattar 778 tillfrågade, och att andelen osäkra var hela 29 procent.

Mot den bakgrunden förefaller de små ändringar som finns i undersökningsresultatet ganska osäkra.

Franska revolutionens röda nejlika

18 december 2011 17:46 | Barnkultur, Film, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

När jag under årtiondet efter andra världskriget var i pojk- och äventyrsboksåldern, var ”Röda nejlikan” en bok som lästes av många. Vi såg boken som en rafflande äventyrshistoria från franska revolutionens tid. Att en del av personerna i den hade funnits i verkligheten visste vi väl knappast, men det kan också göra detsamma, eftersom Baronessan Orczys avsikter med att skriva den här historien knappast var att skriva historia utan att skriva en äventyrsroman.

Som författare angavs alltid, kanske för att det verkade kittlande, Barnonessan Orczy. Jag har senare inhämtat, att hon hette Emmanuska (= lilla Emma, alltså en diminutivform) Orczy och var född i det som i dag är Ungern; hon föddes 1865 och dog 1947.

Hon skrev flera böcker om Röda nejlikan, men huvudboken, ”The Scarlet Pimpernel”, som föregicks av en teaterpjäs utkom 1905. Den har upprepade gånger getts ut på svenska; bland annat finns den i en utgåva från Klassikerförlaget 1998. På svenska heter den alltså ”Röda nejlikan”, vilket egentligen är oegentligt: det engelska originalets pimpernel betyder, om vi ska vara noggranna, rödarv, numera oftare rödmire.

Baronessan Orczys egna sympatier fanns otvetydigt hos de adelsmän, som inte bara berövades sina privilegier utan också sina huvuden under franska revolutionen 1789-1799. Händelserna i hennes bok ”The Scarlet Pimpernel” äger run 1792.

Den här boken har filmats flera gånger, men viss kultstatus har ”The Scarlet Pimpernel”, på svenska ”Den röda nejlikan”, från 1934 med Leslie Howard i huvudrollen. Många minns nog hans gäckande gestalt och hans utmanande ramsa

They seek him here, they seek him there,
those Frenchies seek him everywhere.
Is he in Heaven? – Is he in Hell?
That demmed, elusive Pimpernel.

Filmen, regisserad av Harold Young, börjar ganska brutalt: vi får se den allt blodigare giljotienen göra sitt jobb gång på gång – dock inte se huvudena rulla. Bland åskådarna finns bland annat ett gäng handarbetande damer, som skrattar högt varje gång ytterligare ett huvud skiljs från sin lekamen.

Den antirevolutionäre hjälten, kallad Röda nejlikan (i filmen spelad av Leslie Howard), ingriper då och då och lyckas med sin blandning av djärvhet och förslagenhet rädda över en hel rad adelsfamiljer till England, ibland till och med genom att lura vakterna i de fängelser, där de förvaras i väntan på sitt slutgiltiga öde. Röda nejlikan är i själva verket en engelsk aristokrat, Sir Percival Blakeney, och de franska revolutionärerna, i det här fallet främst Medborgare Chauvelin (Raymond Massey), försöker med alla till buds stående medel få reda på vem denna mystiska skuggestalt är och, givetvis, gripa honom för att stoppa hans verksamhet. Chauvelin som är fransk ambassadör i Storbritannien kommer på att man kan tvinga Lady Blakeney (Merle Oberon), född Marguerite St. Just och således fransyska, att hjälpa till med att avslöja Röda nejlikans identitet – utpressningsmedlet är fängslandet av hennes bror i Frankrike.

Till storyn hör att hon inte själv – förrän det är för sent – vet, att det är hennes man som är Röda nejlikan, så hon lyckas genom förslagenhet få läsa delar av ett meddelande, som avslöjar Nejlikans identitet för fransmännen.

Marguerite har tidigare utfört en tveksam handling som gör att hennes man inte litar på henne, men Sir Percy lovar utan att tveka att rädda brodern. När han själv har gett sig i väg till Frnkrike, inser hon det fasanfulla – att hon har lockat sin man i en dödsfälla – och följer efter honom för att om möjligt kunna rädda honom undan revolutionärerna.

