Ett Särsö-träd från Julita

Birgitta har fram till senaste årsskiftet varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), men nu har regeringen bytt ut henne, dock knappast för att hon skulle ha försummat sitt uppdrag. Som avskedsgåva fick hon ett äppelträd från Julita gård i Sörmland – Julita ligger under Nordiska museet – att planteras i vår trädgård i Öregrund.

Vi har nyligen tagit hjälp med att rensa dräneringsröret som jag en gång i världen grävde ner i det som i dag är vår fruktträdgård; nivån på gräsmattan har också höjts på de delar av gräsmattan, där det de senaste åren ofta har varit översvämning. Så nu var det dags att ta emot det det nya äppelträdet.

Två duktiga och trevliga tjejer från Julita anlände i dag i en skåpbil med vårt nya äppelträd, spade, såjord, gödning samt hönsnät att skydda trädet med efter planteringen. Vi valde ut en lämplig planteringsplats i närheten av växthuset – i vår trädgård växer redan ett trettiotal olika fruktträd – och tjejerna, proffs båda två, satte i gång med planteringen.

De beklagade att det exemplar de hade med sig var relativt litet – ungträden på Julita hade drabbats av sorkangrepp. Men trädet såg fint ut och kommer, kraftigväxande som det är, nog ganska snart att växa till sig.

Det träd den ena av våra besökande trädgårdsexperter hade valt ut åt Birgitta var ett Särsö-träd.

Sorten har anknytning till det Roslagen, där det nu planterades; äpplet har sitt namn efter ön Särsö i Stockholms skärgård, inte långt från Finnhamn. Ungefär samtidigt hittades vid Cloettas fabriker i Ljungsbro, Östergötland, ett äppelträd, som därför döptes till Cloetta, men eftersom det visade sig att det var fråga om samma sort, beslöt man 1936 att äpplet skulle heta Särsö.

Jag har aldrig tidigare sett eller ätit av det här äpplet, men facklitteraturen beskriver det som friskt, härdigt (zon I-IV) och lättodlat. Särsö, som blir ganska stort, bär mycket frukt, som mognar från mitten av september och in i oktober. Skalet är gröngulvitt med röda strimmor och punkter. Fruktköttet sägs vara vitt, mört och saftigt med lätt sötma och viss vinsyrlighet. Men det dröjer nog ett par år innan vi kan smaka på de här äpplena.

Vi bjöd förstås tjejerna på fika vid trädgårdbordet, hörde på fågelsången och njöt av de blommande äppel- och päronträden, visade dem också runt i trädgården, bland annat Birgittas kryddträdgård. Det var roligt att kunna notera att de här båda proffsen uppenbarligen gillade uppläggningen av vår trädgård, där uppstickande berghällar ofta bildar fond till rabatter och trädgårdsland.

Min egen återvändande lust att arbeta ute i trädgården var inte bara tillfällig. I går jobbade jag ute hela eftermiddagen. Vädret var varmt och milt, och jag lyckades kärra ut resten av mitt gamla stenparti ut på allmänningen: åstadkom där ett slags kantrabatt till stigen ända bortom den syren som en gång i världen, när den här marken fortfarande var vår, var tänkt som början till en syrenberså. Nu växer det längs stigen också bergenia, dagliljor, rosor och, antar jag, en massa knölklockor, orsaken till att jorden i mitt stenparti måste bytas ut.

Strax ska jag gå ut och rensa i någon av de rabatter som behöver rensas.