Hot-epoken – svensk jazz 1931-1936

24 maj 2009 9:37 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Får kulturutredningen som den vill, försvinner Rikskonserters fantastiska Caprice som statligt ankare för att bevara det musikaliska kulturarvet. Redan detta är ett tungt vägande skäl för att byta till en röd-grön regering.

En av de kulturgärningar Caprice har gjort är att i en rad 2-CD-boxar med åtföljande minibok dokumentera hela den svenska jazzhistorien. Vi hade redan några av de här boxarna men passade efter vår sjuttioårsfest, då vi fick en del skivor som vi redan hade, på att byta till oss också resten av serien.

Svensk jazzhistoria Vol 2, Swedish jazz 1931-36” (Caprice CAP 22038, 1997) har som titel ”Hot-epoken”.

Det spelades jazz i Sverige också under det tidiga 1930-talet, men från de allra första åren under detta årtionde finns inte så mycket jazz i egentlig mening utgiven på skiva. Det gör att den första av de båda CDna i den här boxen domineras av schlager- och dansmusik, där musikerna ibland gör krumsprång åt det jazziga hållet, hottar till spelet. Som schlager- och dansmusiknörd har jag för egen del inget emot att lyssna heller på de här låtarna, men naturligtvis blir de i det här sammanhanget mer spännande, när de innehåller tydligare jazzelement. Några exempel: ”The Scat Song” och ”hot-foxen” ”Rythm” med Håkan von Eichwalds orkester, där Sune Waldimir (!) i båda fallen står för scat-sången; Håkan von Eichwalds ”Singin’ the Blues” är inte dum den heller. TOGO-orkestern ligger nära upphovsmannen Duke Ellington i ”Rockin’ In Rythm”. Man förstår också, när man lyssnar på Radiotjänsts inspelning av ”Nobody’s Sweetheart” med Helge Lindbergs orkesterSkansens dansbana 1934, att det ofta svängde mer om musiken, när musikerna fick spela fritt inför publik.

På CD nummer 2, som täcker de par sista åren av epoken, blir det mycket tätare mellan de starka jazznumren. Här hittar man också några nummer, som har stått sig genom åren och som fortfarande spelas. Lyssna till exempel på Nisse Linds Hot Trio (Nisse Lind, dragspel, Birger Larsson, gitarr, och Thore Jederby, bas) i ”Dinah” och, inte minst, i ”Tiger Rag”. Det finns också en alternativ och fin version av ”Tiger Rag” med Georg Enders orkester, där man i stället för dragspelet får höra Allan Sundberg på violin; också Yngve Nilssons armstronginspirerade trumpetsolo är värt att lyssna på.

Fler bra låtar: ”Sweet Sue” med Sune Lundwalls Palais Orchestra, Georg Enders orkesters mycket ellingtonlika ”Black and Tan Fantasy” (med Gösta ”Smyget” Redling på trumpet), ”Atlantic Stomp” med Charles Redland och hans Atlantic-orkester, All Star Orchestra med Thore EhrlingsF och Bb7” samt Miff GörlingsMiffologi” och ”St Louis Blues” med Arne Hülpers orkester. Även ”Blue Room”, ett stycke dragspelsjazz med Sten Westman, bör nämnas.

Av den långa intervjun i den medföljande boken med basisten Thore Jederby framgår också att Sverige redan under den här tidiga epoken hade besök av några av jazzens stora. På skivan möter vi till exempel Benny Carter, trumpet och altsax, i ett par nummer, till exempel ”Some of These Days” med Sonora Swing Band. I boken citeras också frikostigt de nedsättande och rasistiska tillmälen som i svensk press kom den gästande Louis Armstrong till del.

Boxen innehåller musik med en rad svenska jazzmusiker, vars namn för många av dagens unga förmodligen är okända. Här ett axplock utöver dem jag redan har nämnt: Zilas Görling,tenorsax, Nils ”Banjo-Lasse” Larson, Emil Iwring, violin, Sven Arefeldt, piano, Folke ”Göken” Andersson, violin, Gösta Törner, trumpet, Sam Samson, piano, Stig Holm, piano, och Staffan Broms, gitarr och sång.