Det ser alltså mörkt ut för Röda nejlikan, men historien får ett överraskande och elegant slut: Chauvelin blir dragen vid näsan, och inte bara Marguerite utan också hennes bror Armand samt en Comte de Tournay räddas med ett skepp över till England.

Om fest och pompa och om livsval – och varför är allt en trasa?

18 december 2011 13:49 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är snart dags att lämna in, men jag hoppas ju innerst inne ändå på att både hinna bli 75 i juni och att kanske rent av få några år till. Men hälsan blir ju inte bättre med åren, även om jag för egen del efter en riktig downperiod nu känner mig fysiskt piggare igen. Birgitta tas på tisdag morgon in på Akademiska för en andra hjärtkonvertering, så vi hoppas på en bättring också för hennes del.

Birgitta blir, dels för att hon är före detta talman, dels för att hon har uppdrag inom universitetet, då och då inbjuden till akademiska evenemang. Jag brukar därmed också bli medinbjuden, men oftast har jag tackat nej – de här akademiska ceremonierna lockar mig inte särdeles. Fast nu, när vi hade fått inbjudan till rektorsskiftesceremonin med åtföljande slottsmiddag i fredags, tackade jag ändå ja, mest för att jag såg att Birgitta så gärna ville det.

I universitetsaulan gick Birgitta i processionen, medan jag satt på en plats relativt långt fram. I min omedelbara närhet satt bland andra några jag brukar träffa på hedersupplänningsmiddagarna hos landshövdingen: Hans och Karin Alsén och Gunilla Strömholm; bakom mig satt ett tidigare landshövdingepar, Ann-Cathrine Haglund med make Finn.

Jag träffar, och hälsar på, ganska många som jag känner eller som känner igen mig. Men detta är inte min värld, trots att jag en gång i världen kom till Uppsala för universitetsstudier, till och med med de bästa förutsättningar, ett toppbetyg i studentexamen. Jag kom i stället att ägna mig åt politik och journalistik. Det var ett val som ganska snart blev självklart för mig, och jag har inte ångrat det. Fast när jag i dag ser det parti jag var med om att föra till segrar ligga i ruiner, kan jag ibland – det medger jag – undra, varför jag inte – som tänkt var – ägande mig åt litteraturhistoria i stället. Varför blev allt en trasa?

Från middagar med OD, Orphei Drängar, känner jag den avgående rector magnificus, Anders Hallberg, och vid samlingen före den påföljande festmiddagen på Uppsala slott får jag möjlighet att hälsa också på den tillträdande rectrix magnifica Eva Åkesson – hon kommer (liksom sin företrädare) från Lund, så henne har jag tidigare inte träffat. Hur som helst verkar hon lovande: använde i sitt anförande i universitetsaulan i motsats till den avgående rektorn du-form, och återkom flera gånger till jämställdhetstemat – hon är för övrigt också den allra första kvinnan på den här posten i Uppsala.

Middagen vi bjuds på på slottet är utmärkt, halstrade och örtmarinerade pilgrimsmusslor med jordärtsskockspannacotta och sepiabröd, stekt lammfilé med dijongräddsås med stekt matvete och grönsaker och så björnbärsparfait med varm chokladsås med torkat fruktströssel. Till detta serverades en rad italienska viner.

Jag hade som bordsdam Kerstin Westholm, landstingsdirektör, och mitt emot oss satt docenterna Ingegärd Bäcklund och Carl-Gustaf Thornström. Med Westholm diskuterade jag en smula behandlingen av hjärtpatienter på Akademiska och Bäcklund, som för övrigt hälsade till vår Anna som hon kände till via Katedralskolan, introducerade jag en smula i bloggvärlden. Thornström visade sig vara mycket intresserad av mina erfarenheter av Sovjetestland, och det samtalet, i vilket även Westholm deltog, fortsatte när vi hade bytt lokal för kaffe och cognac.

Det hann bli sent, mycket sent, innan vi lyckades få tag på en taxi och äntligen kom hem.

Det gjorde att jag inte orkade kolla e-posten, innan jag gick till sängs.

