Första maj, Första maj…

2 maj 2009 16:45 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Engagemang kan ta sig många uttryck.

Sista april, när vi var nere vid havet för att se på majbrasan, fick Birgitta på Societetshusets trappa ta emot en check på 4.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond, vars ordförande hon är. Fonden samlar in pengar för att göra livet roligare och mer uthärdligt för barn som är inlagda, ofta för ganska lång tid.

Givare var Lions – pengarna hade kommit in genom en vadslagningstävling om när en sten, placerad på isen, skulle sjunka ner i havet. Också de tävlande/satsande belönades med priser, men större delen av de pengar som hade kommit in gick alltså till ett angeläget ändamål.

Välgörenhet? Jo, men inte heller en högskatteanhängare som jag har något emot att man gör lite extra för de här utsatta ungarna.

Det där andra, att höga skatter behövs för att klara jobb, vård och omsorg, var jag med och puffade på för nästa dag, Första maj.

Birgitta och jag tog bussen in till Uppsala och gick upp till Odinslund för att ansluta oss till Socialdemokraternas och LOs Första maj-tåg. Vi anlände strax före avgångstid men hann ändå skaka hand och växla några ord med demonstrationens ganska ovanlige huvudtalare, Rikard Wolff.

Dess förinnan hade vi hunnit få en skymt av Kristdemokraternas Första maj-tåg, stort med hjälp av alla livetsordare vi har i Uppsala, kanske också för att partiledaren själv, Göran Hägglund, var huvudtalare.

Vi såg också Vänsterpartiets tåg framför oss, precis när vi klev av bussen från Öregrund. Mitt ögonmått sa mig att det var lite mindre än vanligt, och jag förundras verkligen över uppgiften i lokalradion, att det skulle ha haft 150 fler deltagare än vårt. Hur som helst är jag säker på att vårt tåg i år – mot alla dystra spådomar – hade fler demonstranter än under de senaste åren, och ännu fler anslöt vid mötet på Vaksala torg.

Hördes gjorde vi också. Vi skanderade hela vägen de slagord bland andra Peter Gustavsson bad oss ropa.

Mötet blev ett av de bästa jag har varit med om under senare år. Det hölls samman av Ardalan Shekarabi, som både introducerade de andra medverkande och höll ett eget agitationstal inför EU-valet, där han kandiderar. Han är inte min personliga kandidat – jag vacklar fortfarande mellan de båda EU-kritikerna Marita Ulvskog och Anna Hedh – men hans argumentation för varför det är viktigt att delta i det här valet var bra.

Både han och de övriga talarna, till exempel det kommande finanskommunalrådet Marlene Burwick och LO-distriktets Lisa Björk, som alla bidrog till det positiva helhetsintrycket, får dock ursäkta att jag väljer att särskilt framhäva Rikard Wolffs anförande. Det märktes att han är scenvan – han fångade publiken och fick upprepade applåder. Och han visade att han i hjärtat är en genomtänkt socialdemokrat, talade till exempel om vårt gemensamma ansvar för de gamla.

I den fråga som säkert hade lockat extra publik till Vaksala torg – det faktum att han lever i ett homosexuellt förhållande – noterade han förstås den seger det innebär, att homosexuella par nu får lov att gifta sig. Men framför allt var han charmigt avväpnande: berättade om sitt och partnerns vardagsliv i vilket det ingår också ett litet barn, som liksom så många andra ungar dagligen till exempel ska tas till och från dagis. De åhörare som efter det här fortfarande tog avstånd från Wolff måste vara hjärtlösa och förhärdade typer.

Mot slutet av mötet blev det kurdisk sång, musik och dans.

Och sen förenades vi alla i ”Internationalen”.

Därefter gick vi till öregrundsbussen. Min kavaj var inte sliten, som var fallet för många som förr gick med i Första maj-tågen, men i solen förvandlades min tunna, ljusa ytterrock till sångens ”en mantel av strålande ljus”.

Mitt intryck av Första maj både i Uppsala och på många andra håll är att medias och borgarnas spådomar om att deltagandet skulle bli katastrofalt lågt kom på skam. Många sossar gick nog i stället till mötena runt om i landet under den gemensamma parollen ”Nej, nu djävlar!”.

Melodikrysset nr 18 2009

2 maj 2009 12:12 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.