Melodikrysset nr 21 2009

23 maj 2009 11:57 | Film, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 19 kommentarer

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdsdags

22 maj 2009 16:58 | Trädgård | 2 kommentarer

Jag har haft ett par kärva år rent fysiskt. Pacemaker inopererad, sjukhusvistelse på grund av häftig lunginflammation med åtföljande konvalescens, ischias så svår att jag nästan inte kunde gå.

Det här har gjort att jag inte har orkat med trädgårdsarbete på samma sätt som förr. Några av mina rabatter, framför allt stenpartiet, har förfallit. Birgitta har fått dra ett orimligt stort lass.

Nu börjar lusten att arbeta i trädgården äntligen komma tillbaka, även om min snart 72-åriga kropp inte orkar lika mycket som förr. Det faktum att vi har tagit hjälp med att få några stora och tunga jobb utförda – ny dränering och höjning av delar av gräsmattan samt byte av jord i mitt igenvuxna stenparti – har bidragit till att åter locka ut mig i trädgården.

I dag har vi hjälpts åt med att bära ut den stora trädgårdsmöbelgruppen ur boden och dra in snöslungan, den vi fick köpa i stället för den som brann upp i mordbranden i höstas. Birgitta har klippt gräset, ganska högt nu där gräsmattan inte har gjorts om. Jag har befriat fruktträden från de hönsnätsrundlar som har omgett dem under vintern plus klippt av förtorkade grenar från träd och buskar.

Härnäst ska jag ta itu med att rensa mina land. Och när jag får hem Whisky-rosen och alla stenpartiväxter jag har beställt från Eds trädgård, ska jag plantera dem i det nu praktiskt taget växtlösa stenpartiet till höger om gången upp till huset. Det kommer att bli vackrare än någonsin!

Det är roligt att skapa, också med händerna.

Ännu en sommar ska vi leva här i paradiset.

Från Roslagen till Roslagen. Om estlandssvenskarnas öden

21 maj 2009 16:23 | Politik | 18 kommentarer

Från det att vi 1969 köpte hus i Öregrund, har jag gradvis upptäckt hur många människor med estniskt ursprung som bor i de här trakterna. I några fall har jag stött på människor med purestniska namn, men mycket tidigt förstod jag att här fanns många estlandssvenskar.

En av de allra första jag blev bekant med var Valter Erkas, som förestod OK-macken och den intilliggande fiskaffären, där vi brukade handla. Han är estlandssvensk men tilltalade mig på oklanderlig estniska; jag och Birgitta var senare också hemma hos honom och hans fru. Deras hus låg inte särskilt långt från vårt, men jag lärde mig vid besöket där att han och familjen hade sitt ursprungliga boställe (i Sverige vill säga) med vidhängande fiske på Ormön i Öregrunds skärgård.

Senare har jag kommit i kontakt med allt fler ester och estlandssvenskar här i Öregrund. Många av de här kontakterna har haft Konsum som nav. På Konsum jobbar Marina, vars estniska mamma jag också brukar träffa där. Utanför Konsum har jag blivit haffad av människor av estlandssvenskt ursprung, vilka har velat få estnisk text uttydd av mig, som de – för övrigt helt korrekt – har antagit kan estniska. Till mina senare öregrundsbekanta, som jag också brukar träffa på Konsum, hör Elisabet Rosen, som bor nere vid Fyrskeppet och vars föräldrar kom från Estland. Hon har i vuxen ålder mödosamt lärt sig estniska, som hon brukar praktisera på mig.

Från en nära vän till min avlidne bror Matti, konstnären Kajsa Haglund i Uppsala, fick jag en liten skrift som kastar ljus över allt detta, ”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” (Roslagsmuseet i Norrtälje, 1992), med hälsning från författaren, Kristina Rosen, av namnet att döma själv av estlandssvensk börd.

Men låt oss börja från början.

Estland fick, liksom Finland men numerärt i mycket mindre utsträckning, en svensk befolkning längs sin västra och norvästra kust. Svenska bosättningar i Estland finns belagda från sent 1200-tal och från 1300-talet, men de första svenskarna kan ha bosatt sig på estniskt område tidigare än så. När Estland hörde till det svenska väldet (1561-1721), fick de svenska bosättningarna en starkare ställning. De svenskar som bosatte sig i Estland kom bland annat från det närbelägna Roslagen.

