Från Roslagen till Roslagen. Om estlandssvenskarnas öden

21 maj 2009 16:23 | Politik | 18 kommentarer

Från det att vi 1969 köpte hus i Öregrund, har jag gradvis upptäckt hur många människor med estniskt ursprung som bor i de här trakterna. I några fall har jag stött på människor med purestniska namn, men mycket tidigt förstod jag att här fanns många estlandssvenskar.

En av de allra första jag blev bekant med var Valter Erkas, som förestod OK-macken och den intilliggande fiskaffären, där vi brukade handla. Han är estlandssvensk men tilltalade mig på oklanderlig estniska; jag och Birgitta var senare också hemma hos honom och hans fru. Deras hus låg inte särskilt långt från vårt, men jag lärde mig vid besöket där att han och familjen hade sitt ursprungliga boställe (i Sverige vill säga) med vidhängande fiske på Ormön i Öregrunds skärgård.

Senare har jag kommit i kontakt med allt fler ester och estlandssvenskar här i Öregrund. Många av de här kontakterna har haft Konsum som nav. På Konsum jobbar Marina, vars estniska mamma jag också brukar träffa där. Utanför Konsum har jag blivit haffad av människor av estlandssvenskt ursprung, vilka har velat få estnisk text uttydd av mig, som de – för övrigt helt korrekt – har antagit kan estniska. Till mina senare öregrundsbekanta, som jag också brukar träffa på Konsum, hör Elisabet Rosen, som bor nere vid Fyrskeppet och vars föräldrar kom från Estland. Hon har i vuxen ålder mödosamt lärt sig estniska, som hon brukar praktisera på mig.

Från en nära vän till min avlidne bror Matti, konstnären Kajsa Haglund i Uppsala, fick jag en liten skrift som kastar ljus över allt detta, ”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” (Roslagsmuseet i Norrtälje, 1992), med hälsning från författaren, Kristina Rosen, av namnet att döma själv av estlandssvensk börd.

Men låt oss börja från början.

Estland fick, liksom Finland men numerärt i mycket mindre utsträckning, en svensk befolkning längs sin västra och norvästra kust. Svenska bosättningar i Estland finns belagda från sent 1200-tal och från 1300-talet, men de första svenskarna kan ha bosatt sig på estniskt område tidigare än så. När Estland hörde till det svenska väldet (1561-1721), fick de svenska bosättningarna en starkare ställning. De svenskar som bosatte sig i Estland kom bland annat från det närbelägna Roslagen.

I början av 1700-talet beräknas den svenska befolkningen i Estland ha varit som störst, cirka 12.000 människor, men under det stora nordiska kriget 1700-1721 med åtföljande pestepidemi halverades den svenska befolkningen. Under tsartiden förflyttades 1.200 svenskar från Dagö till Ukraina och de som kom fram bosatte sig bland annat i Gammalsvenskby.

Åtminstone den första delen av den mellankrigstida självständiga estniska republiken innebar en blomstringstid för den svenska minoriteten, bland annat med språkliga, kulturella och utbildningsmässiga rättigheter. Vid andra världskrigets utbrott fanns det i Estland cirka 8.000 estlandssvenskar, fortfarande bosatta mest längs kusten och ute på öarna: Nargö, Paldiski, Stora och Lilla Rågö, Korkis, Vippal, Odinsholm, Rickul, Sutlep, Nuckö, Hapsal (estniska Haapsalu), Ormsö, Dagö och Runö i Rigabukten. (Jag saknar här ett tydligt och detaljerat kartmaterial i skriften.)

Estlandssvenskarnas öde är inte olikt esternas under andra världskriget: först sovjetrysk ockupation, sen tysk, slutligen åter igen sovjetrysk ockupation. Både ryssar och tyskar mobiliserade estlandssvenska män till sina respektive arméer. Ryssarna tvångsförflyttade också estlandssvenskarna från flertalet av deras bosättningsområden – där skulle bli militärområde, kustbevakning.

