Julförberedelser med förhinder

Julen har sina måsten.

I dag har jag var varit ute på den första längre julklappsköprundan och kom hem med en stor axelväska full av presenter som nu ska slås in. Allra roligast är det att köpa saker till de någorlunda små barnbarnen.

Men jag började rundan nere på stan med att gå in på Nordeas kontor, dels för att ta ut hopsparade julklappspengar, dels för att avsluta kontot där. Jag gör det med sorg i hjärtat, eftersom jag har haft konto där i drygt 40 år, nästan hela livet om man räknar med min gamla postsparbanksbok, och eftersom det fortfarande är en delvis statligt ägd bank. Men jag har läst i tidningen att Nordea om ett slag kommer att upphöra med kontanthantering, och eftersom jag propsar på att kunna gå in på banken och ta ut – OBS! – mina egna pengar, har jag inget val.

Nu visade det sig att att jag hade för mycket pengar på mitt konto på Nordea för att kunna ta ut alltsammans på en gång, så jag får gå dit en gång till för att fullfölja mina avsikter.

Jag kommer att göra samma sak i fallet Föreningssparbanken, som avser att göra likadant som Nordea, stoppa kontanthanteringen. Min förbindelse med denna kooperativa bank är lika lång.

Inte heller konsumentkooperationen är vad den har varit. Allt är så färdigförpackat och, ännu värre, färdigkryddat, att jag, som har en viss dragning åt matlagning från grunden, ibland förtvivlar. Som nu när jag hade min brorsa på besök och sökte en hel broiler men mest hittade färdigstyckade och sorterade kycklingdelar, dess värre dessutom ofta färdigkryddade – men till slut hittade jag i alla fall ett paket okryddade lår och ett paket okryddade bröst. Ibland undrar jag vilka som har nytta av alla de där recepten med vackra färgbilder som man hittar både i dagstidningarna och i matlagningstidskrifterna.

Snart är det dags för mig att laga årets julsylta enligt min estniska mammas recept. Till det behöver jag kalvkött, som jag har lyckats beställa i en liten gårdsbutik, som finns i vår stadsdel och som säljer ekologiska varor.

Men den butiken kunde inte få fram några fläskläggar, som man också behöver till den estniska julsyltan. Så jag gick till vårt Konsum och hittade där mycket riktigt fläsklägg, dock urbenad – varför vet jag inte riktigt. Det är nämligen så att det behöver finnas ben med i det här koket, eftersom benen avger det bindemedel som får syltan att gelea sig, kort sagt bli sylta. Så det blev ett samtal med den charkansvariga i butiken, och hon lovade faktiskt fixa hem tre riktiga fläskläggar åt mig. Så när Birgitta tisdag-torsdag är inlagd på Akademiska för en ny hjärtkonvertering, ska jag passa på att utnyttja köket för mitt årliga julsyltakok.

Varför man säljer fläsklägg utan ben vet jag inte – fläsket släpper ju från benet när man kokar läggen, och man får på köpet ett mustigt spad. Och vilken god mat även det här blir med rotmos och lite senap!