I början av 1700-talet beräknas den svenska befolkningen i Estland ha varit som störst, cirka 12.000 människor, men under det stora nordiska kriget 1700-1721 med åtföljande pestepidemi halverades den svenska befolkningen. Under tsartiden förflyttades 1.200 svenskar från Dagö till Ukraina och de som kom fram bosatte sig bland annat i Gammalsvenskby.

Åtminstone den första delen av den mellankrigstida självständiga estniska republiken innebar en blomstringstid för den svenska minoriteten, bland annat med språkliga, kulturella och utbildningsmässiga rättigheter. Vid andra världskrigets utbrott fanns det i Estland cirka 8.000 estlandssvenskar, fortfarande bosatta mest längs kusten och ute på öarna: Nargö, Paldiski, Stora och Lilla Rågö, Korkis, Vippal, Odinsholm, Rickul, Sutlep, Nuckö, Hapsal (estniska Haapsalu), Ormsö, Dagö och Runö i Rigabukten. (Jag saknar här ett tydligt och detaljerat kartmaterial i skriften.)

Estlandssvenskarnas öde är inte olikt esternas under andra världskriget: först sovjetrysk ockupation, sen tysk, slutligen åter igen sovjetrysk ockupation. Både ryssar och tyskar mobiliserade estlandssvenska män till sina respektive arméer. Ryssarna tvångsförflyttade också estlandssvenskarna från flertalet av deras bosättningsområden – där skulle bli militärområde, kustbevakning.

Å andra sidan var det för de här sjö- och båtvana kustborna relativt lätt att, trots övervakning av rysk respektive tysk militär, ta sig över till Sverige, där det ju bodde språkfränder med vilka man hade haft livliga kontakter under den estniska självständighetstiden. Under 1944, när ryssarna var på väg in i landet för andra gången, medgav tyskarna under svensk medverkan större transporter i förhyrda båtar. Jag citerar skriften:

”Totalt flydde drygt 2.700 personer i egna båtar och omkring 3.300 transporterades under 1943 och 1944 med tyskt tillstånd i större fartyg över Östersjön. Omkring 800 personer överfördes med de så kallade sjuktransporterna. Efter krigsslutet kom cirka 200 estlandssvenskar till Sverige från Tyskland. Sammanlagt anlände omkring 7.000 estlandssvenskar till Sverige åren 1940-1946.”

Med tidigare och senare anlända blev antalet till Sverige anlända estlandssvenskar nästan 8.000, en summa i vilken det sannolikt också ingick en del människor som i själva verket var ester. Hur som helst: kvar i Estland (eller till exempel i den sovjetiska armén) blev ett drygt tusental estlandssvenskar. Sedan har det bara gått utför med svenskheten i Estland: runt 1980 lär antalet aktivt svenskspråkiga i Estland ha varit nere i bara ett par hundra personer. Att det, trots återvändare och kulturellt stöd från Sverige, någonsin skulle gå att återupprätta svenskheten i Estland är därför knappast troligt.

Här i Sverige behandlades estlandssvenskarna som hemvändande landsmän – bland annat fick de mycket snart svenska pass och svenskt medborgarskap. I det krigstida Sverige välkomnades de som behövd arbetskraft i näringar som jordbruk och fiske, som de ju hade levt av också på sina boställen i Estland. Bland annat med stöd av den 1940 bildade Kommittén för rågösvenskarna, ett statligt organ, försökte man också snabbt hitta arbete och bostad i områden ägnade för dessa näringar, och eftersom delar av roslagskusten och öarna utanför den då hade börjat drabbas av utflyttning, köpte man där in kustnära jordbruksfastigheter, som mot rimliga avbetalningsplaner kunde överlåtas på de estlandssvenska flyktingfamiljerna. Hela estlandssvenska kolonier etablerades på så sätt i området mellan Gräsö (utanför Öregrund) i norr och kusten söder om Norrtälje. Mest estlandssvenskar fanns det i Öregrunds skärgård (utöver Gräsö till exempel Ormön och Stora Risten), Singö, Björkö-Arholma och Vätö. Även här efterlyser jag kartmaterial.