Å andra sidan var det för de här sjö- och båtvana kustborna relativt lätt att, trots övervakning av rysk respektive tysk militär, ta sig över till Sverige, där det ju bodde språkfränder med vilka man hade haft livliga kontakter under den estniska självständighetstiden. Under 1944, när ryssarna var på väg in i landet för andra gången, medgav tyskarna under svensk medverkan större transporter i förhyrda båtar. Jag citerar skriften:

”Totalt flydde drygt 2.700 personer i egna båtar och omkring 3.300 transporterades under 1943 och 1944 med tyskt tillstånd i större fartyg över Östersjön. Omkring 800 personer överfördes med de så kallade sjuktransporterna. Efter krigsslutet kom cirka 200 estlandssvenskar till Sverige från Tyskland. Sammanlagt anlände omkring 7.000 estlandssvenskar till Sverige åren 1940-1946.”

Med tidigare och senare anlända blev antalet till Sverige anlända estlandssvenskar nästan 8.000, en summa i vilken det sannolikt också ingick en del människor som i själva verket var ester. Hur som helst: kvar i Estland (eller till exempel i den sovjetiska armén) blev ett drygt tusental estlandssvenskar. Sedan har det bara gått utför med svenskheten i Estland: runt 1980 lär antalet aktivt svenskspråkiga i Estland ha varit nere i bara ett par hundra personer. Att det, trots återvändare och kulturellt stöd från Sverige, någonsin skulle gå att återupprätta svenskheten i Estland är därför knappast troligt.

Här i Sverige behandlades estlandssvenskarna som hemvändande landsmän – bland annat fick de mycket snart svenska pass och svenskt medborgarskap. I det krigstida Sverige välkomnades de som behövd arbetskraft i näringar som jordbruk och fiske, som de ju hade levt av också på sina boställen i Estland. Bland annat med stöd av den 1940 bildade Kommittén för rågösvenskarna, ett statligt organ, försökte man också snabbt hitta arbete och bostad i områden ägnade för dessa näringar, och eftersom delar av roslagskusten och öarna utanför den då hade börjat drabbas av utflyttning, köpte man där in kustnära jordbruksfastigheter, som mot rimliga avbetalningsplaner kunde överlåtas på de estlandssvenska flyktingfamiljerna. Hela estlandssvenska kolonier etablerades på så sätt i området mellan Gräsö (utanför Öregrund) i norr och kusten söder om Norrtälje. Mest estlandssvenskar fanns det i Öregrunds skärgård (utöver Gräsö till exempel Ormön och Stora Risten), Singö, Björkö-Arholma och Vätö. Även här efterlyser jag kartmaterial.

För somliga av de estlandssvenska familjer som hamnade här torde det ha inneburit att de, efter århundradens boende i Estland, återvände till förfädernas Roslagen.

”Estlandssvenskarna som kom till Roslagen” innehåller också intervjuer med många människor, i enlighet med vetenskaplig praxis tyvärr betecknade som A, B, C et cetera i stället för att vara namngivna.

18 kommentarer

  1. Hej Enn! Jag vill först framföra ett stort tack till din intressanta redogörelse över estlandsvenskarnas historia. Till ny tillkomna läsare av din blogg måste jag göra följande utvikning (vi har ju tidigare haft kontakt på bloggen när det gäller Gammelsvenskby). Jag känner ju som bekant en kvinna på Gotland Marie-Louise Buskas 50+ (numera gift Krantz) bor i Fröjel. Fadern Johannes Buskas född 1915-16 i Gammelsvenskby kom till Sverige 1925-26. Jag träffade Johannes några gånger i Fröjel på 70-talet. Marie-Louise har besökt Gammelsvenskbyn tillsammans med sin storasyster. Jag undrar om det finns något skrivet hur många mil avståndet utgör från Dagö till Gammelsvenskbyn? Hur många människor avled utmed vägen? Hur många månader tog det att vandra den långa sträckan?
    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2009 05 21 18:16 #

  2. Om Gammalsvenskby:

    Johan

    Comment by Johan — 2009 05 22 1:52 #

  3. Om Gammalsvenskby:

    Sveriges Radio Språket 2009-03-10

    Sveriges Radio Språket 2009-03-17

    http://www.svenskbyborna.com

    Johan

    Comment by Johan — 2009 05 22 1:57 #

  4. Till Johan: Tack för länkarna!

    Comment by Enn Kokk — 2009 05 22 8:57 #

  5. De kände sig nog hemma här. Vi har ju konstaterat att växtligheten är densamma i Öregrund och din hemby Juminda. T o m den vita bondrosen. (Det är Birgitta som har skrivit det här.)

