Fransk tragedi – och svensk?
23 november 2008 13:40 | Politik | 19 kommentarerMartine Aubry vann medlemsomröstningen i det franska Socialistparitiet med minsta möjliga marginal. Hon fick 42 fler röster än Ségolène Royal – sammanlagt avgavs drygt 137.000 röster.
Torun Börtz, TT, sammanfattar läget:
”Efter fredagens val är socialistpartiet mer kluvet än någonsin. Kluvet i två lika delar, som var och en förespråkar sin partimodell. Anhängarna av Aubry-modellen vill ha ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva.
För Royals anhängare hägrar en mer öppen partistruktur med sympatisörer, ett parti där man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället.”
Tiden är nu knapp, konstaterar Börtz i samma artikel, här återgiven efter Svenska Dagbladet (23 november 2008):
”En del mer socialliberala kan lockas av François Bayrous centerparti Modem. De mer vänsterradikala sneglar allt ivrigare mot yttersta vänsterkanten och Olivier Besancenots NPA, Nya antikapitalistiska partiet – – -.”
Det finns lärdomar att dra av det här, även om det finns, och framför allt har funnits, stora skillnader mellan Sverige och Frankrike.
I Sverige har socialdemokratin under stora delar av 1900-talet klarat att upprätthålla en enastående organisationsgrad, genom det täta samarbetet med fackföreningsrörelsen inte minst inom arbetarklassen. Jag minns ett seminarium, anordnat av de litauiska socialdemokraterna efter frigörelsen, där jag hårt pläderade för den svenska organisationsmodellen. Minns också hur en ung fransk socialist vid samma tillfälle, till min stora häpnad, polemiserade mot mig och sa att det där med många medlemmar inte var så viktigt – i Frankrike räckte det, det var hans erfarenhet, med att samla ihop tillräckligt många aktivister inför valen.
Nu tycks den unge fransmannens attityd också ha nått Sverige. Smaka på formuleringen ovan, ”en mer öppen partistruktur med sympatisörer”.
Historiskt sett har svensk socialdemokrati politiskt och organisatoriskt stått för den modell som nu tillskrivs Aubry: ”ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva”. Det som har fått många socialdemokrater på olika nivåer att sätta klackarna i backen, när socialdemokratin under Mona Sahlins ledning deklarerade ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet, vilket såg ut att exkludera Vänsterpartiet som samarbetspartner, var väl just risken för att socialdemokratin därmed skulle hamna där Royal enligt den citerade artikeln vill placera sitt parti, nämligen att ”man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället”.
Risken med det senare är förstås att taditionella socialdemokratiska väljare utan att för den skull ha något till övers för Vänsterpartiets historiska arv då kan komma att lägga sin röst på Vänsterpartiet – vilket paradoxalt nog kan leda till ytterligare högervridning av den politik, som förs av en kommande regering, ledd av socialdemokraterna: För att få majoritet i riksdagen måste man då förmodligen ta in också något borgerligt mittparti i regeringen (vilket Miljöpartiet säkert inte skulle ha något emot).
Men mer sannolikt i händelse av en valkoalition, bestående av bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är det att stora skaror presumtiva socialdemokratiska väljare valskolkar. Det scenariot har som trolig utgång att högeralliansregeringen består. Detta trots att – för att citera Niklas Ekdal i dagens (22.11-08) DN – marknadsliberalerna tycker att Fredrik Reinfeldt är principlös, värdekonservativa tycker att han är lealös medan vänstern tycker att han är hjärtlös.
Den vänsterkurs och den breda folkliga mobilisering jag pläderar för har ingenting att göra med vare sig Olivier Besancenots på trotskisterna byggda NPA eller Lars Ohlys parti, som för inte så länge sen hade Kommunisterna i sitt namn. Jag talar om den reformistiska tradition, som bland sina främsta företrädare har personer som Ernst Wigforss och Olof Palme men som också omfattar folkhemsbyggare som Per Albin Hansson och Tage Erlander.
