Strindberg går igen

Anneli Furmark heter en begåvd serietecknare, som jag tidigare har mött i Galago. Nu kommer hon med en fin liten seriebok i Ordfront/Galagos ”Svarta serien”: ”August och jag” (2009).

Bokens jag, en ung kvinnlig litteraturvetare vid namn Sigrid (för övrigt namne till Strindbergs dotter med Siri von Essen!), möter en uppenbarligen livs levande August Strindberg i trakten av Tegnérlunden nära Blå Tornet, där han ju bodde en gång i världen – ”Jag undrar vad herr Swedenborg skulle ha tänkt?” som han säger i en pratbubbla.

Tillsammans går de till Blå Tornet, och det visar sig att där inte längre finns något museum – Strindberg bor åter i sitt gamla hem. Trots denna märkliga återkomst efter döden är Strindberg hungrig, och för pengar som Sigrid lyckas låna av sina föräldrar handlar de ihop ingredienser för en måltid, som de får tillagad i köket i en närbelägen restaurang.

Samtalen mellan August och Sigrid blir roliga utan att vara krystade. Strindberg reagerar förstås mot fenomen i en tid som inte är hans, som att biltrafiken på gatorna är störande och att han tvingas dricka kaffet ur en mugg av papp; dessutom noterar han att unga Sigrid duar honom. Kärnämnet i historien, hur en ung kvinnlig och dessutom feministisk litteraturvetare hanterar Strindbergs inställning till kvinnosaken (”Feminister… är det blåstrumpor det?”), hanterar Furumark på ett intressant och läsvärt sätt, och trots att det snart framgår att August och Sigrid är präglade av var sin tids synsätt, blir det ingen krasch i samvaron. Sara medger att hon av en kompis har sagts vara förälskad i Strindberg och att hon, med den feministiska syn hon har, just därför blir så jävla arg på honom.

Nå, längre än så här drivs inte den här konfrontationen. August försvinner på nytt i de skuggor han tillfälligt materialiserades ur, och Sigrid lämnar ensam Blå Tornet, nu åter museum.

Anneli Furmarks svartvita teckningar är pricksäkra både när hon tecknar sina båda huvudpersoner och när hon fångar vårvintriga gatuvyer i den del av Stockholm som en gång var Strindbergs. Hon låter honom till och med titta på gatuinskriptionen på Drottninggatan, strindbergcitatet ”Jag är en djefla man”.

Hergé- och Franquin-inspirerad fransk äventyrsserie

När jag får se Yves Chalands dubbelalbum med två avsnitt av hans serie ”Freddy Lombard”, ”Kartagos komet” och ”Godefroid de Bouillons testamente” (Komika, 2006, översättning Elin Broberg), slås jag av ansiktslikheten mellan hans Freddy och Hergés (det vill säga George Remis’) Tintin. Det är inte den enda likheten. De här båda seriehjältarna råkar ständigt in i märkliga äventyr, och från Hergé har Chaland också lånat sin ”klara linjen”-stil, som utmärks av tydliga tuschlinjer och klar färgläggning.

När det gäller en del av figurerna i serien, skönjer jag ett arv även från André Franquins ”Spirou”. Och mycket riktigt ser jag, när jag forskar lite, att Chaland under en kort period också tecknade avsnitt av ”Spirou”.

Yves Chaland levde 1957-1990; han dog tidigt i en bilolycka. Eftersom han helt uppenbart hade stor talang som serieskapare, hade det varit intressant att få följa honom längre, men han dog alltså endast 33 år gammal. Jag vet att han medvetet använde sig av lånade stilgrepp, vilka han förvaltade väl, men det skulle också ha varit kul att få se helt egna skapelser i stället för pastischer.

Hans styrka i de här båda avsnitten av Freddy Lombard-serien ligger mer i detaljerna och i de enskilda dramatiska händelserna än i de historier Chaland berättar om sina hjältar, förutom Freddie Lombard vännerna Dina och Sweep. Medan de äventyr Hergés Tintin råkar ut för är stringent och logiskt berättade och alltid spännande, störs man som läsare av ”Freddy Lombard” ofta av att historien tenderar att göra hopp och lämna allt för mycket oförklarat. I båda de här avsnitten leker Chaland med tidshopp och till och med magiska inslag, vilket tyvärr gör hans historier mer mysteriösa än förklarande.

Men trots de här invändningarna tyckte jag att det var intressant att ta del av de här båda avsnitten av ”Freddy Lombard”.