Om livslögner och brist på självkänsla

Doris Dahlin fick något av ett genombrott med ”Skammens boning” (Ordfront, 2007), en självbiografisk roman om en proletär uppväxt i Härnösand. På psykoanalytiskt sätt grävde hon i ett förflutet som rymde både en alkoholiserad far och åtminstone antydda sexuella övergrepp.

När jag nu läser ”Vi vet nog vem du är” (Ordfront, 2008), bor den ena av huvudpersonerna, Grace, (liksom Doris Dahlin) i Stockholm, medan den andra, Anna, finns i Gävle. Också skildringen av Gävle känns autentisk, och när jag forskar lite, visar det sig, att Dahlin har sommarhus och skrivarlya på Harskär utanför stan.

Grace och Anna har gått i skola tillsammans i Gävle, men sedan har de – åtminstone till synes – rört sig åt olika håll. Doris Dahlin leker på den punkten skickligt med läsaren, både när de gamla skolkamraterna träffas eller talar i telefon med varann och när hon i de korta kapitlen växelvis riktar strålkastarljuset på den ena respektive den andra: Anna finns kvar i Gävle och kämpar med sitt ganska eländiga liv, jobb i konsumkassa som hon vantrivs med, frånskild med tonårsdotter med alla taggarna utåt. Grace visar upp sin stiliga och centralt belägna lägenhet, går i moderiktiga kläder och berättar för Anna om sitt fina jobb som personalansvarig på ett företag.

Båda har från sitt gemensamma förflutna under skoltiden i Gävle svarta minnen, Grace av en mamma, som var prostituerad, visar det sig. Som klangbotten för deras fortsatta kontakt finns både social stigmatisering och den mobbing som förde dem samman till det som man i brist på andra etiketter skulle kunna kalla för ett slags påtvingad vänskap.

Att avslöja hela intrigen, i vilken det bland annat ingår en konfrontation med en före detta lärarinna och plågoande och mord på en manlig skolkamrat, skulle förstöra läsningen för tillkommande läsare – jag nöjer mig med att konstatera, att Dahlin även den här gången likt en psykoanalytiker blottlägger skikt i de båda huvudpersonernas förflutna, som i Annas fall förklarar mer av hennes brist på självkänsla och i Graces fall blottlägger de livslögner hon har byggt upp.

”Vi vet nog vem du är” är litterärt kanske inte riktigt i höjd med ”Skammens boning” men är som modern proletärroman ändå hjärtskärande: många försöker sig på klassresor men kommer aldrig någon vart, lyckas inte ens bearbeta det förflutna, som för evigt har satt sin klasstämpel på dem.