Franska revolutionens röda nejlika

18 december 2011 17:46 | Barnkultur, Film, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

När jag under årtiondet efter andra världskriget var i pojk- och äventyrsboksåldern, var ”Röda nejlikan” en bok som lästes av många. Vi såg boken som en rafflande äventyrshistoria från franska revolutionens tid. Att en del av personerna i den hade funnits i verkligheten visste vi väl knappast, men det kan också göra detsamma, eftersom Baronessan Orczys avsikter med att skriva den här historien knappast var att skriva historia utan att skriva en äventyrsroman.

Som författare angavs alltid, kanske för att det verkade kittlande, Barnonessan Orczy. Jag har senare inhämtat, att hon hette Emmanuska (= lilla Emma, alltså en diminutivform) Orczy och var född i det som i dag är Ungern; hon föddes 1865 och dog 1947.

Hon skrev flera böcker om Röda nejlikan, men huvudboken, ”The Scarlet Pimpernel”, som föregicks av en teaterpjäs utkom 1905. Den har upprepade gånger getts ut på svenska; bland annat finns den i en utgåva från Klassikerförlaget 1998. På svenska heter den alltså ”Röda nejlikan”, vilket egentligen är oegentligt: det engelska originalets pimpernel betyder, om vi ska vara noggranna, rödarv, numera oftare rödmire.

Baronessan Orczys egna sympatier fanns otvetydigt hos de adelsmän, som inte bara berövades sina privilegier utan också sina huvuden under franska revolutionen 1789-1799. Händelserna i hennes bok ”The Scarlet Pimpernel” äger run 1792.

Den här boken har filmats flera gånger, men viss kultstatus har ”The Scarlet Pimpernel”, på svenska ”Den röda nejlikan”, från 1934 med Leslie Howard i huvudrollen. Många minns nog hans gäckande gestalt och hans utmanande ramsa

They seek him here, they seek him there,
those Frenchies seek him everywhere.
Is he in Heaven? – Is he in Hell?
That demmed, elusive Pimpernel.

Filmen, regisserad av Harold Young, börjar ganska brutalt: vi får se den allt blodigare giljotienen göra sitt jobb gång på gång – dock inte se huvudena rulla. Bland åskådarna finns bland annat ett gäng handarbetande damer, som skrattar högt varje gång ytterligare ett huvud skiljs från sin lekamen.

Den antirevolutionäre hjälten, kallad Röda nejlikan (i filmen spelad av Leslie Howard), ingriper då och då och lyckas med sin blandning av djärvhet och förslagenhet rädda över en hel rad adelsfamiljer till England, ibland till och med genom att lura vakterna i de fängelser, där de förvaras i väntan på sitt slutgiltiga öde. Röda nejlikan är i själva verket en engelsk aristokrat, Sir Percival Blakeney, och de franska revolutionärerna, i det här fallet främst Medborgare Chauvelin (Raymond Massey), försöker med alla till buds stående medel få reda på vem denna mystiska skuggestalt är och, givetvis, gripa honom för att stoppa hans verksamhet. Chauvelin som är fransk ambassadör i Storbritannien kommer på att man kan tvinga Lady Blakeney (Merle Oberon), född Marguerite St. Just och således fransyska, att hjälpa till med att avslöja Röda nejlikans identitet – utpressningsmedlet är fängslandet av hennes bror i Frankrike.

Till storyn hör att hon inte själv – förrän det är för sent – vet, att det är hennes man som är Röda nejlikan, så hon lyckas genom förslagenhet få läsa delar av ett meddelande, som avslöjar Nejlikans identitet för fransmännen.

Marguerite har tidigare utfört en tveksam handling som gör att hennes man inte litar på henne, men Sir Percy lovar utan att tveka att rädda brodern. När han själv har gett sig i väg till Frnkrike, inser hon det fasanfulla – att hon har lockat sin man i en dödsfälla – och följer efter honom för att om möjligt kunna rädda honom undan revolutionärerna.

Det ser alltså mörkt ut för Röda nejlikan, men historien får ett överraskande och elegant slut: Chauvelin blir dragen vid näsan, och inte bara Marguerite utan också hennes bror Armand samt en Comte de Tournay räddas med ett skepp över till England.