Svensk socialdemokrati har en unik tradition att knyta an till. En partiledning som knyter an till den vinner väljarnas förtroende och behöver inte frukta att förlora väljare vare sig till mitten eller till den mer extrema vänstern.
19 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej Enn!
Undrar om har det börjat storma över Uppsala-slätten i kväll? Jag känner stor sympati över den reformistiska traditionen inom arbetarrörelsen,
eftersom jag är uppvuxen i 2 och rum och kök i Bagarmossen. Förr träffades den socialdemokratiska ledningen och LO-ledningen regelbundet för att äta kvällmiddag tillsammans och avhandla frågor i en avspänd atmosfär, oftast i LO borgen.
Varför syns så sällan den socialdemokratiska partiledningen med LO-ledningen på bild?
En tid när varslen sveper över landet.
SAP och LO borde driva kravet tuffare på gator och torg att a-kassan ska höjas till 80 procent, nu!. Stimulansåtgärder behöver sättas in så att arbetslösa får jobb. SAP och LO borde driva regeringens framför sig, vrida politiken vänsterut. ”Politik är att vilja”.
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2008 11 23 20:43 #
Frukta den mer ”extrema vänstern”, skriver du, Enn. Samtidigt talar du vackert om och hyllar traditionen Per Albin – Erlander – Palme..
Ser man på dagens vänsterparti måste man nog erkänna att det ligger väldigt nära den senare traditionen – synen på den offentliga sektorn, den tredjevärldsorienterade utrikespolitiken, alliansfriheten, en starkare betoning på jämlikhet, både ekonomiskt och kulturell (inom undervisningen etc)…uppslutning bakom den svenska modellen på arbetsmarknaden…en kritisk hållning till såväl europeiska marknadslösningar som inhemska, när det kommer till centrala välfärdsfrågor.
Så den ”extrema vänster” som du talar om det måste väl vara något annat parti än Ohlys? Ja kan heller inte underlåta att konstatera att en hel del f d kommunister snabbt har smält in i den socialdemokratiska huvudfåran (utan göra större våld på sina grundhållningar) och jag skulle gissa att en röstmagnet som Gudryn Schyman i sin krafts dagar skulle ha tagits emot med öppna armar av många inom (s) – jag kanske till och med skulle ha givits en ministerpost i en palme-regering, om han fått leva… Så fruktar man något inom (s) så är det väl den egna partitraditionen? Det här skriver jag från ett allmänt väljarperspektiv… själv skulle jag se ett reformerat (s) som tar vara på det bästa i traditionen Per Albin- Erlander-Palme men samtidigt försöker skapa något nytt mer framåtblickande…
Comment by Anders Thunberg — 2008 11 23 21:42 #
Till Anders Thunberg: Det jag syftade på här var det arv från SKP/VPK som fortfarande finns som en märkbar strömning inom Vänsterpartiet.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 23 22:00 #
Det som trots allt är intressant med PS är att det är medlemmarna som väljer partiledare. Och det var fler som röstade än vad SAP har medlemmar.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 11 23 23:02 #
Javisst så kan man se det. Men SAP och SKP har ju som bekant ett gemensamt historiskt arv, så vissa gemensamma arvsanlag finns nog representerade i såväl SAP och i Vänsterpartiet. Inom SAP t ex den ibland uttalade motviljan att öppet kritiska diskutera interna motsättningar och i stället kräva slutna led – och brännmärka s k svikare. Något som du Enn råkat ut för i partiordförandedebatten ( ett arv från den demokratiska centralismen). I saklighetens namn bör vi väl erkänna att Sverige i dag har två reformistiska (dvs socialdemokratiska) partier varav det ena är lite sämre i grenen budgetdisciplin. En tävlingsgren som dock i den nuvarande lågkonjunkturen (när keynsianska lösningar predikas från alla håll) blivit allt mindre partiskiljande..
