Det är bara kvalitet som gäller, också när det gäller barnskivor!

2 december 2011 16:29 | Barnkultur, Film, Musik | Inga kommentarer

Den femte CDn i serien med skivor som hör till Bonniers‘ ”Barnkammarboken” heter ”Älskade ramsor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen/Alfie 334 23233, 2011) och är den hittills svagaste i serien.

Uppläsningarna av ramsorna ger dem ingen ny dimension. Man får vara glad när en ramsa ibland – som när Jerry Thåström läser Carin WirsénsTappre Tulle” – faktiskt låter hyggligt.

Sångmaterialet innehåller åtminstone några få hyggliga nummer och åtminstone något riktigt bra.

Tony Könberg, Tord Lundgren och Micke Hägestam lyckas åtminstone hyggligt med ”Lilla bocken Bruse”. Men det är bara att konstatera att ett antal barn lyckas oändligt mycket bättre med ”Var är tummen” än Marit Eriksson gör i sin sockersöta version av Johannes Brahms och Gösta RybrantsNu i ro slumra in”.

Bäst på den här skivan är dels Micke Andersson-Knut med Lennart HellsingsEn liten bit” och så, framför allt, Lena Nyman med ”Vargsången” av Astrid Lindgren och Björn Isfält.

Den senare är hämtad rakt av ur filmen ”Ronja Rövardotter”. Den fråga som osökt inställer sig är varför man i flertalet fall på den här skivan liksom de övriga i serien har satsat på amatörism och svensktopp i stället för kvalitet. Är inte barnen värda det allra bästa?

Här duckar man för pizzorna

2 december 2011 12:25 | Mat & dryck, Musik, Teater | Inga kommentarer

Birgitta och jag var på Reginateatern i Uppsala och såg ”La cuicina dell’Arte” med Cirkus Ronaldo. Cirkus Ronaldo består av ett brödrapar, där David Ronaldo spelar chefen på en pizzeria, medan Danny Ronaldo är pizzabagare. För att få pizzerian mer befolkad kallas personer ur publiken upp på scenen för olika uppgifter – två av dem, en man och en kvinna, får sitta vid ett bord där under hela föreställningen. Särskilt kvinnan, som satt mest utsatt till, måste periodvis ha haft hjärtat i halsgropen för att drabbas av några av de märkligheter som ägde rum på scenen, men hon undkom oskadd.

Äventyrligheterna började redan i föreställningens begynnelse med att Danny med hjälp av diverse hjälpmedel som uppstaplat porslin från ett bord tar sig upp i takkronan för att där, ett i taget, tända de levande ljus som finns där. Under föreställningens gång krossas en hel del porslin. Danny balanserar på en pizzaspade som balanserar på en kavel och utför där fantastiska balans- och kasttrick. Helt fantastisk är också Dannys förmåga att rotera och jonglera med pizzor, då fortfarande på degstadiet – några av dem fastnar i takkronan eller flyger ut i salongen; en av dem hamnar som haklapp trädd över huvudet på den manlige gästens bröst. Den lilla pizzerian blir allt mer av en cirkus, där till slut mängder av tallrikar snurrar runt på stänger, fästa i hål i de olika borden.

Att få någon pizza klar för de båda väntande gästerna tar alltså sin rundliga tid, så innehavarna lugnar dessa med att med jämna mellanrum ropa ”Lugn, lugn!” åt dem – föreställningen är i huvudsak en pantomim, men de båda Ronaldo kryddar då och då den här stumfilmen med italienska ord, som publiken lätt förstår. När den beställda pizzan till slut är klar, är den förstås bränd – men David Ronaldo lånar en mobil av en dam i publiken, och efter ytterligare ett antal ”Calma, Calma” kör ett mopebud – på riktig moped; man känner lukten – in i salongen och levererar en hämtpizza.

Jag slogs flera gånger under föreställningen av att våra barnbarn i den yngre skolåldern, Viggo och Klara, skulle ha haft stort utbyte av den här föreställningen, faktiskt jublat åt galenskaperna på scenen.

Fast det gjorde morfar och mormor och den övriga publiken också. Tempo, akrobatik i teknisk mening, suverän fars – alltsammans gjorde den här föreställningen sevärd också för två 74-åringar.

Trevlig var också David van Kleers musik, som strömmade ut ur den märkliga vagn med många funktioner – orkester, barskåp, pizzaugn med flera – som stod parkerad i fonden.

* * *

Efteråt hade vi planerat att äta en sen middag, men det blev inte pizza.

Vi gick i stället till Amazing Thai i deras nya lokaler och åt kryddstark anka.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^