Besök av en skröplig lillbrorsa

Min estlandsfödda familj håller på grund av frånfälle efter frånfälle på att bli ganska liten här i Sverige. Kvar från min ursprungliga kärnfamilj finns nu egentligen bara min lillebror Mikko, född den 1 april 1944 i Riihimäki i Finland.

Ja, lillebror och lillebror – han är pensionär han också.

Han bor egentligen inte så vansinnigt långt ifrån mig, dock i Skutskär som är mer vänt mot Gävle än mot Uppsala, så framför allt efter det att vår mellanbror Matti dog, har vi inte setts så ofta. Matti var en sammanbindande länk, eftersom han och Mikko ofta var ute och fiskade tillsammans, medan jag aldrig har delat deras intresse för fiske.

Men det som också har lagt hinder i vägen är att jag och Birgitta saknar inte bara bil utan också körkort. Tidigare har Mikko kommit till Uppsala eller Öregrund, alltid i bil, men nu har han drabbats av fysiska krämpor som gör det omöjligt för honom att själv köra bil. Den räddande ängel, som i dag äntligen möjliggjorde en återförening, heter Eva Wikman; hon är sedan ett antal år tillbaka Mikkos särbo – de hade en romans i ungdomsåren, bildade sedan familj på ömse håll men har på gamla dar hittat varann igen.

Sånt händer. Och eftersom hon inte har drabbats av de skröpligheter Mikko har drabbats av, kan hon alltså bland annat frakta honom i bil.

De har tillsammans gjort resor till till exempel mitt gamla hemland Estland, så jag passade naturligtvis på att visa dem, framför allt Mikko, den bok om vår estniska hemby Juminda jag fick tidigare i höst från släktingar i Estland. Det visade sig då, att Mikko har några av de fotografier, som finns återgivna i boken – det är nämligen han som har fått ärva vår bror Mattis fotosamling.

Jag lagade mat – persikokyckling efter ett recept från Azerbajzjan och till det råris – och sen satt vi en stund och småpratade, drack kaffe och åt av Birgittas hembakta kakor. Vi var också överens om att vi måste ordna fler såna här träffar.