    Comment by Enn Kokk — 2009 05 22 9:20 #

  6. Till Enn: En mycket intressant redogörelse för något som jag inte hade en aning om. Jo, estlandssvenskarna kände jag förstås till men inte deras ursprungliga och nutida anknytning till Roslagen.
    På Gotland, där jag av och till vistas, tycks ju väldigt många Gammalsvenskbybor ha hamnat. I Roma finns ju också Svenskbygården och går man på gotländska kyrkogårdar – vilket jag gärna gör – ser man påfallande många gravstenar med Buskas, Hoas, Knutas och andra typiska Gammalsvenskby-namn. (På Roma kyrkogård finns också en klockstapel med ursprung i Gammalsvenskby.)Det finns säkert en förklaring till varför många av dem – som ju alltså också ursprungligen var estlanadssvenskar – hamnade just på Gotland, men den har jag dessvärre glömt.

    Comment by Mats Rosin — 2009 05 25 8:12 #

  7. Till Mats Rosin: När det gäller var estlandssvenskarna efter återkomsten hamnade här i Sverige, visar Kristina Rosens lilla skrift mycket tydligt att en stor del av dem bosatte sig på den här kuststräckan i Roslagen. Förfädernas ursprung i Sverige var nog mer blandat än vad min rubrik indikerar, men det är knappast någon okvalificerad gissning att kustbor från svenska Roslagen hörde till dem som tog sig den lilla biten över havet till de estniska öarna.

    Repatrieringen av gammalsvenskbyborna är ju delvis en annan historia. De var ju, när de återkom, jordbrukare, inte som estlandssvenskarna också fiskare, så i deras fall sökte man väl främst jordbruksfastigheter. Men varför så många av dem hamnade på just Gotland vet jag inte.

    Comment by Enn Kokk — 2009 05 25 8:25 #

  8. Enn & Rustan m fl
    Historien om gammalsvenskbyborna är sannerligen en annan historia!Väl värt att fördjupa sig i. (Hoppas nån orkar) En parallell är det till den typ av nationalism som
    Nazi-Tyskland med så förskräckande resultat ägnade sig åt – nämligen att leta reda på ”nationella” folkspillror här och var och omge dem med nationell nimbus, även de själva inte haft någon levande kontakt med det land/ den språkgemenskap som en gång varit deras förfäders.
    Gammalsvenskbyborna – har jag fått mig berättat – kände sig aldrig hemma i ”Svärje”. Och det tystades ner att många av dem ville återvända till Ukraina – den önskan/längtan gick liksom inte ihop med de högstämda natonella välkomsttalen
    – svenskbyborna skulle vara glada över att ha fått ”komma hem”, tyckte många. Är inte ämnet värt en mässa, för den vill skriva om något brännbart?

    Comment by Anders Thunberg — 2009 05 25 23:04 #

  9. Till Anders Thunberg: Ett par av skillnaderna mellan estlandssvenskarna och gammalsvenskbyborna var att de förra, inte minst under den estniska självständighetsperioden mellan de båda världskrigen, hade tät kontakt med Sverige och att de inför hotet om nya herrar själva beslöt sig för att ta sig över till Sverige.

    Att det fanns gammalsvenskbybor som inte acklimatiserade sig i Sverige och återvände till Ukraina har jag tidigare själv läst om. Men nu var det ju inte gammalsvenskbyborna som, mer är ytterst perifert, var ämnet för den skrift jag refererade.

    Comment by Enn Kokk — 2009 05 26 10:02 #

  10. Ja var tredje gammelsvenskbybo som kommit till Sverige åkte tillbaka… Det säger f öv en hel del ( jag menar om deras ”nationella” kulturella främlingskap i Sverige) som Ukraina de här åren upplevde sin värsta hungerkatastrof i mannaminne. Nästan lika många svenskabybor emigrerade till Kanada, så särskilt ”svenska” kan man inte ha känt sig.Att så många valde? att bosätta sig på Gotland, som påstås, kan det inte ha med att göra att den landsdelen torde vara den minst urbana och ”omoderna” delen av det svenska riket? Möjligen bortsett då från Tornedalen?

