Om fest och pompa och om livsval – och varför är allt en trasa?

Det är snart dags att lämna in, men jag hoppas ju innerst inne ändå på att både hinna bli 75 i juni och att kanske rent av få några år till. Men hälsan blir ju inte bättre med åren, även om jag för egen del efter en riktig downperiod nu känner mig fysiskt piggare igen. Birgitta tas på tisdag morgon in på Akademiska för en andra hjärtkonvertering, så vi hoppas på en bättring också för hennes del.

Birgitta blir, dels för att hon är före detta talman, dels för att hon har uppdrag inom universitetet, då och då inbjuden till akademiska evenemang. Jag brukar därmed också bli medinbjuden, men oftast har jag tackat nej – de här akademiska ceremonierna lockar mig inte särdeles. Fast nu, när vi hade fått inbjudan till rektorsskiftesceremonin med åtföljande slottsmiddag i fredags, tackade jag ändå ja, mest för att jag såg att Birgitta så gärna ville det.

I universitetsaulan gick Birgitta i processionen, medan jag satt på en plats relativt långt fram. I min omedelbara närhet satt bland andra några jag brukar träffa på hedersupplänningsmiddagarna hos landshövdingen: Hans och Karin Alsén och Gunilla Strömholm; bakom mig satt ett tidigare landshövdingepar, Ann-Cathrine Haglund med make Finn.

Jag träffar, och hälsar på, ganska många som jag känner eller som känner igen mig. Men detta är inte min värld, trots att jag en gång i världen kom till Uppsala för universitetsstudier, till och med med de bästa förutsättningar, ett toppbetyg i studentexamen. Jag kom i stället att ägna mig åt politik och journalistik. Det var ett val som ganska snart blev självklart för mig, och jag har inte ångrat det. Fast när jag i dag ser det parti jag var med om att föra till segrar ligga i ruiner, kan jag ibland – det medger jag – undra, varför jag inte – som tänkt var – ägande mig åt litteraturhistoria i stället. Varför blev allt en trasa?

Från middagar med OD, Orphei Drängar, känner jag den avgående rector magnificus, Anders Hallberg, och vid samlingen före den påföljande festmiddagen på Uppsala slott får jag möjlighet att hälsa också på den tillträdande rectrix magnifica Eva Åkesson – hon kommer (liksom sin företrädare) från Lund, så henne har jag tidigare inte träffat. Hur som helst verkar hon lovande: använde i sitt anförande i universitetsaulan i motsats till den avgående rektorn du-form, och återkom flera gånger till jämställdhetstemat – hon är för övrigt också den allra första kvinnan på den här posten i Uppsala.

Middagen vi bjuds på på slottet är utmärkt, halstrade och örtmarinerade pilgrimsmusslor med jordärtsskockspannacotta och sepiabröd, stekt lammfilé med dijongräddsås med stekt matvete och grönsaker och så björnbärsparfait med varm chokladsås med torkat fruktströssel. Till detta serverades en rad italienska viner.

Jag hade som bordsdam Kerstin Westholm, landstingsdirektör, och mitt emot oss satt docenterna Ingegärd Bäcklund och Carl-Gustaf Thornström. Med Westholm diskuterade jag en smula behandlingen av hjärtpatienter på Akademiska och Bäcklund, som för övrigt hälsade till vår Anna som hon kände till via Katedralskolan, introducerade jag en smula i bloggvärlden. Thornström visade sig vara mycket intresserad av mina erfarenheter av Sovjetestland, och det samtalet, i vilket även Westholm deltog, fortsatte när vi hade bytt lokal för kaffe och cognac.

Det hann bli sent, mycket sent, innan vi lyckades få tag på en taxi och äntligen kom hem.

Det gjorde att jag inte orkade kolla e-posten, innan jag gick till sängs.

Och det var kanske lika bra det: I mejlboxen hittade jag ett brev som inte handlade om fest och pompa men väl om smärtsamma livsval. Vad det handlade om är none of your business, men det jag läste gjorde mig mycket sorgsen.

Den sorgsenheten lär inte gå över i första taget. Varför är allt en trasa?