Och det var kanske lika bra det: I mejlboxen hittade jag ett brev som inte handlade om fest och pompa men väl om smärtsamma livsval. Vad det handlade om är none of your business, men det jag läste gjorde mig mycket sorgsen.

Den sorgsenheten lär inte gå över i första taget. Varför är allt en trasa?

Melodikrysset nummer 50 2011

17 december 2011 12:11 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

100 procent jul utlovade Anders Eldeman, och det var det i dagens kryss.

Och trots att julkrysset ju återkommer varje år, var det i dag inte ens någon större mängd upprepningar. ”O helga natt” är jag i och för sig säker på har förekommit i ett tidigare julkryss, men den är ju så fin – inte minst i Jussi Björlings version – att jag gärna hör den igen. I franskt original heter den ”Le Cantique de Noël”, men mer känd är den som ”Adams julsång”, så kallad efter kompositören, Adolphe Adam, som skrev den 1847.

En svensk julklassiker är ”Betlehems stjärna”, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”. Viktor Rydberg publicerade texten i sin ”Vapensmeden”, 1891, och Alice Tegnér tonsatte den 1893.

Bland de många julsångerna med religiös text finns också ”Bereden väg för herran”, som skrevs av Carl Michael Franzén år 1812. I dag hörde vi den i en modern version med tre sjungande damer, Shirley Clamp, Sanna Nielsen och Sonja Aldén.

Till julklassikerna, även här hos oss, får man väl också räkna amerikanska ”White Christmas”, som Irving Berlin skrev 1940. Den blev en stor succé i insjungning av Bing Crosby 1942, men den har förstås sedan spelats in av många andra, till exempel Elvis Presley 1957.

En mycket, mycket äldre julsång, faktiskt från 1500-talet, är engelska ”We Wish You a Merry Christmas”. Det lär finnas en svensk text också, ”God jul önskar vi er alla”.

Men sen finns det musik av helt annan karaktär, som hör julen till. Jag hör till dem som varje julafton måste se Discney-kavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där man bland annat får höra ”Ser du stjärnan i det blå”.

Och för att hålla oss till det amerikanska julmaterialet: För egen del tycker jag inte att ”Sleigh Ride”, i dag med Andy Williams, riktigt når upp till samma nivå som det övriga ovan nämnda – därmed inte sagt att jag tycker den är dålig.

Inte heller ”Jag såg mamma kyssa tomten”, i amerikanskt original från 1952 ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, är något musikaliskt mästerverk, men texten har ju ändå ett slags charm.

Däremot tycker jag inte att ”Julen är här” med Tommy Körberg och Sissel Kykjebö riktigt håller måttet.

Werner & Werner såg jag på sin tid, men deras ”Vår julskinka har rymt” hade jag faktiskt ändå svårt att komma i håg.

Men trots de två sista frågorna har jag lyckats lösa krysset den här gången också.

Och nästa lördag är det jul på riktigt. Då får vi klämma i med det hittills ännu inte redovisade svaret: ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Visa på en fredag

16 december 2011 12:42 | Prosa & lyrik | 14 kommentarer

Visa på en fredag

Ja, skål min vän, min lilla vän,
min lilla vän som lever än,
som är så mjuk och rar och när
en vacker fredag som den här.

Och torsdag var det visst igår,
och söndag snart för dörren står.
En dag, en vecka och ett år.
Ack, lilla vän, vad tiden går.

Ja, tiden går – ett skröpligt ting
man är på denna jordens ring,
men glad och god man ändå är
en vacker fredag som den här.

Emil Hagström

Den här dikten fanns ursprungligen i ”Spelmans blomster” (LTs förlag, 1947).

För egen del läste jag den först i urvalsvolymen ”Visor i Tidlösa” (FIBs Lyrikklubb, 1959). Boken är kongenialt illustrerad av Svenolof Ehrén och har förord av Stig Sjödin.

Julförberedelser med förhinder

15 december 2011 18:54 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Julen har sina måsten.

I dag har jag var varit ute på den första längre julklappsköprundan och kom hem med en stor axelväska full av presenter som nu ska slås in. Allra roligast är det att köpa saker till de någorlunda små barnbarnen.