För somliga av de estlandssvenska familjer som hamnade här torde det ha inneburit att de, efter århundradens boende i Estland, återvände till förfädernas Roslagen.

”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” innehåller också intervjuer med många människor, i enlighet med vetenskaplig praxis tyvärr betecknade som A, B, C et cetera i stället för att vara namngivna.

Traditionell amerikansk musik med Jean Ritchie och Doc Watson

20 maj 2009 17:38 | Musik | Kommentering avstängd

När jag på 1960-talet allt mer började intressera mig för traditionell amerikansk musik, fanns det ett säkert sätt att hitta bra artister och skivinspelningar: var Folkways skivutgivare, kunde man vara tämligen säker på att det fanns något lyssningsvärt i skivkonvolutet.

På det här sättet kom jag tidigt i kontakt med Jean Ritchie. Hon kom, som så många andra traditionsbärare, från Appalacherna, närmare bestämt från Viper, Perry County i Kentucky. Hennes instrument var dulcimer, och hon sjöng med klar, ljus röst.

Av någon anledning – slump, gissar jag – dröjde det mycket längre, innan jag började lyssna på den senare mer kände Doc Watson. Han härstammade från North Carolina, i själva verket inte särskilt långt från Ritchies hemtrakter.

I Jeans hemtrakter dominerade kolgruvorna; i Docs dominerade tobaksodlingen. I bådas familjer fanns ett traditionellt musikaliskt arv, men medan Jean kom att utveckla detta traditionella arv dels i New York, dels genom studieresor till England, Skottland och Irland, var Doc självlärd: han lärde sig traktera gitarr, banjo och munspel, hämtade material från skivinspelningar (bland annat med The Carter Family) och försörjde sig också, eftersom han var blind, tidigt på att spela elektrisk countrymusik i kommersiella sammanhang.

De här två kände inte varann, hade aldrig mötts. Den som inte bara förde dem samman utan också fick dem att spela tillsammans var Ralph Rintzler, då knuten till Moe Asch’s legendariska folkmusikbolag Folkways. Det ledde till att Jean och Doc kom att framträda tillsammans och till att de, tillsammans och solo, gjorde skivor för Folkways.

Deras första konsertspelning tillsammans inför stor publik förevigades på Folkways-LPn ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (1963). Folkways togs efter Moe Asch’s död över av Smithsonian i Washington, och Smithsonian Folkways, som bolaget kom att heta, håller därefter Folkways’ samtliga 2.200 skivtitlar tillgängliga som CD. Smithsonian Folkways både nyutger folkmusik och återutger ständigt skivor från Folkways och andra övertagna kvalitetsskivmärken på CD, som släpps som nya i skivhandeln.

I det aktuella fallet, ”Jean Ritchie and Doc Watson at Folk City” (Smithsonian Folkways SF 40005, återututgiven 1990 men fortfarande tillgänglig), har man gått upp i fullt CD-format genom att lägga till fyra låtar från den aktuella konserten, vilka inte fick plats på LPn från 1963.

Det samlade resultatet är mycket hörvärt. Jean och Doc sjunger solo respektive duett, inte så sällan också stämsång. Ibland är kompet Jeans dulcimer, ibland något av eller samtliga Docs instrument.

Här finns ekon av The Carter Family och rent av Mississippi John Hurt. Här finns ballader, även en och annan mördarballad. Här finns musik som Jean har hämtat hem från sin resa till de brittiska öarna. Här finns country blues à la string band. Här finns både kända låtar (”Pretty Polly”, ”Willie Moore”) och mer okända (som den i musikalisk dialogform framförda fina play party-låten ”Where Are You Going?”).

Därmed är vi inne på ämnet personliga favoriter. Bland dem finns ”Pretty Saro”, en ballad från Appalacherna sjungen av Jean till dulcimer, Docs solonummer (sång, gitarr, munspel) ”Wabash Cannonball” och ”The House Carpenter”, där Jean sjunger och Doc spelar banjo.

Och så måste den allra sista låten nämnas, ”Amazing Grace”. Den sjungs utan musikaliskt ackompanjemang av Jean, Doc och Roger Sprung plus publiken – det här är ju en gammal psalm.

