Eric Bibbs debutalbum från 1977

Redan i början av mitt grävande i amerikansk folkmusik stötte jag på Leon Bibb; så småningom lärde jag mig också att han ingick i den radikala frontorganisationen People’s Songs, som leddes av Pete Seeger.

Leon Bibb har en son, Eric Bibb, vars gudfar heter Paul Robeson och som – Eric alltså – i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Trots att han gjorde skivor här i landet, missade jag honom länge, visste inte ens att han fanns här. När jag så småningom upptäckte hans musik, förvånades jag till att börja med av att han ofta omgav sig med en rad svenska musiker.

I själva verket gjorde han sin skivdebut 1977, när han bodde i Sverige. Debutalbumet, ”Rainbow People”, har i år, 2009, återutgivits som CD (Opus 3, 7723), och jag har alltså först nu lyssnat på det.

När man hör detta debutalbum så här post festum, har man ju redan hunnit lyssna på den Eric Bibb som har utvecklats mycket sedan dess. Kanske är det det som gör att jag tycker att ”Rainbow People” känns blekare än det jag senare har hört med samme artist. Och här är han knappast heller fullgången som kompositör – ”Sunday School” kan nämnas som exempel.

Flera av de traditionella låtarna han sjunger, som ”Candy Man”, är förvisso hörvärda men känns ändå tamare än de inspelningar jag har hört med andra artister. Ett exempel är ”Going Home”, som saknar den kraft den har, när den sjungs av Odetta, för övrigt vän till familjen Bibb.

Kanske har min reaktion också att göra med att Eric Bibb på samma LP, till och med i samma låt, titellåten ”Rainbow People”, blandar olika musikstilar utan att det blir något pregnant nytt. Men Bibb var, åtminstone när LPn gavs ut, av en annan mening, skrev på svenska i konvoluttexten: ”För oss känns det bra att höra nånting av jazz, blues, afrikansk, latin-amerikansk och klassisk musik på samma LP – en sorts regnbåge.”

Av de traditionella låtarna vill jag särskilt nämna ”Lead Me, Guide Me”, där Cyndee Peters står för både arr och sång.

Av Bibbs egna låtar tycker jag bäst om den inledande ”Catalina Estimada”, ett stycke behaglig latinojazz, bland annat med hjälp av Ed Epsteins sopransax.