Vänsterpartiets systerparti Norge, SV, har en lite annan historia (den bildades av uteslutna vänsterocialdemokrater och reformerade kommunister). SV gömmer väl också det i sina vrår och skrymslen på mindre bra arv från det förflutna, men man hör aldrig i Norge folk för den skull tala om den ”extrema vänstern” inom SV, trots att SV:s politiska plattform är ganska lik svenska Vänsterpartiets…Och som bekant har SV finansministerposten i den norska röd-gröna-koalitionen (där också ett borgerligt parti, (sp) finns med) När frågan om budgetdisciplinen har visat sig vara ett dåligt skäl undrar man:
Kan det vara så att det är de ungdomliga palestinasjalarna inom (v)som oroar? deras uttalade ovilja att skicka svenska soldater till USA-ledda krig som skrämmer? Jag tvivlar på det. Norska SV vill ta hem afganistan-trupp../trots medlemskap í NATO/. SAP i det alliansfria Sverige svävar på målet i frågan.
Comment by Anders Thunberg — 2008 11 23 23:32 #
Till Anders Thunberg: Låt oss nu inte överdriva det här. Även du ser ju att norska SV och svenska V härbärgerar traditioner, som skiljer sig från varann – också jag har för övrigt påpekat just detta.
Men den här sidodiskussionen hotar att skymma huvudfrågan: Jag hör ju faktiskt till dem som aktivt pläderar för regeringssamarbete med V.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 24 9:44 #
till Anders: Jag tycker nog att man måste vara sakligt riktig när man jämför SV och V. SV bildades genom att avhoppade kommunister förenades med avhoppade socialdemokrater (vilka fö flera fortsatte till NKP). V ”bildades” genom att VPK bytte namn. Något egentligt brott med sin tradition gjordes aldrig, vilket SV faktiskt gjorde. Det är stor skillnad, även om man kan diskutera huruvida det är ändamålsenlgt att dela upp de socialdemokratiska krafterna i två partier. I Norge fungerar det. I Sverige ser vi ju inte en brytning i V, där utbrytarna lyckas skapa ett demokratiskt alternativ. De verksr snarare självdö och/eller flytta till New York. Alldeles oavsett så menar jag nog att diskussionen om ett kommande regeringsunderlag måste ta det i beaktande.
Comment by Anders Nilsson — 2008 11 24 13:34 #
Anders Nilsson: Har du glömt att besvikna ”proletariatetsdiktaturanängare” i Vpk avsöndrade sig och bildade minst tre-fyra olika partier? Norrskensflammetraditionalisterna sitt parti, de kinespåverkade marxist-leninisterna bildade Kfml och senare SKP och därtill tillkom också Förbundet Kommunist, MLK och också Kfml (r)?
NKP i Norge för i dag en tynande tillvaro liksom APK i Sverige. I Norge bildade besvikna leninister MKPL.
En vital marxistisk-leninistisk utbrytning i Sverige var de s k höglundkommunisterna med Nerman, Ström, Zäta H m fl. De återkom i slutet av 30-talet till SAP … så nog är de ideologiska ”arvsanlagen” minst sagt blandade också i vårt SAP. Och för att komplicera det hela ytterligare, bör man kanske tillfoga att de norska arbeiderpartiet, DNA (motsvarigheten till svenska SAP), efter den ryska revolutionen gick med i den sovjetledda internationalen och kritiserade minoritetssocialdemokraterna utifrån en vänsterposition. Långt in på 80-talet utsågs chefredaktören för DNA:s huvudorgan Arbeiderbladet av partikongressen i god marxist-lenistisk tradition… Och med hårda partinypor mot avvikare stöttes NATO-motståndare m fl ur ur partiet och var med och bildade SV, som många menade var ett bättre ”demokratiskt” alternativ. Jag skriver inte det här för att raljera utan för att undertryka att utan ett visst historiskt perspektiv inte skadar.. det är lätt i ”nuet” att klistra divserse etiketter på personer och grupperingar som man kanske har spärrar mot att dela makten med. Få trodde att det i Norge skulle vara möjligt att bilda en så bred regeringskoalition som den som nu sitter vid makten. Framförallt trodde man länge att Arbeiderpartiet aldrig skulle gå med på att regera med andra partier… men man fick tänka om och det har visat sig att det går utmärkt…
Comment by Anders Thunberg — 2008 11 24 16:16 #
Men å andra sidan så var ju Furubotten, den norske NKP-ledaren och ideologen Stalins fånge fram till 38-39 någonting och kraftig kritiker av just Stalin och Komintern efter hemkomsten. Furubotten var tillika klasskamrat med den norska arbetarrörelsens främste antikomunist, Einar Gerhardsen.