Vad vi kanske inte har klart för oss i dag, då ”Amazing Grace” är ganska spridd, är att den här psalmen var nästan bortglömd, när Jean Ritchie och Doc Watson sjöng den 1963 och den gavs ut på skiva av Folkways. Judy Collins och, framför allt, Joan Baez gjorde senare covers av den, som är mycket snarlika den version Jean och Doc gjorde i Folk City; i Joans fall finns det till och med en röstlikhet med Jeans.

Eric Bibbs debutalbum från 1977

19 maj 2009 17:52 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Redan i början av mitt grävande i amerikansk folkmusik stötte jag på Leon Bibb; så småningom lärde jag mig också att han ingick i den radikala frontorganisationen People’s Songs, som leddes av Pete Seeger.

Leon Bibb har en son, Eric Bibb, vars gudfar heter Paul Robeson och som – Eric alltså – i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Trots att han gjorde skivor här i landet, missade jag honom länge, visste inte ens att han fanns här. När jag så småningom upptäckte hans musik, förvånades jag till att börja med av att han ofta omgav sig med en rad svenska musiker.

I själva verket gjorde han sin skivdebut 1977, när han bodde i Sverige. Debutalbumet, ”Rainbow People”, har i år, 2009, återutgivits som CD (Opus 3, 7723), och jag har alltså först nu lyssnat på det.

När man hör detta debutalbum så här post festum, har man ju redan hunnit lyssna på den Eric Bibb som har utvecklats mycket sedan dess. Kanske är det det som gör att jag tycker att ”Rainbow People” känns blekare än det jag senare har hört med samme artist. Och här är han knappast heller fullgången som kompositör – ”Sunday School” kan nämnas som exempel.

Flera av de traditionella låtarna han sjunger, som ”Candy Man”, är förvisso hörvärda men känns ändå tamare än de inspelningar jag har hört med andra artister. Ett exempel är ”Going Home”, som saknar den kraft den har, när den sjungs av Odetta, för övrigt vän till familjen Bibb.

Kanske har min reaktion också att göra med att Eric Bibb på samma LP, till och med i samma låt, titellåten ”Rainbow People”, blandar olika musikstilar utan att det blir något pregnant nytt. Men Bibb var, åtminstone när LPn gavs ut, av en annan mening, skrev på svenska i konvoluttexten: ”För oss känns det bra att höra nånting av jazz, blues, afrikansk, latin-amerikansk och klassisk musik på samma LP – en sorts regnbåge.”

Av de traditionella låtarna vill jag särskilt nämna ”Lead Me, Guide Me”, där Cyndee Peters står för både arr och sång.

Av Bibbs egna låtar tycker jag bäst om den inledande ”Catalina Estimada”, ett stycke behaglig latinojazz, bland annat med hjälp av Ed Epsteins sopransax.

Vår trädgård i Öregrund

18 maj 2009 22:30 | Trädgård | 7 kommentarer

Jag använder ju inte själv bilder i min blogg, men ibland – när jag skriver om trädgård – önskar jag att jag hade valt foton i stället för att bara måla med ord.

Om någon skulle vilja ta en titt in i vår trädgård så här års, bjuder vår dotter Kerstin på bilder på sin egen blogg. Så jag länkar.

Först till bilder som visar skiffergången som går upp till huset, med mitt nyrenoverade stenparti (än så länge nästan utan växter) på höger sida.

Sen till bilder på växter som just nu står i blom runt om i trädgården.

Förstår ni nu varför vi bor här halva året?

En annan bild av Vojakkala

18 maj 2009 11:40 | Media, Politik | 2 kommentarer

Jag är långt ifrån alltid överens med Maciej Zaremba. Man kan beundra hans envetna grävande, men ibland är hans slutsatser på förhand givna av värderingar andra än mina.

