Drottningen

29 december 2011 18:18 | Film, Media, Politik | Inga kommentarer

I Stephen Frears’ (regi) och Peter Morgans (manus), men framför allt Helen Mirrens (i rollen som drottning Elisabeth II), film ”The Queen” (2006) förvandlas prinsessan Dianas död och det som sedan hände till något som är mer än en nog så dramatisk långfilm – jag vet inte hur dokumentär den är i sina olika detaljer, men en lysande dramadokumentär är den i sin skildring av de människor som bebor maktens boningar.

Diana, frånskild från prins Charles och död i en bilolycka, som jagande paparazzis bidrog till, finns med i filmen genom inklippta journalfilmer, men det drama som är filmens och som hennes död utlöser utspelas mellan tre poler: drottning Elisabeth II, den nyligen (samma år, 1997) tillträdde premiärministern och Labour-ledaren Tony Blair (Michael Sheen) och brittiska folket/allmänna opinionen.

Lite förenklat uttryckt bygger filmens dramatik på att drottningens första och länge bestående hållning är att kungahuset över huvud taget imte ska lägga sig i Dianas begravning – den får vara en angelägeneht för hennes familj. Det visar sig dock att en mycket stor del av brittiska folket älskar sin frånskilda och nu döda prinsessa och hyllar henne med ett ständigt växande blomsterhav utanför Buckingham Palace. Samtidigt växer folkets antipati mot drottningen och kungahuset för deras känslokyla.

Här börjar den opinionskänslige Blair agera, och han kan också i sina kontakter med hovet och drottningen personligen anföra substantiella opinionsskäl för att dessa, framför allt drottningen, måste ändra uppfattning. Och drottningen, sedan mycket unga år drillad att hålla tillbaka sina egna känslor, byter om inte uppfattning så i alla fall beteende – och ser ut att på kuppen återvinna britternas förtroende.

Allt det här är rasande skickligt genomfört, framför allt skickligt (och till och med porträttlikt) spelat av Helen Mirren i rollen som Elisabeth II.

Trots, eller kanske på grund av, filmens starka illusion av att vara i det närmaste en dokumentär, har jag svårt att uppleva den som just spelfilm; dess drag av reality känns för starka för det.

Men det betyder förstås inte att jag inte skulle ha haft stort utbyte av att se den. För mig blir den sevärd främst för att den blottlägger maktmänniskor och maktstrukturer som också jag har fått se på nära håll, även om det inte var i just Storbritannien.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^