Så den norska arbetarrörelsens historia är komplicerad och personavhängig i mycket högre grad än den svenska.
Trots det så kan man inte komma ifrån att SV var en socialdemokratisk utbrytning från NKP som tillsammans med västerutbrytare fran DNA bildade det nya partiet. Man kan gott påstå att det stod på ett fundament av avståndstagande från kommunismens idé och praktik.
Comment by Anders Nilsson — 2008 11 24 17:12 #
Till AN m fl: Ska man vara riktigt petig så var det väl SF – Sosialistisk Folkeparti – som bildades av från Arbeiderpartiet uteslutna Natomotståndare och lyckades ta sig in i stortinget redan 1961. SV i sin tur bildades efter EU-omröstningen 1972 av, förutom det redan existerande SF, socialdemokratiska EU-motståndare, en del kommunister – däribland NKP-ledaren själv, Reidar T Larsen, och oavhängiga socialister bland vilka säkert också dolde sig anhängare till den från NKP för ”titoism” uteslutne Peder Furubotn.
Comment by Mats Rosin — 2008 11 24 17:40 #
Så sant, what a mess!
Comment by Anders Nilsson — 2008 11 24 18:01 #
Till Mats och Anders N: Ja varför inte ta ett kliv över Kvarken. I Finland har kommunister (V:s motsvarighet, inte de Moskva-trogna) suttit i många regeringar med (s) utan att det har ansetts som något märkvärdigt och särskilt uppseendeväckande. Det finns väl också en pragmatisk sida av det politiska utövandet, Anders Nilsson.
Comment by Anders Thunberg — 2008 11 24 19:42 #
Jodå Anders T men don efter person. Det är väl pragmatiskt om något. Men lite långt bort från Enn´s ursprungstext. För det som ju dyker upp i skallen är ju om det finns en möjlighet till ett liknande förlopp i Sverige som i Frankrike. Möjligt är väl alllt, men om det är sannolikt, vete katten. Jag tror i varje fall att vi kommer att ha svårt att behålla ett så dominant prati som s har varit. 40% och vi är ganska nöjda?! SAP kan mycket väl bli ett 25-30%-parti precis som det har blivit i våra nordiska grannländer.
Comment by Anders Nilsson — 2008 11 24 20:14 #
Att se det lide grann från ouvan…
För 100 år sen splittrades de socialdemokratiska partierna i revolutionär och reformistisk gren. Den revolutionära grenen hade med Lenin som ledare i början och i det långa loppet stor framgång. Hur var det? En tredjedel av världen var socialistiska stater? Men vi vet att det bara blev en episod på 70 år i historien.
Den reformistiska grenen begick det stora sveket när man inte stoppade kriget 1914 utan tvärtom. Efetr kriget slog Ebert & co blodigt med hjälp av soldatesk ner de socialdemokratiska arbetarnas spontana revoluion i Tyskland (har åter läst Sebastian Haffner Novemberrevolutionen) och hjälpte till att bereda revanschisternas genom nazisterna nya krig. (Tänker bl a på att händelserna nov 1918 inverkade negativt på de kommunistiska arbetarnas beredskap till enhetsfront med socialdemokrater)
Från 1945 var reformismen helt i överläge på grund av USA:s Marshallhjälp och Koreakriget. Välstånd kunde skapas och speciellt i Sverige mycket för folket progressiva demokratiska och sociala reformer, men plats gavs också för internationell solidaritet praktiskt. Reformismen hade verkligen visat sig överlägsen politiskt.
