Hot-epoken – svensk jazz 1931-1936

24 maj 2009 9:37 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Får kulturutredningen som den vill, försvinner Rikskonserters fantastiska Caprice som statligt ankare för att bevara det musikaliska kulturarvet. Redan detta är ett tungt vägande skäl för att byta till en röd-grön regering.

En av de kulturgärningar Caprice har gjort är att i en rad 2-CD-boxar med åtföljande minibok dokumentera hela den svenska jazzhistorien. Vi hade redan några av de här boxarna men passade efter vår sjuttioårsfest, då vi fick en del skivor som vi redan hade, på att byta till oss också resten av serien.

Svensk jazzhistoria Vol 2, Swedish jazz 1931-36” (Caprice CAP 22038, 1997) har som titel ”Hot-epoken”.

Det spelades jazz i Sverige också under det tidiga 1930-talet, men från de allra första åren under detta årtionde finns inte så mycket jazz i egentlig mening utgiven på skiva. Det gör att den första av de båda CDna i den här boxen domineras av schlager- och dansmusik, där musikerna ibland gör krumsprång åt det jazziga hållet, hottar till spelet. Som schlager- och dansmusiknörd har jag för egen del inget emot att lyssna heller på de här låtarna, men naturligtvis blir de i det här sammanhanget mer spännande, när de innehåller tydligare jazzelement. Några exempel: ”The Scat Song” och ”hot-foxen” ”Rythm” med Håkan von Eichwalds orkester, där Sune Waldimir (!) i båda fallen står för scat-sången; Håkan von Eichwalds ”Singin’ the Blues” är inte dum den heller. TOGO-orkestern ligger nära upphovsmannen Duke Ellington i ”Rockin’ In Rythm”. Man förstår också, när man lyssnar på Radiotjänsts inspelning av ”Nobody’s Sweetheart” med Helge Lindbergs orkesterSkansens dansbana 1934, att det ofta svängde mer om musiken, när musikerna fick spela fritt inför publik.

På CD nummer 2, som täcker de par sista åren av epoken, blir det mycket tätare mellan de starka jazznumren. Här hittar man också några nummer, som har stått sig genom åren och som fortfarande spelas. Lyssna till exempel på Nisse Linds Hot Trio (Nisse Lind, dragspel, Birger Larsson, gitarr, och Thore Jederby, bas) i ”Dinah” och, inte minst, i ”Tiger Rag”. Det finns också en alternativ och fin version av ”Tiger Rag” med Georg Enders orkester, där man i stället för dragspelet får höra Allan Sundberg på violin; också Yngve Nilssons armstronginspirerade trumpetsolo är värt att lyssna på.

Fler bra låtar: ”Sweet Sue” med Sune Lundwalls Palais Orchestra, Georg Enders orkesters mycket ellingtonlika ”Black and Tan Fantasy” (med Gösta ”Smyget” Redling på trumpet), ”Atlantic Stomp” med Charles Redland och hans Atlantic-orkester, All Star Orchestra med Thore EhrlingsF och Bb7” samt Miff GörlingsMiffologi” och ”St Louis Blues” med Arne Hülpers orkester. Även ”Blue Room”, ett stycke dragspelsjazz med Sten Westman, bör nämnas.

Av den långa intervjun i den medföljande boken med basisten Thore Jederby framgår också att Sverige redan under den här tidiga epoken hade besök av några av jazzens stora. På skivan möter vi till exempel Benny Carter, trumpet och altsax, i ett par nummer, till exempel ”Some of These Days” med Sonora Swing Band. I boken citeras också frikostigt de nedsättande och rasistiska tillmälen som i svensk press kom den gästande Louis Armstrong till del.

Boxen innehåller musik med en rad svenska jazzmusiker, vars namn för många av dagens unga förmodligen är okända. Här ett axplock utöver dem jag redan har nämnt: Zilas Görling,tenorsax, Nils ”Banjo-Lasse” Larson, Emil Iwring, violin, Sven Arefeldt, piano, Folke ”Göken” Andersson, violin, Gösta Törner, trumpet, Sam Samson, piano, Stig Holm, piano, och Staffan Broms, gitarr och sång.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^