Men jag började rundan nere på stan med att gå in på Nordeas kontor, dels för att ta ut hopsparade julklappspengar, dels för att avsluta kontot där. Jag gör det med sorg i hjärtat, eftersom jag har haft konto där i drygt 40 år, nästan hela livet om man räknar med min gamla postsparbanksbok, och eftersom det fortfarande är en delvis statligt ägd bank. Men jag har läst i tidningen att Nordea om ett slag kommer att upphöra med kontanthantering, och eftersom jag propsar på att kunna gå in på banken och ta ut – OBS! – mina egna pengar, har jag inget val.

Nu visade det sig att att jag hade för mycket pengar på mitt konto på Nordea för att kunna ta ut alltsammans på en gång, så jag får gå dit en gång till för att fullfölja mina avsikter.

Jag kommer att göra samma sak i fallet Föreningssparbanken, som avser att göra likadant som Nordea, stoppa kontanthanteringen. Min förbindelse med denna kooperativa bank är lika lång.

Inte heller konsumentkooperationen är vad den har varit. Allt är så färdigförpackat och, ännu värre, färdigkryddat, att jag, som har en viss dragning åt matlagning från grunden, ibland förtvivlar. Som nu när jag hade min brorsa på besök och sökte en hel broiler men mest hittade färdigstyckade och sorterade kycklingdelar, dess värre dessutom ofta färdigkryddade – men till slut hittade jag i alla fall ett paket okryddade lår och ett paket okryddade bröst. Ibland undrar jag vilka som har nytta av alla de där recepten med vackra färgbilder som man hittar både i dagstidningarna och i matlagningstidskrifterna.

Snart är det dags för mig att laga årets julsylta enligt min estniska mammas recept. Till det behöver jag kalvkött, som jag har lyckats beställa i en liten gårdsbutik, som finns i vår stadsdel och som säljer ekologiska varor.

Men den butiken kunde inte få fram några fläskläggar, som man också behöver till den estniska julsyltan. Så jag gick till vårt Konsum och hittade där mycket riktigt fläsklägg, dock urbenad – varför vet jag inte riktigt. Det är nämligen så att det behöver finnas ben med i det här koket, eftersom benen avger det bindemedel som får syltan att gelea sig, kort sagt bli sylta. Så det blev ett samtal med den charkansvariga i butiken, och hon lovade faktiskt fixa hem tre riktiga fläskläggar åt mig. Så när Birgitta tisdag-torsdag är inlagd på Akademiska för en ny hjärtkonvertering, ska jag passa på att utnyttja köket för mitt årliga julsyltakok.

Varför man säljer fläsklägg utan ben vet jag inte – fläsket släpper ju från benet när man kokar läggen, och man får på köpet ett mustigt spad. Och vilken god mat även det här blir med rotmos och lite senap!

Owe Thörnqvist live

14 december 2011 20:42 | Musik | 3 kommentarer

Owe Thörnqvist, 82 i år, hade jag nyligen nöjet att lyssna på i Stockholm vid avslutningen, för den här gången, på vad som verkar vara en never ending tour.

Så där höll han nämligen på redan år 2000. Hans framträdanden i Malmö och Lund det året har resulterat i CDn ”Live” (Pandorec/Tornec, 2002), som jag köpte i samband med framträdandet i Stockholm nu i höst. Skivnummer uppges inte, så möjligen säljs den här skivan under turnén och utan distributör.

Innehållet stämmer i viss utsträckning överens med det vi fick höra vid konserten i Stockholm, men jag antar att Owe arbetar med viss variation, och här är också kompet plus sångerskorna – Anna Lundström och Andrea Norberg – andra. Sångerskorna agerar också ensamma – jag vet inte vem av dem som gör vad, för det anges inte – i ett par låtar, dels ”Hey Man” från 1964, dels ”När min vän”, som Monica Zetterlund gjorde bättre i Melodifestivalen 1962.