Men hur det kunde det vara att efter Sovjets kollaps så stod SAP handfallet? Var det kanske så som historikernas nestor Eric Hobsbawm sade i en intervju efter kollapsen att den ryska revolutionen påskyndade demokratisering i väst, t ex kvinnlig rösträtt i Sverige och likaså att välståndsreformerna medgavs av kapitalet av fruktan för revolutionär smitta från Sovjet?
Har nu svårt att se något offensivt politiskt från SAP. Och inte mycket i Europa i övrigt (utom die Linke i Tyskland). Är den reformistiska grenen också kommen till sin historiska episods slut?
Comment by Sixten Andréasson — 2008 11 24 20:53 #
Vem vet, blir den ekonomiska krisen riktigt djup kanske vi får be om en bred samlingsregering. Men det som oroar mig mest kan komma ut av en långvarig ekonomisk kris i västvärlden är att främlingsfientliga och individuellt egoistiska stämningar gör sig gällande: Låt var och en sköta sig själv. Den starkaste vinner! Skrapar man på den humanistiska fernissan på våra västliga samhällen tittar barbariet som finns under kanske snart fram. Hur ska ett solidariskt samhällskontrakt se ut? I Frankrike, där PS f n går kräftgång, ser man tydliga tecken på en politisk krackelering…
Comment by Anders Thunberg — 2008 11 24 21:13 #
Till Sixten Andréasson: Glöm inte att den svenska socialdemokratin var överlägset större än sin nya konkurrent redan efter partisplittringen. Och att SAP redan på 1930-talet etablerade sig som det största, ja dominerande partiet i landet. Socialdemokratin i Sverige vann alltså inte sin historiska styrka under den efterkrigstid du refererar till.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 24 22:30 #
Till Enn, så menade jag inte. Syftade inte på partiers storlek i första hand utan de sociala och demokratiska reformerna som SAP genomdrev – med stöd av SKP och andra – från 30-talet och fram till mitten av 80-talet. Varför gick luften ur? Hade det inte samband med omvärldens förändring? Fiaskot för Sovjetsystemet redan före kollapsen? Ett alternativ farligt för rå kapitalism försvann, vilket borgerligheten märkte och utnyttjade med ideologisk offensiv… utan att konstigt nog möta starkt motstånd.
Comment by Sixten Andréasson — 2008 11 24 23:25 #
Till Sixten Andréasson: I mitt perspektiv ligger verkligen inte bara socialdemokratiska partiets storlek utan också att partiet, från trettiotalskrisen och framåt, utformade en egen och framgångsrik arbetslöshets- och socialpolitik. Det var det här som fick svenska väljare att sluta upp bakom partiet.
Visst är det sant att SKP slöt upp bakom till exempel ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” – men det utformades av socialdemokratin.
Varför gick då luften ur, för att använda dina formuleringar. Visst kan det ligga något i att lösningar som luktade socialism efter öststatskommunismens fiasko blev svårare att använda – också socialdemokrater, som borde ha vetat bättre, backade. Men jag tror inte att det här är den enda förklaringen. Den ekonomiska krisen fick socialdemokrater att vidta ogenomtänkta åtgärder. Och, framför allt: globaliseringen ställde den dittills mot nationella lösningar inriktade socialdemokratin inför helt nya och mycket mer svårbemästrade problem.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 25 11:37 #
Till Anders Th: Jag åker gärna över Kvarken och det finska exemplet skrämmer inte alls. Tvärtom, Josefin Brink skulle bli en utmärkt jämställdhetsminister och Jonas Sjöstedt; den forne EU-parlamentarikern, skulle klä vilken ministerpost som helst i en blivande s-v-mp-regering.
En annan sak är om vänsterpartiets bräckliga enighet verkligen pallar för att behöva ta regeringsansvar?
Men det riktigt stora vänsterbekymret i dag är ju den socialdemokratiska tomheten på nya idéer. Har partiet inget radikalare att komma med än återställd A-kassa i nästa valrörelse lär det nog, tyvärr, bli Reinfeldt & Co som får regera vidare.
Comment by Mats Rosin — 2008 11 25 11:42 #