Dock, i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (18 maj 2009) publicerar han ytterligare ett grävjobb, ”En annan bild av Vojakkala”, som är ett lysande stycke journalistik. Här är DNs ingress till artikeln:

Den som följt medierapporteringen kring Vojakkala har fått en bestämd bild: en enda familj har terroriserat en hel by. Men är det sant? DN:s Maciej Zaremba reste dit och fann i stället en familj som drabbats av fördomar och bojkott. I våras dömdes fem familjemedlemmar till sammanlagt 22 års fängelse. I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika inför lagen. Men kan fördomar äventyra den rätten? Nu avgörs om den principiellt viktiga domen ges prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Vi är många – och även jag hör till dem – som har läst och trott på historien om en familj som håller en hel by i skräck. Dock visar det sig, när man läser Zarembas artikel, att varken media eller domstol tycks ha bemödat sig om att ta reda på fakta om familjen i fråga. Inte heller Zaremba gör gällande att medlemmar i familjen är helt oskyldiga till det de har anklagats för, men han nyanserar bilden, så att historien blir en helt annan. Det viktigaste i Zarembas kompletterande upplysningar är att familjen har provocerats därför att husfadern har ett mentalt handikapp och demoniserats därför att de är romer.

Mediasverige borde ta sig en allvarlig funderare på att man så lätt lät sig manipuleras av förslagna intrigmakare.

Och Maciej Zaremba bör äras för att han genomskådade detta. Hans artikel – länk finns här – är ett lysande exempel på journalistik i medmänsklighetens tjänst.

Farväl, för andra gången

17 maj 2009 17:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

Melodikrysset nr 20 2009

16 maj 2009 11:45 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Jag har barnbarnen, Viggo, snart sju, och Klara, fyra, hos mig här i Öregrund, men trots att jag då och då har blivit avbruten av dem under mitt melodikrysslösande, har det gått ganska bra att lösa också Melodikrysset.

Med ett undantag. Lasse Berghagen är en artist vars repertoar jag kan dåligt. Första ordet, på två bokstäver, i en av hans låtar börjar på D, och eftersom ordet har två bokstäver, är svaret gissningsvis eller du, men så börjar flera av hans låtar, och jag kan dem inte. /” är du aldrig ensam,” föreslår en läsare som svar./

Inte heller Amy Diamond hör till de artister jag brukar lyssna på, men Melodifestivalen 2008, där hon sjöng ”Thenk You” (som väl egentligen heter ”Thank You”), ligger ju relativt nära.

Också Melodifestivalen 2007 ligger hyggligt nära i tiden. Där hörde vi Andreas Johnsson sjunga ”A Little Bit of Love”.

Men det fanns flera bättre svenska artister i dagens kryss.

En av dem var Håkan Hellström med ”Kär i en ängel”.

En annan var Idde Schultz med ”Fiskarna i havet”.

Ytterligare en är Carl Anton, som vi dock inte hörde personligen – vi skulle i stället identifiera hans ”Överbyvals”.

Betydligt äldre är ”Nu ska vi opp, opp, opp” med musik av Jules Sylvain och text av Gösta Stevens. Den minns vi med bland andra Ulla Billqvist och Lasse Dahlquist, senare även med Agnetha Fältskog.

En för många kär gammal bekant är August Södermans ”Ett bondbröllop”. Där den spelas brukar man ju svara ja.

I raden av dagens många svenska verk fanns också en talskiva. Vi hörde Lindeman berätta om sitt liv på Kiviks marknad, och Lindeman var förstås som vanligt Hans Alfredson.

Av dagens utländska sångnummer klarade jag lätt ”Have You Really Loved a Woman” med Bryan Adams, som kommer från Kanada.

Ännu lättare att identifiera var förstås ”My Way”, som vi brukar höra med Frank Sinatra. Fast egentligen är låten fransk och heter ”Comme d’habitude”.

Noel Gallagher i Oasis är jag inte lika bekant med, men det var han som sjöng ”Stand By Me”.

Dagens filmfråga var lätt. Vi hörde bland annat ”Med lite socker i botten (så går medicinen ner” ur ”Mary Poppins”. Den gjorde Walt Disney film av 1964, men ursprungligen är ”Mary Poppins” en bok av P L Travers.

TV-signaturen tyckte jag däremot, som vanligt, var svår. Till slut kom jag fram till att den var hämtad från en serie om amerikanska inbördeskriget, som på svenska heter ”Nord och Syd”. Den har jag aldrig sett.

Nu ska jag ägna mig åt barnbarnen, om ni ursäktar. Samt laga lunch åt dem och deras föräldrar, som kommer hit för att hämta dem.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^