Just slutet på historien är problematiskt

7 december 2011 18:25 | Film, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Graahm Greenes roman ”The End of the Affair” kom ut 1951. Den kom, med titeln ”Slutet på historien”, ut på svenska redan samma år. Själv har jag den i en pocketupplaga från 1990 med Jane Lundblad som översättare.

Greene förekom länge i spekulationerna kring nobelpriset i litteratur, men han verkar – trots obestridliga litterära förtjänster – ha haft motståndare inom Svenska Akademien och fick aldrig priset. Det kan ha bidragit till att pocketupplagor av hans böcker numera är sällsynta. Men Norstedts, hans svenska förlag, borde också vårda sig mer om utgivningen av klassiker.

Det finns en äldre filmatisering av den här greeneromanen, från 1955, gjord av Edward Dmytryk och med Deborah Kerr och Van Johnson som de centrala huvudpersonerna, men den har jag inte sett.

1999 gjordes dock en ny brittisk-amerikansk version av ”The End of the Affair”, på svenska ”Slutet på historien”, med manus och regi av Neil Jordan. Historiens gifta par, Henry och Sarah Miles, spelas här av Stephen Rea respektive Julianne Moore, hennes älskare, författaren, här kallad Maurice Bendix – märk att Greenes historia har viss självbiografisk bakgrund – av Ralph Finnes. Särskilt Moore är mycket bra i den kvinnliga huvudrollen.

Filmen spelar en smula med tidsföljden, men summan är att Henry för Maurice berättar om sin oro för att hustrun, Sarah, är otrogen. Sedan rullas historien upp bit för bit, och man får klart för sig att Bendix själv i själva verket har en affär med Sarah.

Till de lite märkliga ingredienserna i den här historien hör en privatdetektiv med i branschen praktiserande ganska ung son, vilka växelvis arbetar åt de båda männen. En festlig, men med tanke på att Greene var katolik helt trovärdig historia i historien är det när Sarah tycks träffa en tredje man, som – när Maurice går dit tillsammans med detektivpojken – visar sig vara katolsk präst.

Sarahs föräldrar är nämligen katolik respektive jude, och det hon har sökt är uppenbarligen en själasörjare.

Det här är förvisso en intressant vändning – men här börjar också filmens problem.

En del av den här kärlekshistorien utspelasr sig i London under de tyska bombanfallen i slutet av andra världskriget. Den byggnad där det olaga kärleksparet bedriver sin otukt träffas, och Maurice såras och förlorar medvetandet. Sarah tror han är död och ber till Gud på sina bara knän: hon ska lämna Maurice och gå tillbaka till äkta maken, om Gud bara ger Maurice livet tillbaka. Och undret sker – Maurice är i själva verket inte så farligt sårad.

Så utan att ens riktigt förklara – Maurice är inte troende – lämnar hon honom.

Han ger sig emellertid inte utan lyckas efter krigets slut hitta henne, och deras liv i synd återupptas.

Här närmar vi oss det problematiska slutet.

Filmens detektiv hittar det förrymda paret, på uppdrag av Henry, och det visar sig att det maken vill berätta är att det under tiden har kommit ett läkarbesked om att Sarah har lungcancer – man har mycket riktigt då och då hört henne hosta – och bara har några veckor kvar att leva.

I – antar jag – kristlig fördragsamhet inbjuder då maken älskaren att bo hos honom och den döende hustrun, vilket han också gör.

Och när hon sedan dör, har den icke troende älskaren lärt sig sin läxa. Jag har inte antecknat hans slutkommentar i filmen, men andemeningen är densamma som i bokens slutmening:

”O Gud, Du har gjort nog, Du har berövat mig nog, jag är för trött och gammal för att lära mig älska, låt mig bara få vara i fred för alltid.”