Från Roslagen till Roslagen. Om estlandssvenskarnas öden

21 maj 2009 16:23 | Politik | 18 kommentarer

Från det att vi 1969 köpte hus i Öregrund, har jag gradvis upptäckt hur många människor med estniskt ursprung som bor i de här trakterna. I några fall har jag stött på människor med purestniska namn, men mycket tidigt förstod jag att här fanns många estlandssvenskar.

En av de allra första jag blev bekant med var Valter Erkas, som förestod OK-macken och den intilliggande fiskaffären, där vi brukade handla. Han är estlandssvensk men tilltalade mig på oklanderlig estniska; jag och Birgitta var senare också hemma hos honom och hans fru. Deras hus låg inte särskilt långt från vårt, men jag lärde mig vid besöket där att han och familjen hade sitt ursprungliga boställe (i Sverige vill säga) med vidhängande fiske på Ormön i Öregrunds skärgård.

Senare har jag kommit i kontakt med allt fler ester och estlandssvenskar här i Öregrund. Många av de här kontakterna har haft Konsum som nav. På Konsum jobbar Marina, vars estniska mamma jag också brukar träffa där. Utanför Konsum har jag blivit haffad av människor av estlandssvenskt ursprung, vilka har velat få estnisk text uttydd av mig, som de – för övrigt helt korrekt – har antagit kan estniska. Till mina senare öregrundsbekanta, som jag också brukar träffa på Konsum, hör Elisabet Rosen, som bor nere vid Fyrskeppet och vars föräldrar kom från Estland. Hon har i vuxen ålder mödosamt lärt sig estniska, som hon brukar praktisera på mig.

Från en nära vän till min avlidne bror Matti, konstnären Kajsa Haglund i Uppsala, fick jag en liten skrift som kastar ljus över allt detta, ”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” (Roslagsmuseet i Norrtälje, 1992), med hälsning från författaren, Kristina Rosen, av namnet att döma själv av estlandssvensk börd.

Men låt oss börja från början.

Estland fick, liksom Finland men numerärt i mycket mindre utsträckning, en svensk befolkning längs sin västra och norvästra kust. Svenska bosättningar i Estland finns belagda från sent 1200-tal och från 1300-talet, men de första svenskarna kan ha bosatt sig på estniskt område tidigare än så. När Estland hörde till det svenska väldet (1561-1721), fick de svenska bosättningarna en starkare ställning. De svenskar som bosatte sig i Estland kom bland annat från det närbelägna Roslagen.

I början av 1700-talet beräknas den svenska befolkningen i Estland ha varit som störst, cirka 12.000 människor, men under det stora nordiska kriget 1700-1721 med åtföljande pestepidemi halverades den svenska befolkningen. Under tsartiden förflyttades 1.200 svenskar från Dagö till Ukraina och de som kom fram bosatte sig bland annat i Gammalsvenskby.

Åtminstone den första delen av den mellankrigstida självständiga estniska republiken innebar en blomstringstid för den svenska minoriteten, bland annat med språkliga, kulturella och utbildningsmässiga rättigheter. Vid andra världskrigets utbrott fanns det i Estland cirka 8.000 estlandssvenskar, fortfarande bosatta mest längs kusten och ute på öarna: Nargö, Paldiski, Stora och Lilla Rågö, Korkis, Vippal, Odinsholm, Rickul, Sutlep, Nuckö, Hapsal (estniska Haapsalu), Ormsö, Dagö och Runö i Rigabukten. (Jag saknar här ett tydligt och detaljerat kartmaterial i skriften.)

Estlandssvenskarnas öde är inte olikt esternas under andra världskriget: först sovjetrysk ockupation, sen tysk, slutligen åter igen sovjetrysk ockupation. Både ryssar och tyskar mobiliserade estlandssvenska män till sina respektive arméer. Ryssarna tvångsförflyttade också estlandssvenskarna från flertalet av deras bosättningsområden – där skulle bli militärområde, kustbevakning.

Å andra sidan var det för de här sjö- och båtvana kustborna relativt lätt att, trots övervakning av rysk respektive tysk militär, ta sig över till Sverige, där det ju bodde språkfränder med vilka man hade haft livliga kontakter under den estniska självständighetstiden. Under 1944, när ryssarna var på väg in i landet för andra gången, medgav tyskarna under svensk medverkan större transporter i förhyrda båtar. Jag citerar skriften:

”Totalt flydde drygt 2.700 personer i egna båtar och omkring 3.300 transporterades under 1943 och 1944 med tyskt tillstånd i större fartyg över Östersjön. Omkring 800 personer överfördes med de så kallade sjuktransporterna. Efter krigsslutet kom cirka 200 estlandssvenskar till Sverige från Tyskland. Sammanlagt anlände omkring 7.000 estlandssvenskar till Sverige åren 1940-1946.”

Med tidigare och senare anlända blev antalet till Sverige anlända estlandssvenskar nästan 8.000, en summa i vilken det sannolikt också ingick en del människor som i själva verket var ester. Hur som helst: kvar i Estland (eller till exempel i den sovjetiska armén) blev ett drygt tusental estlandssvenskar. Sedan har det bara gått utför med svenskheten i Estland: runt 1980 lär antalet aktivt svenskspråkiga i Estland ha varit nere i bara ett par hundra personer. Att det, trots återvändare och kulturellt stöd från Sverige, någonsin skulle gå att återupprätta svenskheten i Estland är därför knappast troligt.

Här i Sverige behandlades estlandssvenskarna som hemvändande landsmän – bland annat fick de mycket snart svenska pass och svenskt medborgarskap. I det krigstida Sverige välkomnades de som behövd arbetskraft i näringar som jordbruk och fiske, som de ju hade levt av också på sina boställen i Estland. Bland annat med stöd av den 1940 bildade Kommittén för rågösvenskarna, ett statligt organ, försökte man också snabbt hitta arbete och bostad i områden ägnade för dessa näringar, och eftersom delar av roslagskusten och öarna utanför den då hade börjat drabbas av utflyttning, köpte man där in kustnära jordbruksfastigheter, som mot rimliga avbetalningsplaner kunde överlåtas på de estlandssvenska flyktingfamiljerna. Hela estlandssvenska kolonier etablerades på så sätt i området mellan Gräsö (utanför Öregrund) i norr och kusten söder om Norrtälje. Mest estlandssvenskar fanns det i Öregrunds skärgård (utöver Gräsö till exempel Ormön och Stora Risten), Singö, Björkö-Arholma och Vätö. Även här efterlyser jag kartmaterial.

För somliga av de estlandssvenska familjer som hamnade här torde det ha inneburit att de, efter århundradens boende i Estland, återvände till förfädernas Roslagen.

”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” innehåller också intervjuer med många människor, i enlighet med vetenskaplig praxis tyvärr betecknade som A, B, C et cetera i stället för att vara namngivna.