Den ensamme pianisten

Francois Truffaut (1932-1984) slog igenom stort redan med debutfilmen ”De 400 slagen” från 1959, och hans ställning som en av de största i den franska nya vågen besfästes med ”Jules och Jim” från 1961.

Däremellan hade han också skrivit manus till Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget” (1959) och gjort ytterligare en helt egen film, ”Skjut på pianisten” (”Tirez sur le pianiste”, 1960), som dock gjorde publiken mer förbryllad.

Truffaut har bekänt sin kärlek till amerikansk gangsterfilm, och underlaget till den här filmen har han hämtat från en amerikansk gangsterroman, ”Down There” av David Goodis.

Det som så utpräglat utmärker den här filmen är dess lek med identiteter och roller. Namnet på filmens barpianist, Charlie Koller, låter amerikanskt, men han har ett förflutet som konsertpianist och hette då Edouard Saroyan. Saroyan, fast då med förnamnet William, är en mycket läsvärd amerikansk författare av armenisk börd, och den här dubbelrollen spelas av sångaren Charles (!) Aznavour, armenier även han och egentligen döpt till Varenagh Aznavourian.

Filmens handling kryssar elegant mellan schabloner, och de öden den skildrar är, trots att här också finns komik, så svarta som de ska vara i en film noir – här finns både falskspel och ond bråd död.

Tidigare har filmens pianist haft en framgångsrik karriär som konsertpianist, men det visar sig att han har fått den här chansen genom att kvinnan han älskade låg med impressarion.

Men i filmens nutid är han alltså pianist på en bar, där Léna (Marie Dubois) arbetar som servitris, och henne får han – efter lite inledande turer – ihop det med.

En gangsterhistoria blir det av det här genom att Charlies bror Chico och en annan gangster blåser två andra gangsters på deras andel av ett gemensamt byte. De båda blåsta försöker komma åt Chico genom att först kidnappa Charlie och Léna – de senares motdrag som ändar i att de under närvro av polis kan promenera sin väg är mycket roligt – därefter i stället Charlies lillebror Fido.

Charlie och Léna åker till den stuga där Chico och hans kumpan gömmer sig, av all snön att döma någonstans i de franska alperna, men Charlie skickar i väg Léna och fortsätter ensam.

Sen blir det gangsterfilm i ordets riktiga bemärkelse av det här: klassisk eldstrid mellan kontrahenterna. Lille Fido har visserligen hunnit smita, men Léna, som har dykt upp igen, blir skjuten och ses förblöda i den vita snön, alltsammans skildrat i svart-vitt.

Däremot blir pianisten inte skjuten. Honom får vi i filmens slut åter igen höra på den där baren.

Där arbetar för övrigt nu en ny servitris.