Owe Thörnqvist har ju mest sjungit sina låtar själv, men det finns fler undantag. ”Ett litet rött paket” blev en jättehit med Sven Ingvars, men här får vi höra Owe själv i en inspelning från 1958, möjligen 1957 – hans muntliga uppgifter på skivan stämmer inte alltid överens med uppgifterna i hans sångbok ”En gycklares visor”, Notfabriken, 2004, som jag har kollat texterna och tillkomståren i.

I den här låten äts det bakelser och kex på Ofvandahls, som ju är det kanske mest berömda konditoriet i Uppsala. Owe har genom sina sånger gjort många klassiska uppsalamiljöer kända också bland alla dem som, i motsats till mig, inte bor där. Ett exempel är ”Rumba i Engelska parken” från 1953 – Engelska parken ligger bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. I ”Varm korv boogie” från 1959 (men här alltså i en utmärkt ny version) står varmkorvgubben på Fyris torg. ”Gun från Dragarbrunn” befann sig 1959, när låten kom till, i det som då fortfarande hörde till stans mest ruffiga och proletära kvarter. (Till samma Dagny återvänder han förresten i den rockiga ”Pelle Jansson” från 1999.) Och ”Svartbäckens ros” från 1959 hör förstås hemma i den stadsdel jag själv bor i. I ”Rotmos rock” från 1956 får vi till och med följa honom själv hem till Sturegatan 75.

Andra låtar lokalbestämmer han i sina introduktioner, riktade till publiken. ”På festplatsen” från 1956 sägs utspela sig i Vittingeparken mellan Uppsala och Sala, och ”Auktions-rock” från 1956 och ”Per Olsson” från 1959 sägs ha sin handling förlagd till Norduppland.

Ibland, som i fallet ”Albin och Pia”, tycker jag att originalinspelningen från 1959 var bättre. Men ofta står sig nyinspelningen mycket bra jämfört med originalet. Ett exempel är ”Diverse julboogie”, ursprungligen från 1956, enligt Owe i mellansnacket på skivan 1955.

Endast det bästa är gott nog åt barnen

13 december 2011 15:56 | Barnkultur, Musik | Kommentering avstängd

”Endast det bästa är gott nog åt folket” är ett berömt visdomsord från Gustav Möller, en gång i världen socialdemokratisk socialminister.

Endast det bästa är gott nog åt barnen, skulle jag vilja säga till Bonnier Carlsen och Alfie, vars CD ”Älskade sagor och sånger från Barnkammarboken” (334 23003, 2011) jag har köpt med Aftonbladet, och jag gör det i lätt polemisk ton.

Den sjunde skivan i den här utgåvan – som som vanligt växlar mellan sång och uppläsning – innehåller nämligen nästan inget uppläst, som jag fångas av. Jo, kanske i och för sig ett par Lennart Hellsing-texter, men en av dem finns ju i tonsatt form, så varför inte här?

När det gäller det sångliga materialet i den här serien, har producenterna ofta använt sig av barn, och det låter ju rätt när skivorna är avsedda för barn, men särskilt i de fall då man har hört sångerna i snygga och svåra arr och med professionella vuxna artister anar man, att det ligger budgetmässiga skäl bakom valet av medverkande.

Nå, några spår finner ändå nåd inför mina kritikeröron: ”Hemma på vår gård”, med banjokomp och sång av Anders Lundström, är det fart i, och även en traditionell låt som ”Prästens lilla kråka”, sjungen av Lilian Bokestig, blir hygglig med hjälp av ett stöttande dragspel. Inte så pjåkiga blir också ett par sånger av Jujja och Tomas Wieslander, särskilt den avslutande ”Små cyklar”.

Sen retar jag mig åter igen på de knapphändiga uppgifterna på CDns baksida. ”Hjulen på bussen”, där åtminstone kompet är acceptabelt, anges som Trad vad gäller både text och musik, men mitt musikminne säger mig, att det finns ett original som borde ha angetts. Jo, dess amerikanska förlaga heter ”The Wheels On the Bus”, men lyssnar man noga, inser man att melodin är hämtad ur engelsk tradition, ”Here We Go Round the Mulberry Bush” – den sjöng vi när vi hade lektioner i engelska under min realskoletid i Sundsvall.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^