Om fest och pompa och om livsval – och varför är allt en trasa?

18 december 2011 13:49 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är snart dags att lämna in, men jag hoppas ju innerst inne ändå på att både hinna bli 75 i juni och att kanske rent av få några år till. Men hälsan blir ju inte bättre med åren, även om jag för egen del efter en riktig downperiod nu känner mig fysiskt piggare igen. Birgitta tas på tisdag morgon in på Akademiska för en andra hjärtkonvertering, så vi hoppas på en bättring också för hennes del.

Birgitta blir, dels för att hon är före detta talman, dels för att hon har uppdrag inom universitetet, då och då inbjuden till akademiska evenemang. Jag brukar därmed också bli medinbjuden, men oftast har jag tackat nej – de här akademiska ceremonierna lockar mig inte särdeles. Fast nu, när vi hade fått inbjudan till rektorsskiftesceremonin med åtföljande slottsmiddag i fredags, tackade jag ändå ja, mest för att jag såg att Birgitta så gärna ville det.

I universitetsaulan gick Birgitta i processionen, medan jag satt på en plats relativt långt fram. I min omedelbara närhet satt bland andra några jag brukar träffa på hedersupplänningsmiddagarna hos landshövdingen: Hans och Karin Alsén och Gunilla Strömholm; bakom mig satt ett tidigare landshövdingepar, Ann-Cathrine Haglund med make Finn.

Jag träffar, och hälsar på, ganska många som jag känner eller som känner igen mig. Men detta är inte min värld, trots att jag en gång i världen kom till Uppsala för universitetsstudier, till och med med de bästa förutsättningar, ett toppbetyg i studentexamen. Jag kom i stället att ägna mig åt politik och journalistik. Det var ett val som ganska snart blev självklart för mig, och jag har inte ångrat det. Fast när jag i dag ser det parti jag var med om att föra till segrar ligga i ruiner, kan jag ibland – det medger jag – undra, varför jag inte – som tänkt var – ägande mig åt litteraturhistoria i stället. Varför blev allt en trasa?

Från middagar med OD, Orphei Drängar, känner jag den avgående rector magnificus, Anders Hallberg, och vid samlingen före den påföljande festmiddagen på Uppsala slott får jag möjlighet att hälsa också på den tillträdande rectrix magnifica Eva Åkesson – hon kommer (liksom sin företrädare) från Lund, så henne har jag tidigare inte träffat. Hur som helst verkar hon lovande: använde i sitt anförande i universitetsaulan i motsats till den avgående rektorn du-form, och återkom flera gånger till jämställdhetstemat – hon är för övrigt också den allra första kvinnan på den här posten i Uppsala.

Middagen vi bjuds på på slottet är utmärkt, halstrade och örtmarinerade pilgrimsmusslor med jordärtsskockspannacotta och sepiabröd, stekt lammfilé med dijongräddsås med stekt matvete och grönsaker och så björnbärsparfait med varm chokladsås med torkat fruktströssel. Till detta serverades en rad italienska viner.

Jag hade som bordsdam Kerstin Westholm, landstingsdirektör, och mitt emot oss satt docenterna Ingegärd Bäcklund och Carl-Gustaf Thornström. Med Westholm diskuterade jag en smula behandlingen av hjärtpatienter på Akademiska och Bäcklund, som för övrigt hälsade till vår Anna som hon kände till via Katedralskolan, introducerade jag en smula i bloggvärlden. Thornström visade sig vara mycket intresserad av mina erfarenheter av Sovjetestland, och det samtalet, i vilket även Westholm deltog, fortsatte när vi hade bytt lokal för kaffe och cognac.

Det hann bli sent, mycket sent, innan vi lyckades få tag på en taxi och äntligen kom hem.

Det gjorde att jag inte orkade kolla e-posten, innan jag gick till sängs.

Och det var kanske lika bra det: I mejlboxen hittade jag ett brev som inte handlade om fest och pompa men väl om smärtsamma livsval. Vad det handlade om är none of your business, men det jag läste gjorde mig mycket sorgsen.

Den sorgsenheten lär inte gå över i första taget. Varför är allt en trasa?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^