Rolf Husberg filmar Lappmarksdoktorn

5 december 2011 23:38 | Film | 6 kommentarer

Einar Wallquist (1896-1985) var läkare i Arjeplog i Lappland. 1962 skapade han Silvermuseet i Arjeplog, men han var också under lång tid en mycket läst författare. I dag är han väl föga känd som sådan, men han var ett mycket stort namn under 1940- och 1950-talen, då jag växte upp, och hans böcker såldes i stora upplagor.

Han slog igenom redan med ”Kan doktorn komma?” (1935) och kom efter titeln på sin andra bok att själv kallas ”Lappmarksdoktorn”. ”Kan doktorn komma?” fick en ny skjuts, när den 1942 filmatiserades av Rolf Husberg. Hjälp med att skriva filmmanus fick Husberg av Erik Lundegård, signaturen Eld i Dagens Nyheter, och Rune Waldecranz.

Rolf Husberg (1908-1998) var en mångsysslare inom svensk film: regissör, filmfotograf, manusförfattare och även skådespelare. Han gjorde barnfilm: ”Sampo Lappelill” (1949), ”Anderssonskans Kalle” (1950), ”Mästerdetektiven och Rasmus” (1953) samt ”Luffaren och Rasmus” (1955), de båda senare Astrid Lindgren-filmatiseringar. Bland hans övriga filmer kan nämnas till exempel ”All jordens fröjd” (1953, efter Margit Söderholms en gång i tiden mycket lästa roman), ”Räkna med bråk” (1957, med Carl-Gustaf Lindstedt) och ”Laila”, som jag såg när den kom 1958 och då tyckte var ett ärkepekoral. ”Laila” för oss dock tillbaka till vårt egentliga ämne, Lappland.

Själva det lappländska landskapet – fjäll, forsar, vegetation (fjällbjörk, blommor, magra slåtterängar – spelar nämligen en av huvudrollerna i ”Kan doktorn komma?”, och dess skönhet har fångats av fotografen, Olle Nordemar, som vi har mött också i de båda nämnda Astrid Lindgren-filmatiseringarna. När jag nu, i 2000-talets Sverige, ser den här filmen, väcker den hos mig minnen av det Fattigsverige jag själv växte upp i under 1940- och 1950-talen, en liten by söder om Sundsvall: vedspis med kokkaffe ständigt på gång, brunn i stället för vattenkran, slåtter med lie, höhässjor, fiske för att få ihop till maten. Men så väglöst som det var i filmen var det ju inte i mina gamla hemtrakter. Ändå är det här en påminnelse om hur mycket som har förändrats under det sjuttiotal år det har gått sedan filmen gjordes.

Också människoskildringen känns äkta. Ett självklart inslag är samerna, eller lapparna som alla sa på den tiden. Man möter dem i sina kåtor, ser deras renar. En svensk familj i Jovik – pappa Jon (Emil Fjellström), mamma Sara (Aurora Palmgren) och sonen Edgar (Birger Åsander) – känns som trovärdiga karaktärer, trots pappa Jons tjuvfiske och olaga jakt på ren inte som hämtade ur någon Åsa Nisse-film. Anna i Kraja (Birgit Tengroth) känns naturligtvis inte lika äkta, men hon, och ännu mer Annas småsyskon i filmen, dem hon tvingas ta hand om, känns ändå som levande karaktärer. Detsamma måste man säga om den som blir hennes beundrare (i konkurrens med Edgar), nybyggaren Bengt Hansson (Björn Berglund). Att doktorn, som tillsammans med de här människorna står i centrum för handlingen, har en annan bakgrund är ju ganska självklart, men Olof Widgren spelar den här rollen på ett chosefritt sätt.

Handlingen är ganska enkel. När Jon blir misstänkt för tjuvfiske och tjuvjakt och utbölingen Bengt antas ha angett honom, reagerar Anna med att ta den gamla ortsbons parti.

Filmens dramatiska crescendo kommer, när doktorn kallas till Anna, bosatt i väglöst land – hon är svårt sjuk i blindtarmsinflammation. Ett av småsyskonen ilar för att kalla på hjälp, och efter en del trassel får man tag på doktorn, som lovar komma. Han har tänkt åka ambulanshelikopter, men det blir dimma och han lyckas till slut ändå nå Annas och småsyskonens stuga. När helikoptern inte heller syns till nästa morgon, bär de två rivalerna Bengt och Jon Anna på en provisorisk bår, en stege, till forsbåten, i vilken även doktorn följer med. Forsfärden, till en början lugn, sedan periodvis så våldsam att stegbåren med Anna måste bäras av Bengt och doktorn, medan Jon med fara för livet tar båten förbi forsen, är dramatisk på ett mycket realistiskt sätt.

När sedan forsbåten också får en läcka och de inte längre kan fortsätta med den, dyker ambulanshelikoptern upp, och Anna och doktorn försvinner i den.

Men innan dess har man förstått att Anna har återvunnit sin lit till Bengt igen: ljuv musik uppstår.

Och apropå det: musiken i filmen har gjorts av den inte helt okände Lars Erik Larsson.

En som vanligt trivsam Caprice – men med en del lite för lättviktiga saker

5 december 2011 18:14 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Under veckohelgen genomförde OD, Orphei Drängar, ett antal capricer i universitetsaulan – Birgitta och jag var på lördagens andra föreställning.

De här capricerna, med sin karaktäristiska blandning av högt och lågt, tilltalar mig som ju gärna vandrar mellan musikgenrerna – men ska jag vara uppriktig, tyckte jag nog att årets variant innehöll lite för lite av riktigt njutbar körmusik.

