På jullunch med gamla arbetskamrater

Om man har gått i pension från en tjänst på Socialdemokratiska partistyreslen, inbjuds man årligen till att äta jullunch på sin gamla arbetsplats, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68 i Stockholm. Det är ju ett kriterium som är svårt att vantolka, men det betyder naturligtvis att en del personer som har arbetat mycket länge på Socialdemokraternas partihögkvarter inte blir bjudna, eftersom de inte var kvar där just till pensionen. Men det är förstås kul för oss s-pensionärer att åter få träffa en del av de arbetskamrater man länge har fått arbeta ihop med.

Ja, ihop och ihop. Jag pratade förstås själv ganska mycket med till exempel Lisbeth Sundström, som arbetade som sekreterare på Aktuellt i politiken (s), under en stor del av den period då jag var dess chefredaktör. Men flertalet andra, till exempel Conny Fredriksson som satt till höger om mig, fanns på andra avdelningar – han jobbade på internationella avdelningen.

När jag anlände, en smula före utsatt tid, pratade jag med damerna i växeln/receptionen, som jag känner sedan gammalt. De kunde på min förfrågan berätta att det annars nästan inte finns kvar några personer på 68an, som arbetade där redan under min tid. Jo, bland värdarna fanns i alla fall partikassören, Tommy Ohlström.

Partisekreteraren, Carin Jämtin, har jag i och för sig också träffat förut, men hon var inte anställd på partikontoret på min tid. Carin tog efter lunchen i alla fall med mig och några andra som var intresserade till kontorsdelen på andra våningen, där numera hela partiexpeditionen är inrymd. Detta har man klarat genom att flytta över en del funktioner till riksdagsgruppen och genom att bygga om kontorslokalerna på tvåan till kontorslandskap med bås och arbetsplatser som i princip består av skrivbord och stol.

För mig, som har haft eget rum, rättare sagt två olika rum på den här våningen – jag arbetade där närmast under partisekreteraren, mot slutet med bland annat min IB-utredning – känns det här oerhört ovant. Jag är en fakta- och papperssamlare av stora mått, och jag behöver kunna stänga dörren om mig, när jag arbetar med komplicerade uppgifter som att skriva boken om IB (och spela upp alla intervjubanden!) eller att skriva partiprogram.

På mitt rum förde jag, med stängd dörr, förstås också många förtroliga telefonsamtal eller tog emot besök – några av mina IB-intervjuer är till exempel genomförda på det viset.

Partiexpeditionens gamla Branting-byst såg jag längst inne i korridoren, men vart den stora, tunga Wigforss-byst jag hade i mitt dåvarande arbetsrum har tagit vägen visste ingen.

Men det var kul också att vara där igen. Med både Carin och en ny medarbetare, som sköter de nordiska kontakterna – ett av mina gamla värv – förde jag ett intressant samtal om nordiskt samarbete och om hur mycket likasinnade partier i dessa grannländer faktiskt kan lära av varann.