Mälarpirater

När jag på 1950-talet gick i gymnasiet, sågs fortfarande Sigfrid Siwertz (1882-1970) som en av de stora svenska 1900-talsförfattarna. Han sågs som en framstående tiotalist, en av flera som förespråkade Henri Bergsons viljefilosofi. I dag är säkert ganska få av hans cirka åttio verk lästa. Är några av dem kända, är det troligen de två böcker som jag läste som gymnasist – de var obligatorisk läsning då: romanen ”Selambs” från 1920 och ungdomsromanen ”Mälarpirater” från 1911.

”Mälarpirater” har filmats tre gånger: av Gustaf Molander 1923, av Per G Holmgren 1959 och så av Allan Edwall 1987. Den senaste versionen fick jag på DVD av Birgitta på fars dag.

Medan särskilt filmen från 1959 vimlar av lyskraftiga skådespelare, är det mer tunnsått med kända namn i Edwalls filmatisering. Bland de mer kända finns Björn Gustafson som greve Gösta Leerhousen, Tor Isedal och så Allan Edwall själv som Frans i Flinta. Huvudpersonerna, de tre unga mälarpiraterna, är dock Georg (Gustav Ljungberg), hans yngre bror Erik (Jonas Eriksson) och så busen Fabian (Kristian Almgren), som alla gör bra ifrån sig.

Birgitta och jag såg Edwalls version tillsammans och fann då att det var ganska lite av den spännande handlingen som vi kom i håg. Det berodde inte på att Allan Edwall har förflyttat handlingen till tidigt femtiotal, inte heller på att han i sin filmatisering har ändrat lite på slutet i den historia som Siwertz berättade i boken – jag har, efter att ha sett filmen, läst om boken ”Mälarpirater”. Tvärt om är den historia Edwall berättar ganska trogen bokens. Möjligen har den del av historien, som utspelas på greve Leerhousens Tollerö, inklusive det dithörande mordet mer magi i sig än motsvarande partier i boken – den som inte har läst den kan till att börja med lätt tro, att det handlar om en dröm.

I andra avseenden håller jag Siwertz’ bok högre än filmen. Framför allt innehåller den en pricksäker och mycket sinnlig skildring av mälarskärgården, inte minst dess flora. Men sådant brukar ju yngre läsare gärna hoppa över…

Lite främmande för yngre läsare av i dag är väl också den jargong ynglingarna från anno 1911 använder; inte heller skadar det, om den som läser boken kan åtminstone en smula franska. Men i den senaste utgåvan, från Lind & co 2002, har verbens pluralformer ändrats till singularis, så det är verkligen ingen bedrift för en yngre läsare av i dag att ta sig igenom boken, förutsatt att han eller hon har aptit på att läsa annat än skräpböcker.

För den här historien är verkligen värd att ta del av.

Bokens huvudperson, förstaringaren Georg, och hans inte så pojkaktige lillebror Erik, här och var benämnd ”syster Erik”, är föräldralösa och bor hos farbror Konrad och, vad värre är, tant Leontine, som redan den allra första sommarlovsdagen gör allt för att trycka ner dem i skorna. Fabian, ett ungt rötägg, får dem att bryta sig ut ur den lilla småborgerliga mälarstad där de bor. De tre lånar – för att nyttja en term som kom att bli frekvent under de unga biltjuvarnas femtital – en eka med segel och därefter, när den i en stormby har gått i kvav, en riktig segelbåt. Med den – ommålad och med namnskylten Vindrosen övermålad – far de ut på Mälarens vatten. Först livnär de sig på det rikhaltiga konserv- och dryckesförråd som båtens ägare, en grosshandlare, har i båten, men sen blir de allt mer av mälarpirater: de tjuvvittjar garn och plundrar källare och trädgårdar ungefär som, långt senare, Harry och Monika i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. De får också vara med om vådliga äventyr som besöket och mordet på Tollerö, och de blir förstås jagade av ilskna människor vars garn och trädgårdar de har plundrat. Med tanke på att boken skrevs så tidigt som 1911, är det intressant att notera, att Siwertz djärvs att berättar om saker som säkert intresserade den tidens tonåringar lika mycket som dagens: starka drycker och tjejer som badar nakna. Till det intressanta i historien hör också den maktkamp som utbryter mellan den redan från början omoraliske Fabian och huvudpersonen Georg. När den senare, i rent fysisk mening, vinner kampen dem emellan, sjappar till slut Fabian. Lämnad åt sig själv och sina egna tankar men också med den tilltagande höstkylan som pådrivare beslutar sig Georg till slut för att avsluta sommarens frihetsäventyr och, trots de konsekvenser detta kan medföra, tillsammans med Erik återvända hem till styvföräldrarna.

Detta ska inte tolkas som att han därmed är kuvad. Den här sommaren, då han har låtit sig styras av sin egen fria vilja, har gett honom nya insikter för livet.