Dock: jag gillar mycket estländaren Veljo Tormis och njöt av att få lyssna på hans ”Hamleti laulud II” (Hamloets sånger II) respektive ”Diptych”. En ung ODist, liksom jag av estnisk börd, kom fram till mig i pausen och berättade, att OD just håller på att färdigställa en Veljo Tormis-CD.

I framförandet av Tormis’ sånger kom verkligen Cecilia Rydinger Alins förmåga att få ut det bästa ur OD till sin rätt.

Också en del annat körmaterial, som ”Loch Lomond” med Henrik Stolare som solist och shantyn ”High Barbaree”, var hörvärda, så också en lekfull förvanskning av en sång ur ”Fem myror”, här på temat ”Det Oet i OD som gör det”.

Som vanligt kryddades capricen med soloinsatser av inlånade artister. Först kom Pernilla Andersson, och hon var faktiskt överraskande bra; hon sjöng bland annat Burt Bacharach. Sen sjöng Peter Jöback sånger av bland andra Jacques Brel och Leonard Cohen. Fast själv tyckte jag att det blev ännu roligare när de tillsammans gjorde Björn Lindroths och Bengt-Arne Wallins vinnande bidrag i Melodifestivalen 1966, ”Nygammal vals”, den som framförd av Lill Lindfors och Svante Thuresson kom tvåa i Eurovision Song Contest.

Därmed har jag väl också gjort klart att jag gillar lekfullhet och stilblandningar i capricerna.

Men i ett par avseenden tyckte jag att det här gick snäppet för långt.

Dels tycker jag att Backstreet Boys, ”Grease” och Eric Saades melodifestivalvinnare 2011 inte riktigt hör till det jag vill höra med just OD, om nu alls.

Dels tyckte jag – förlåt OD! – att årets sammanbindande tema, de sju dvärgarna och de sju dödssynderna, bitvis kändes lite krystat.

* * *

När vi kom ut efter konserten, möttes vi av ett isande kallt och blött vinterregn, men som tur var stod bussrna som skulle gå upp till slottet på plats.

Vi kan gå på Stor-OD på Uppsala slott, eftersom Birgitta är så kallad moster i OD. Det här betyder också att vi tillsammans med andra mostrar och farbröder samt ODs ledning och gästartister placeras vid honnörsbordet. Mitt emot oss hade vi till exempel ärkebiskopsparet Anders och Kajsa Wejryd – hon visade sig känna till min blogg genom, ja gissa – Melodikrysset. På min vänstra sida hade jag Gunilla Stenman Jacobsson och Carl-Olof Jacobsson – Birgitta samarbetade nyligen med honom om sitt musikprogram i Missionskyrkan. Och på Birgittas högra sida satt Thomas Thornquist och Ingrid Iremark, som vi snart kommer att träffa igen i ett betydligt sorgligare sammanhang, gamle vännen Sören Thunells begravning nästa fredag, 9 december klockan 13.00 i S:t Olovsgården i Köping och säkert också vid den efterföljande minnesstunden i Folkets hus.

Men för att återvända till mindre sorgliga saker: Under middagen på slottet undfägnades vi med både tal av ODs Hans Dalborg, en av Sveriges bästa och – viktigt – roligaste talare, och med god mat och dryck.

Vi hade redan på väg upp till festsalen försetts med var sitt glas Graham Beck brut från Västra Kapprovinsen i Sydafrika. Till förrätt bjöds paté på gös och röding med syrad gurka i yoghurt, serverad med honungsbröd, och till det drack vi Slottslager från Slottskällan i Uppsala och – i vårt fall – bäsk. Till huvudrätt fick vi helstekt hängmörad entrecôte med rödvinssmörgås och provençalsk potatis samt säsongens grönsaker plus Jacobsdal Pinotage 2008, ett rött vin från Stellenbosch, Sydafrika. Därefter frestade man med äppelparfait med varm vaniljsås och pajsmulor, och det kunde jag inte motstå, men eftersom jag är diabetiker, drack jag inte upp allt det ungerska efterrättsvinet, Tokaj Orémus 2008 late harvest. (Jag kan lugna dem som oroar sig för min hälsa, att jag bara hade 5,2 vid blodsockermätningen på söndagsmorgonen.)

Men det finns ytterligare en ingrediens i ODs middagar, som gör dem alldeles speciella: ODisterna sjunger, ibland spontant men oftast anförda av Cecilia Rydinger Alin, Stefan Parkman och andra – vi kan se dirigenterna agera från nära håll, eftersom också de förstås sitter vid honnörsbordet. Och sådant som att se till exempel Carl-Olof Jacobsson kliva upp på sin stol och där så småningom kränga av sig fracken allt medan han och andra med inlevelse sjunger ur Gunnar Wennerbergs mycket uppsalaspecifika ”Gluntarne” är en fest både för öronen och för ögonen.

För allt detta tackade så småningom landshövdingen, Peter Egardt, som har mer folkvett än sin kände företrädare. Och därefter förflyttade jag och Birgitta oss till ett av kaffeborden, där vi, efter att ha fått in cognacen, åter fick sällskap av paret Jacobsson.

Men snart reste sig allt fler par, och vi förstod att dansen hade börjat, och snart dansade också jag och Birgitta.

På de här festerna har det ofta varit storbandsjazz från dansestraden, och jag gillar det, men den här gången spelade ett mindre och mycket svängigt band. Jag registrerade både låtar av ABBA och andra kända låtar, men bandets tempo lockade till mycket bugg och fridans. Vid ett tillfälle började först två danspar dansa i släptåg efter varann, och snart ringlade en jättelik dansorm fram och tillbaka över dansgolvet.

Fast vid det laget satt Birgitta och jag och tittade på. Vi gamlingar behöver vila benen efter ett par vanliga pardanser.