    Comment by Anders Thunberg — 2009 05 26 20:36 #

  11. Hej Enn och tack för att du uppskattade min lilla skrift. (Jag gav den i present till Kajsa och hon gav den vidare till dig.) Det finns mycket att säga men inskränker mig av tidsbrist till att ge några lästips: Svenskarna från Ukraina – ett reportage om svenskbyborna av Runwall och Hagert (1981). Kolla också Jörgen Hedman som skrivit mycket om svenskbyborna. Titta också på http://www.estlandssvenskarna.org som är tidningen Kustbons hemsida. Kustbon har funnits sedan 1918 och ges ut av estlandssvenskarnas kulturförening. Gammalsvenskbyborna är inte mitt område – jag har skrivit mest om estlandssvenskarna men om jag ska gissa varför de bosatte sig på Gotland så föreslår jag att man tittar på en karta (inte de i min bok – jag håller med – de är inte alls bra!). Utgå från Dagös västra udde – där finns en vacker fyr från 1500-talet. Vid bra väder kan man se Gotska sandön därifrån. Det är bara ca 12 sjömil! Den närheten till Gotland och det utbyte man under århundradenas lopp måste ha haft med varandra över ett litet stycke av Östersjön gav nog en hemmakänsla och en vilja att styra kosan dit – även om Ukraina-tiden låg däremellan. Både dagöborna och alla andra estlandsvenskar var, anser jag, mer östersjömedborgare än något annat. Avslutningsvis ytterligare ett tips: I höst visar Upplandsmuseet utställningen Flykten från Estland.
    Vänliga hälsningar Kristina Rosen, Uppsala.

    Comment by kristina rosen — 2009 06 02 14:43 #

  12. Till Kristina Rosen: Jag och min hustru är vidtalade att tillsammans inviga utställningen på Upplandsmuseet.

    Comment by Enn Kokk — 2009 06 02 15:11 #

  13. Jag forskar och skriver om de estniska flyktingar, som åkte förbi Åland,krigsåren 1943-1945, var i land och blev hjälpta på Åland samt om de som omkom i havet. Jag är tacksam för alla uppgifter om sådana händelser samt gärna även fotografier.
    När blir utställningen i Upplandsmuseet.
    Karl-Johan Edlund
    Öhbergsvägen 13
    AX 22100 Mariehamn
    Tel.: +358 400721415

    Comment by Karl-Johan Edlund — 2009 06 08 20:18 #

  14. Till Karl-Johan Edlund: Vernissagen äger rum lördagen den 5 september, troligen klockan 14.00; jag och min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, har ombetts att tillsammans inviga den.

    För egen del kom jag via Finland till Sverige hösten 1944 (jag var sju år då), men min familj landade söder om Sundsvall och kom inte vägen förbi Åland. Men det kan ju finnas andra som kom den vägen och kom i land i mina nuvarande sommarhemtrakter, Öregrund med omnejd. De har nu ju fått din adress och kan i så fall själva kontakta dig.

    Comment by Enn Kokk — 2009 06 08 20:56 #

  15. Hej,

    Livet i Gammalsvenskby under 1910- och 20-talen beskrivs i boken ”Banditer i byn och andra texter om Gammalsvenskby”, skriven 1959 av Sigfrid Hoas som växte upp i byn. Nöden 1922 och mycket annat beskrivs här av ett ögonvittne.

    Boken är också illustrerad med ett 60-tal fotografier från byn och den första tiden i Sverige. Kan beställas från http://www.alvinaforlag.se

    mvh
    Kristina

    Comment by Kristina — 2009 08 13 14:46 #

  16. Ska göra ett skolarbete kring den här bilden http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=1&action=visaPost&fritext=estland&start=0&mediaId=21065&post=1 (som kanske intresserar dig kring andra världkriget) Måste säga att din text underlättar för mig att förstå den här bilden!

    Comment by lovisa — 2010 02 11 17:06 #

  17. Till Lovisa: I så fall ska du kanske också läsa mitt invigningstal vid en utställning om estlandssvenskarna på Upplandsmuseet. Du hittar det här.

    Comment by Enn Kokk — 2010 02 11 20:28 #

  18. Tack för en bra artikel om svenskarna från Estland och deras öden i Sverige.

    För den som vill läsa mer om svenskestland, besök gärna upptäckarsajten http://www.denandrastranden.se

    Där finns förutom hundratals bilder, interaktiva kartor, historia och personliga berättelser även estlandssvensk folkmusik och dialektupptagningar.

    Comment by Anders — 2010 03 09 17:16 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^