Från hjärtkliniken klockan fem ett litet mumintroll gick hem

Att gå upp klockan halv sex var en del av vardagsrutinerna förr då jag skulle ta sjutåget till Stockholm och jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen. I morse kändes det inte det minsta naturligt, men jag ville följa med Birgitta till hjärtkliniken på Akademiska, så det måste gå – och det gick.

Birgitta hade nämligen äntligen fått tid för en ny konvertering av hjärtat, och även om det är precis före jul, ville hon inte skjuta ytterligare på det, så länge som hon redan hade fått vänta.

En konvertering betyder i princip att man stoppar hjärtat och sen sätter i gång det igen, fast nu i rätt rytm. Det lyckades också förra gången, men sedan återtog hennes hjärta sina mer oregelbundna vanor.

Ankomsten till sjukhuset i svinottan innebar, att hon fick sin behandling som nummer två i dagens kö. Vi var först på undersökning på en hjärtavdelning med detta som specialitet, och sedan förflyttade vi oss till en annan hjärtavdelning där konverteringen skulle göras och där hon sedan skulle bli inlagd för efterkontroll.

Konverteringen gick oerhört fort; jag fick sitta bara en ganska kort stund och vänta utanför rummet där den genomfördes. Ganska snart rullades sängen där hon låg ut – själv var hon då fortfarande inte vaken, men när hon hade legat en kort stund i ett transfer/kontrollrum, slog hon upp ögonen. Och fick äntligen dagens frukost: svart kaffe och två mackor.

När man hade konstaterat att hjärtat nu faktiskt hade rätt rytm och jag samtalsvis hade kunnat konstatera, att patienten efter omständigheterna mådde hyggligt, tog jag farväl av hustrun och lovade komma tillbaka senare.

Jag promenerade ner till centrum och startade med att klippa mig inför jul, och sen fortsatte jag arbetet med att, med hjälp av anlända önskelistor, inhandla julklappar. I dag handlade jag julkiappar åt de än så länge yngsta barnbarnen – bland annat hittade jag det som enligt vad jag har hört är dottersonens önskejulklapp.

Även stora får julklappar i vår familj, men självklart är det allra roligast att hitta något att ge som får ögonen att tindra av glädje hos en liten kille eller en liten tjej.

Jag åt lunch på stan och fortsatte sen med julklappshandlandet innan jag kände tröttheten komma och beslöt mig för att ta bussen hem.

Kort mejlrapport till våra barn och till Birgittas syskon om hur det hade gått på sjukhuset, och sedan var det dags att ta bussen till Ackis igen.

Personal visade vänligt vägen till Birgittas rum – det visade sig att hon delar sal med två andra patienter. Jag hade med mig Aftonbladet och choklad och befann mig snart halvt bakom den skärm som avskiljer Birgittas lilla egna revir i salen. Inga nya komplikationer hade tillstött, men hon kommer att få en ny medicin, vars eventuella biverkningar man förstås inte vet något om i just hennes fall, så prognosen var att hon hålls kvar ända till på fredag. Medan jag var kvar fick hon också radio och, viktigt, en telefon inkopplad, så nu har jag vidarebefordrat hennes direktnummer till våra barn och till Birgittas syskon.

I morgon eftermiddag ska jag besöka henne igen. På förmiddagen, med början klockan åtta, ska nämligen vår våning julstädas av en inhyrd städpatrull. Inte heller mitt muminhjärta, som numera går med hjälp av pacemaker, tål nämligen längre så värst mycket fysisk ansträngning.